Let it flow, let it flow, let it flow.

Ett gammalt inlägg, från en dag inte helt olik den här. Samma känsla. Andra tv-program. Men ändå.

4 december 2007

"Idag är jag sentimental. Så jävla sentimental. Herregud, det är inte klokt. Minsta lilla, och jag får en klump i halsen. Allt från Idol till dåliga sitcoms till Oprah. Särskilt Oprah. Fy för. Idag handlar det om välgörenhet. Bill Clinton är där och Andre Agassi och en okänd tjej som bara är snäll och smart. Jag är så nära att börja böla att jag vet inte vad.. Jag tycker så mycket om Bill Clinton. Han är gemytlig. OK OK, han har väl begått en hel del misstag han också. Men fasen va trevlig han verkar. Och generös. Suck. Och jag som inte ens tycker om välgörenhet! Eller, alltså jag vet inte. Välgörenhet är märkligt. Det verkar mest handla om att visa upp sig och sina pengar. "Kolla va duktig jag är" och sen bryr man sig inte så mycket om vem som får hjälpen egentligen. Oprah rör ju nästan sig själv till tårar över hur duktig hon är. Normalt sett blir jag bara irriterad och byter kanal, men idag bryr jag mig tydligen inte. Istället vill jag bara gråta över hur snälla människor är och hur dåligt andra människor har det. Och när jag ser Idol vill jag bara hulka fram ett "men det är väl kul när det går bra för andra?". Herreminje...

Nedrans hormoner."

Bittra tårar faller (nästan) från min kind

För lite mer än ett år sedan såg jag Jesus Christ Superstar utan Ola Salo på Malmö Opera. Ikväll har jag sett Ola Svensson Superstar i mammas och pappas vardagsrum. Och jag är fortfarande lika bitter. Jag trodde faktiskt att jag hade kommit över det. Men det har jag visst inte. Att han hade mage att bli sjuk den 10 januari 2009. Mage. Jag fick en chans. Jag tog den. Och så sumpade han den. Och nu kommer jag aldrig få chansen att se Ola spela Jesus Kristus live igen. Det svider lite faktiskt. Inte så mycket att det är ett verkligt problem. Som spelar någon roll. Men ändå. En liten svidande känsla. Av bitterhet.

Bara 140 dagar kvar nu

Om 140 dagar åker jag, enligt nedräknaren, på solsemester. Till Grekland. Tillsammans med Andrea. Hon sa ja igår. Och det tänker jag hålla fast vid. Jag kommer aldrig glömma det där ja:et. En vecka i solen. Till och med ett blekansikte som jag borde kunna bli brun med hjälp av en vecka i solen.

Bara det faktum att jag har skrivit mitt första inlägg på en dryg månad borde innebära att jag har gjort mig förtjänt av en liten resa. Till solen. Eller?

Tror faktiskt att jag ska skriva ett till på direkten bara för att vara på den säkra sidan.