Jag vet inte riktigt vad som har hänt.

Helt plötsligt har jag liksom blivit pedantisk. Ingen noggrann pedant förvisso. Men ändå. Tidigare ikväll tänkte jag att jag skulle vänta med disken och allt till imorgon. För vem orkar diska en trerätters för fyra klockan 12 på natten? Ja men jag tydligen. För jag stod inte ut med tanken att vakna upp i världens stökigaste lägenhet. Så. Ja. Nu är allting undanplockat och diskat och jag känner mig jäkligt nöjd med migsjälv.

En annan sak som gör mig förbannat nöjd är att jag lyckades laga hela min middag utan ett enda utbrott. Dessutom är allt (tallrikar, glas) fortfarande helt. Ett under har skett. DESSUTOM har jag en portion över till imorgon. Så det blir trerätters till lunch. Härliga, goda tider.

F.ö. tror jag att mina gäster var nöjda. De sa att det var gott i alla fall. Alltid något.

Och ja. Som underhållning ordnade jag en tipsrunda. En tipsrunda på 26 kvadrat. Kristina Andersson vann. En bok. En av frågorna löd:

Vilket intro kan Elin Sjögren spela på piano?

1. Rederiet
x. Skilda världar
2. Tre kronor

Varsågoda att gissa mina kära läsare! Ni kanske vinner nåt. Eller nej, mest troligt inte.

Men tjena, halv åtta hos mig då.

Maten är inhandlad, såsen förberedd, potatisen skalad och skivad, servetterna är vikta och semifreddon står i frysen. Redo att ätas. Det är ett under att jag inte ens har rört den än. Det enda som inte är förberett är underhållningen. För där har jag verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Kanske, kanske får mina middagsgäster nöja sig med mig som jag är. Utan lekar och underhållning. Annars kanske ni har några förslag? Vad som. Något som är enkelt att genomföra. Något roligt. Lek, spel, vad som helst.

I alla fall. Välkomna hit på middag ikväll: Lina, Tina och Sandra. Gott ska det bli. Hoppas jag.

Nattlig tradition

Igår natt var det dags för bokrea igen. Det har visst råkat bli en tradition att gå på den. Min plan var att inte spendera mer än 200 kronor. Och jag lyckades. Idag tänker jag mest att jag nog hade lyckats handla för ingenting om jag bara hade haft vettet med mig. För det jag kom hem med var två böcker om Zlatan och Bob Dylans memoarer. Ok, Bob Dylans memoarer känns ju bra. Men TVÅ böcker om Zlatan? Exakt HUR tänkte jag där? Jag gillar ju Zlatan. Men gillar jag verkligen honom så mycket? En fråga jag lär få svar på nu när jag har TVÅ böcker att läsa om mannen.

Idag tog jag ledigt.

En liten grej som är jobbig är när iPoden dör efter 10 minuter på en promenad som ska vara i 50 minuter. Det gjorde min idag. Men. Jag överlevde. Det var jobbigt ett tag. Men sen kom jag över det. Helt enkelt.

Nej, jag har inte så mycket att säga idag. Det har varit en total jäkla sunkdag . Förfärligt. Bildbevis kommer imorgon. En liten teaser: smutsigt hår, inget smink, spilld och bortglömd yoghurt i halsduken... Vi kan väl säga som så här att jag idag har tagit lite semester från att vara snygg.

Ronny Svensson. (Nej, jag kom inte på någon bättre rubrik.)

Bra film den där. Jag somnade inte en enda gång. Varför väntade jag ett helt halvår med att se den? Det är bortom mitt förstånd.

Den enda kyss man får är en smäll på käften.

Popcirkus är ett ganska trevligt program egentligen. Det är liksom lite lagom. Alldeles lagom för mig en onsdagkväll. Jag orkar inte riktigt skriva om musiken. För det känns inte riktigt som något jag gör här. Om det inte handlar om Kelly Clarkson eller Jimmy Jansson eller någon annan bra. För jag har nog insett att jag hellre lyssnar på musik än pratar om det. Men jag kan ju kommentera andra delar ur programmet.

