Let it flow, let it flow, let it flow.

Ett gammalt inlägg, från en dag inte helt olik den här. Samma känsla. Andra tv-program. Men ändå.

4 december 2007

"Idag är jag sentimental. Så jävla sentimental. Herregud, det är inte klokt. Minsta lilla, och jag får en klump i halsen. Allt från Idol till dåliga sitcoms till Oprah. Särskilt Oprah. Fy för. Idag handlar det om välgörenhet. Bill Clinton är där och Andre Agassi och en okänd tjej som bara är snäll och smart. Jag är så nära att börja böla att jag vet inte vad.. Jag tycker så mycket om Bill Clinton. Han är gemytlig. OK OK, han har väl begått en hel del misstag han också. Men fasen va trevlig han verkar. Och generös. Suck. Och jag som inte ens tycker om välgörenhet! Eller, alltså jag vet inte. Välgörenhet är märkligt. Det verkar mest handla om att visa upp sig och sina pengar. "Kolla va duktig jag är" och sen bryr man sig inte så mycket om vem som får hjälpen egentligen. Oprah rör ju nästan sig själv till tårar över hur duktig hon är. Normalt sett blir jag bara irriterad och byter kanal, men idag bryr jag mig tydligen inte. Istället vill jag bara gråta över hur snälla människor är och hur dåligt andra människor har det. Och när jag ser Idol vill jag bara hulka fram ett "men det är väl kul när det går bra för andra?". Herreminje...

Nedrans hormoner."

Bittra tårar faller (nästan) från min kind

För lite mer än ett år sedan såg jag Jesus Christ Superstar utan Ola Salo på Malmö Opera. Ikväll har jag sett Ola Svensson Superstar i mammas och pappas vardagsrum. Och jag är fortfarande lika bitter. Jag trodde faktiskt att jag hade kommit över det. Men det har jag visst inte. Att han hade mage att bli sjuk den 10 januari 2009. Mage. Jag fick en chans. Jag tog den. Och så sumpade han den. Och nu kommer jag aldrig få chansen att se Ola spela Jesus Kristus live igen. Det svider lite faktiskt. Inte så mycket att det är ett verkligt problem. Som spelar någon roll. Men ändå. En liten svidande känsla. Av bitterhet.

Bara 140 dagar kvar nu

Om 140 dagar åker jag, enligt nedräknaren, på solsemester. Till Grekland. Tillsammans med Andrea. Hon sa ja igår. Och det tänker jag hålla fast vid. Jag kommer aldrig glömma det där ja:et. En vecka i solen. Till och med ett blekansikte som jag borde kunna bli brun med hjälp av en vecka i solen.

Bara det faktum att jag har skrivit mitt första inlägg på en dryg månad borde innebära att jag har gjort mig förtjänt av en liten resa. Till solen. Eller?

Tror faktiskt att jag ska skriva ett till på direkten bara för att vara på den säkra sidan.

Slutet på en era. Början på en ny.

Jag sitter på tåget. Stockholm-Malmö. 1 timme och 35 minuter kvar. Av någon anledning går tiden för en gångs skull snabbt. Möjligen beror det på praktikrapporten som ligger och väntar på att skrivas. Så blir det ibland. Tiden går alldeles för snabbt när man vet att man har något som väntar. Något som måste göras. Men som man allra helst skjuter upp. När man väl börjar skriva har man helt plötsligt bara 20 minuter kvar. Och vad är det för mening då? Istället tar jag tillfället i akt att uppskatta att en resa som egentligen borde vara fruktansvärt långtråkig faktiskt har passerat ganska snabbt.

Anledningen till att jag åker Stockholm-Malmö är för övrigt att jag har varit på kick-off med jobbet för första gången i mitt liv. I Stockholms fina, snötäckta skärgård. Oj, så grant där var. Och oj, sicket schema vi har haft. Jobb och socialisering om vartannat i en härlig symfoni. Föredrag, workshops och middagar. Vin, filéer och dans. VD:n till bordet ena kvällen. Stig-Björn Ljunggren den andra kvällen. För ja, vi är kollegor. Fräckt.

Gårdagen tillbringade jag med en annan norrlänning då jag avslutade min Stockholmsvistelse med Anna Persson, pizza och söder. Bästa avslutet på bästa helgen.

Och nu är jag trött.

Samtidigt som jag inser att helgen inte alls är slut än. På länge. För ikväll ska jag se New Moon.

Äntligen.

Dagens bästa

"It's my way... or the lame way!"Man måste ju bara älska Spencer Pratt.
För er som har missat härligheten så finns säsong 5 här.
Där hittar ni även Jersey Shore som blir mitt nästa projekt.
MTV är min bästa kanal.

OCD

Det är konstaterat. Jag lider av OCD. Obsessive Cullen Disorder. Det måste sluta. Snart. Inom kort. Nästa helg. Efter nästa helg. Nån gång. Inom en snar framtid. Till dess är det full hängivelse som gäller.

"Edward, you are my life now."

Nu ska jag nog vara vaken i tre timmar till och läsa ut sista boken.

Living the dream.

Allvaret börjar... IMORGON!

Sista kvällen på jullovet och det känns... konstigt. Man vänjer sig lätt vid att vara ledig. Hur roligt och bra jobb man än har. Väl på jobbet imorgon kommer det kännas bra. Särskilt med tanke på att jag bara har 5 praktikdagar kvar. Men just nu vill jag bara vara ledig 1 månad till. Två veckor till. 1 vecka till? En halv? Nej, men åtminstone två dagar då? Ja, ni förstår. Men. Nån gång ska det sätta igång igen. Och morgondagen är lika bra som vilken annan dag som helst.

Sista kvällen firar jag i alla fall med skräp-TV. Jag försöker ut i det längsta att undvika femmandokumentären "Kvinnan med jätteben" men det går så där. Fan.

CRIBS goes Möllan

Jo, jag har ju faktiskt flyttat under julhelgen och tänkte att det kanske finns någon därute som är nyfiken på hur jag har det? Oavsett så får ni se det nu. Det ser ut ungefär som det alltid gör hemma hos mig. Så när som på möblerna som här är ljusa IKEA-möbler, inte slitna (men fina) loppisfynd.Vi börjar på toaletten. Badkar!

Väggapplikation!

Kök! Och lite Dagens Disk!

Tavlan är med. Likaså fåtöljen. Och kuddarna. Och Tokyotavlan som skymtar!

Och här är gardinerna!

Visst känns det bra? Litet men lagom och ganska så Elin. Jag trivs i alla fall.