En sak jag INTE visste...

är att Johan T. (Familjen) Karlsson tidigare varit producent åt David & the Citizens. Men nu vet jag. Dessutom vet jag att han spelar den 22 augusti på Malmöfestivalen. Och Malmöfestivalen planerar jag besöka. Tror jag. Det är ju på tiden. Under mina 23 levnadsår har jag aldrig tidigare besökt festivalen. Det är nog dags nu helt enkelt.

Bilden är stulen från någon annan bloggare som själv stulit den från någon annan bloggare. Och så vidare.

En annan sak jag vet nu som jag inte visste innan är att även Artmade (Kristianstads lokala, öh, rockband som trotsar all logik och blir profeter på hemmaplan men ingen annanstans) ska få spela på Malmöfestivalen. Det kanske är deras tid nu ändå. Vi får se. Tid avslöjar allt.

Elin funderar:

Neverstore ska till Emmaboda. Vad är grejen med det egentligen? Inte för att jag bryr mig. Jag ska ju inte dit. Men ändå. Neverstore till Emmaboda. En ekvation som inte riktigt går ihop. Enligt mina beräkningar. Mind you. Räkning är mitt sämsta ämne. Men ändå. Neverstore till Emmaboda. OK. Festivalen har bytt profil aningen. Men ändå. Neverstore till Emmaboda.

Nej. Det tror jag inte på.

Dagens tema. Att fylla år.

5 minuter innan jobbet.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka i bloggform. Jag formulerar inlägg efter inlägg i huvudet. Oftast blir det ingenting av dem eftersom jag antingen glömmer bort dem eller inser att de är skittöntiga. Den gångna veckan har funderat mycket på ett inlägg om Pelle Hellströms projekt Nordpolen. Men nu har jag beslutat mig för att inte skriva någonting av det jag tänkte skriva. För det hade nog kunnat bli ganska elakt. Och jag vill inte vara sån. För det enda jag har kommit fram till egentligen är att jag inte är så förtjust i hans musik. Och det är ju inte så farligt. Ogillandet är kanske till och med baserat enbart på en intervju med honom som jag hörde på p3 förra veckan där han inte direkt framstod som sympatisk. Mest självgod. Men något sådant ska man ju inte basera sitt tyckte till musiken på. Han kanske bara hade en dålig dag. Eller är dåligt mediatränad. Antagligen kommer jag att ändra åsikt ganska snart. När jag har hört lite mer än bara en låt.

Så istället för att vara elak så säger jag: lyssna på Nordpolen. Ni kanske gillar det. Kanske inte. Jag vet inte riktigt själv än. Men jag får väl se.

En dagens tack.

Igår var jag på loppis i en lada i Degeberga. Det luktade så mycket kiss att vi var tvungna att gå. Loppisar ska helt enkelt inte vara inomhus. Därför begav vi oss idag till samlarmarknaden i Degeberga istället. En gigantisk utomhusmarknad med hundratusentals fina grejer. En loppis fast ändå inte eftersom allt det räliga var bortrensat. Inga halvspruckna pärlemo/smutsskimrande små porslinsskor med hundar i där inte. Mest bara kvalitetsgrejer. Dyrare. Men roligare att kolla på. Dessutom kan man hitta fina små fynd till vanliga loppispriser. Dagens fynd: turkos/guldig väckarklocka och plommonlila mocka skor från 40-50-tal. Allt för 70 kronor. Då kvittar det ju att klockan inte fungerar och att skorna måste klackas och sulas om.

Ett orosmoln som blev ett rosa fluffigt moln.

Jag är så himla glad. Hösten ser helt plötsligt inte lika trist ut längre. Rara Lina ska stanna hos mig i Halmstad. Oh, så glad jag är. Särskilt för hennes skull eftersom hon har fått jobb. Men i smyg jättejätteglad för min egen skull eftersom hon kommer att lyfta hela min höst. Ja, det är egoistiskt. Men sådan får man vara ibland. Lite avundsjuk är jag väl också eftersom hon kommer att få tjäna pengar. Som hon får behålla. Men det är Linalajnen värd så som hon har kämpat med jobbsökandet! Själv har jag ju än så länge sökt 0 jobb. Flitigt! Jag skjuter upp det där med vuxenvärlden ett litet tag till tror jag.

Linararing, vi ska utnyttja Halmstad till fullo i höst. Hitta på nya saker, hitta nya ställen, vara snyggast i stan (men inte bry oss om vad andra tycker så klart). Eller så kan vi helt enkelt bara sitta på GT och kolla på TV. Oavsett vad så kan det inte bli annat än fel. (rättelse kl. 21.34: här ska det självklart stå rätt. My bad.)High five på den du Lina. Du kommer att kick ass hos Kronofogden i höst. (Hon ska alltså jobba där. Hon har inga andra ärenden hos honom/henne.)

Lite nytt huvudbry.

Igår upptäckte jag att Mustasch spelar i Halmstad den 8 augusti. Sekunderna efter upptäckten fylldes av glädje. Shit liksom. Ralf. Live. In concert. Men sen började jag fundera lite. Kommer jag verkligen att gå på den här konserten? Alla indikationer lutar mot ett nej. Varför? Här kommer en lista.

• Jag tvivlar starkt på att någon vill följa med mig. Och jag är för svag för att våga gå på en Mustaschkonsert ensam.
• Jag har inte återvänt till Halmstad än den 8 augusti.
  
• Alla mina vänner är i Göteborg den helgen.
• Biljetten kostar 200 kronor. Vilket är alldeles för dyrt. Särskilt med tanke på nästa, väldigt relevanta punkt:
• Jag är inte så förtjust i Mustaschs musik.
  

Alltså. Jag menar inte att det är något fel på deras musik. Men handen på hjärtat Elin Sjögren. Det här är inte riktigt din grej. Till vardags lyssnar du på Dolly Parton och då och då på lite twee-aktig mespop.

Men Ralf är ju ändå Ralf.

Dilemma.

Jag undrar vad min dragning till Ralf beror på. Är det någon som vet?

Nu så.

Min helg! Jag har glömt bort att blogga om min helg! Lina gjorde det så bra när hon kom hem att jag liksom släppte det när jag läst hennes inlägg. Men jag får väl göra en insats jag också. Lite kort i alla fall.

Jag hade ju finbesök av två av mina finaste bästisar (ni får ta mitt lite ungdomliga uttryck, för det stämmer så väl) och det var ett definitivt välbehövt besök. Fram till i fredags hade mina sommarveckor än så länge gått långsammare än långsamt, men så fort de satte sina fötter på perrongen flög tiden förbi. Och helt plötsligt var det söndag igen. Men vi hann med en del. Det blev uteserveringar, loppis, skyfall, glass i Åhus, taxifärd med vildsvinsspotting med mera med mera. Vi såg Kristian Anttila som jag i ett svagt humorögonblick kom på att man kunde kalla AnttiKrist. Inte roligt alls egentligen. Men då skrattade jag högt. Och ensamt. Vi hann även besöka kyrkan tre gånger. Må hända enbart för att nyttja deras toalett. Men ändå. Just det. Vi såg Ebbot också. Vi stirrade. Mina besökare log, medan jag välartikulerat mimade orden "men gud...". Jag är inte den diskreta typen när det gäller kändisspotting.

Allt-i-allt en bra helg. Nu har veckan och turist-allvaret börjat igen. I Åhus har man inlett den årliga beachhandboll-veckan vilket kommer att innebära en rejäl ökning i besökarstatistiken på mitt jobb. Ett jobb där jag gärna vill kalla mig nyckelperson. Nu är det i och för sig så att ingen annan vill kalla mig det. Men så är det faktiskt också så att jag inte har någon ersättare. Blir jag sjuk så blir det inga visningar och då blir turisterna arga! (Jaja, det går alldeles säkert att hitta en ersättare ganska lätt. Men INTE utan krångel.) Jag är alltså nyckeln till undvikandet av krångel. Inte den viktigaste nyckeln i knippan. Men ändock en nyckel. Typ som den där bortglömda nyckeln till den där bortglömda cykeln som står bakom det bortglömda skjulet men som man gärna skulle vilja använda när bilen har slut på bensin, de andra cyklarna har punka och man bara måste köpa toapapper alt. lite choklad.

En fråga till er, mina läsare, som läser detta inlägg inom de närmaste 45 minuterna: vågar jag se Morden i Midsomer ikväll? Jag är ensam hemma och väldigt lättskrämd.

Huvudbry.

Men herregud. Nu får det räcka. Nu har jag påbörjat samma blogginlägg kanske 5 gånger. Varje gång har jag skrivit sisådär en halv A4-sida och berättat om olika saker och varje gång har jag insett att: nej det här kan jag inte publicera. För privat, för tråkigt, för ledsamt, för intetsägande, för mycket. Så nu ger jag upp.

Men jag måste säga att skrivandet har ändå fyllt sin funktion. Många känslor har jag bearbetat under den senaste timmen och nu känner jag liksom att jag kan släppa dom för tillfället. Tankar på hösten, tankar på den gångna våren, tankar på den kommande natten som ska tillbringas alldeles ensam i ett stort tomt hus. Att blogga fyller ju lite samma funktion som att skriva dagbok. Fast ändå inte. Känslan är på sätt och vis helt annorlunda. När man bloggar skriver man för att andra ska få läsa. För att andra ska förstå hur man mår och vad man tänker på. Oavsett sinneslag. Lycklig eller olycklig. Glad eller ledsen. Fin eller ful. Ibland skriver man till och med för att man vill att enskilda personer ska läsa och förstå. Och även om man väljer att radera texten när den är klar så har man skrivit av sig. Man har förmedlat sin känsla. Även om ingen faktiskt läser om den. Eller så fungerar det så att man inser hur töntig man är när texten är klar. Och då kan man ju släppa känslan man ville förmedla.

Det var typ så jag kände när jag skrev färdigt det här blogginlägget för femte gången alldeles nyss. Shit liksom, jag har haft en jättebra helg. Varför avsluta den med att skriva ett deprimerande inlägg om framtid och annat osäkert? Så himla osäker är den ju inte ens. Jag har kommit in på kursen. Jag har fått en lägenhet. Jag har vänner kvar i Halmstad även om många nära flyttat därifrån eller försvunnit från mig av andra anledningar. Visst, det finns vissa orosmoln. Men dom måste jag ju inte tänka på ikväll. Det har jag tillräckligt med tid till när jag jobbar.

Hösten får gå som den går, den kan jag inte riktigt styra över just nu. Jag kan dock se till att jag får en trevlig söndagkväll. Så det ska jag göra nu. Tjena!

Bröllopsdag.

Jaha. Då sitter man och dricker bubbel igen. En helt vanlig måndag. Eller vanlig och vanlig. Det är bröllopsdag i huset. Och jag hänger på firandet. Och dricker bubbel. Samtidigt som jag fnittrar åt något jag hörde på Pang prego tidigare idag. Min älskling (en av mina älsklingar vill säga) Jesper Rönndahl pratade om en av nästa veckas sommarpratare, Kajsa Bergqvist. Han och hans kollega försökte lista ut vad hennes program skulle handla om. Jespers gissning var RisiFrutti eftersom hon verkar gilla det. Detta spann han vidare på och undrade varför det inte finns någon RisiFrutti di mare. Och det tyckte jag var jättekul. För usch vad äckligt det hade varit. Och nu börjar jag tänka på crema di frutti di mare eller vad det nu var Andrea pratade om i Barcelona. För det var ju bara tokigt. Och så har jag allmänt roligt här på mitt rum i Tollarp.

RisiFrutti di mare.

Jag känner att jag kanske inte riktigt gör skämtet rättvisa. Men ändå.



Ja, nu verkar det ju som att jag känner mig som hon den där Colbie Caillat. Bubblig och kär och så där. Men jag vill ju i själva verket bara få in ordet bubbly. För bubbel på flaska är grunden till detta inlägg. Inte kärleksbubbel. I övrigt hade jag kunnat spy på den låten.

Jag känner också att det kanske är tempusbyte galore i inlägget här. Ett firande av tempusbytet. En liten festival liksom. I ett enda blogginlägg.

Tajming.

Jag hade hela dagen igår på mig att blogga. Jag hade kunnat skriva om helgen och dans och debaser och bubbel. Jag hade ämnen helt enkelt. Men jag kände inte för det. NU däremot. 5 minuter innan jag måste köra känner jag helt plötsligt en stark dragning till bloggen. Jag måste säga nåt. Jag måste! Problemet: jag har inget att säga. Inte just nu. På 5 (nu 4) minuter. Herregud. Ändå måste jag skriva. Så jag skriver. Tills tiden tar slut. Jag känner inte för att jobba idag. Fast det kommer jag ju göra ändå så klart. Och dagen kommer att gå snabbt som tåget. Men ändå. Undrar vad det blir för mat idag. Ingen efterrätt för det är måndag. Inget sånt på måndagar enligt mattanterna på jobbet. Vem vet varför. Efterrätt passar väl varje dag?

Nu tog tiden slut.

Jorå s'att.

Det är fredag. Skorna ha anlänt. Solen skiner. Det bjuds på jordgubbs/rabarberpaj efter lunchen. Och jag åker till Malmö direkt efter jobbet. Det känns ganska bra helt enkelt. Och nu är det bara en vecka kvar till nästa helg. Perfekt. Och alldeles strax har jag bara 6 veckor kvar att jobba. Mycket. Men mindre än för två veckor sedan. Alltid nåt.

Hej!

Ett icke-beroende.

Lina bloggade för ett tag sen om sitt musikberoende och sen dess har jag funderat. Jag är inte ett dugg beroende av musik. Och det är faktiskt jättetråkigt. Jag lyssnar inte på musik längre. Förutom de få låtar jag hör på morgonpasset och krister i p3 när jag kör till och från jobbet har jag ingen koll på vad som finns eller vad som är nytt. Dessutom är det samma musik ungefär som spelas vid de tiderna jag kör. Varje dag. Blandade Håkan Hellström-låtar, Chris Brown, Leona Lewis och någon enstaka, för mig, okänd artist. Jag tar aldrig fram en gammal skiva för att lyssna heller. Vad är det här? Jag har ju lyssnat på musik förr. Och tyckt att det har varit kul. Det är ju fortfarande kul. Fast bara i bilen. Och bara en kort stund. Sen räcker det. Jag gillar tystnad. Jättemycket. Just nu i alla fall. Inte ens på mina ensammaste stunder på jobbet saknar jag musik eller radio. Jag kan sitta där. På en stol. I ett stort tomt konferensrum. Och bara sitta där.

Fy för va tråkig jag känner mig när jag tänker på det. Men jag vet att det inte kommer förbli så. Så fort jag flyttar tillbaka till Halmstad igen så kommer tv:n alternativt radion stå igång konstant. Som sällskap. Jag vet inte riktigt om det är bättre. Att se tv:n som sällskap vill säga.

Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till av detta inlägg. Ingenting. Men ändå. Ibland är det intressant att analysera sig själv lite kort. Andra gånger är det en pina.

Ikväll ska jag spela äventyrsgolf med Emelie. Det är ju också intressant.