Exempelvis kan jag kommentera Skansros sångare Felix Anderssons extremt lena kinder. Eller dom ser lena ut. Har personligen aldrig träffat människan. Men. Verkligen jättelena. Ingen skäggväxt där inte. Trots att han kommer från samma stad som Ralf. Vad är grejen med det liksom?

En annan sak jag tänkte på. Jag ska ju gifta mig med Per Sinding Larsen. Om några år. Men. Hade han inte ganska speciella kläder idag? Förstå mig rätt. Jag gillar män med koll. Jag föredrar dom faktiskt. Men den där kavajen. Njae, den kommer han väl inte direkt använda igen va? Ord som jag antagligen kommer att få äta upp om ett litet tag. När det visar sig att den där kavajen faktiskt är otroligt fin. Men just nu står jag nog för det. Fin i håret var han dock. Min blivande man.

(PSL, om du läser det här. Bli inte rädd. Jag vet att vi inte ska gifta oss. Du har ditt och om några år har väl jag mitt också. Men tanken är ju fin.)

Förrätt, varmrätt, efterrätt. Halv 8 hos Sandra.

Ikväll missar jag Halv 8 hos mig. För jag är bjuden på en alldeles egen Halv 8 hos Sandra! Jag är laddad till tänderna. Gott ska det bli. Fyllda prosciuttorullar, kycklingspett med jordnötssås och pannacotta till efterrätt. Härliga tider. Nästa vecka är det min tur. Det känns lite jobbigare. Menyn är satt men hur den ska kunna lagas till smidigt och lätt är ju en annan fråga. Som sagt: ilska och klumpighet är vanligt vid Elin Sjögrensk matlagning.

Dumheter.

Vet ni vad man inte ska göra när man är fattig och har en oviss framtid? När man inte vet vad man ska göra om 3 månader? När skolan är över? Ja, man ska ju i alla fall inte sitta och leta efter resor till Los Angeles. Och man ska verkligen inte tänka att "ja men 15 000 kronor för resa och vistelse, det är ju faktiskt inte så farligt!". Nej, gör man det så är man ju dum i huvudet. Så nu slutar jag göra det och börjar titta på jobb istället. Undrar om man kan skriva in "jobb som ger mig obegränsat med resor till USA" i sökrutan på ams.se?

Vadan allt detta USA-tjat undrar ni? Ja, undra på. Jag vet inte. Jag har ju knappt varit där.

Effektivitet i datorsal.

Jag har precis skrivit en artikel om stress till nästa nummer av Halmstad studentkårs tidning, Motvinden (för er av mina läsare som mot förmodan inte känner till den). Det tog mig mindre än en timme och nu känner jag mig så oerhört duktig. Datorsalen gör mig effektiv. Det har konstaterats förr och det kan konstateras igen. Men nu kan jag alltså även kalla mig expert i stresshantering. För det blir man ju om man skriver en artikel i ämnet? Njae. Kanske inte. Jag följer ju kanske inte direkt själv mina egna ord. men jag kanske borde börja. I alla fall. Det jag skulle säga: känner ni er stressade? Läs nästa nummer av Motvinden. Om ni inte har tillgång till den så kan jag sammanfatta det så här: börja skriv dagbok eller kontakta studenthälsan.

Fantastisk artikel det där. Som alla mina artiklar. Ja herrejesus. Att jag inte blir journalist istället?

Nu måste det ju ändå hända.

Ja, men om du nu blir affär av det här, att Fredrik L tar över Gastons, då måste jag väl ändå få se honom snart? Det är fruktansvärt mycket på tiden nu.

New York.

Om jag ska dit? Nej, verkligen inte. Men jag vill. Väldigt gärna. En vacker dag ska jag ha ett jobb som tar mig till New York med jämna mellanrum. Som betalar för resa och vistelse. Nu har jag ju förvisso aldrig varit i staden. Men det känns som att jag borde gilla den. Det känns som det.

Ikväll.

Till Emma: Grisen är frisläppt. Och tack och lov för det.

Ikväll. Ikväll har jag varit på Hjärtslaget. Jag har bojkottat i nästan fyra år. Men i år var det alltså dags. Och det var intressant. Helt OK också. Men mest overaller överallt. Och billig öl. Och nu är jag jättetrött och har precis kommit hem. Trots det bloggar jag. Och facebookar. Intressant att (väldigt) avlägsna gamla klasskompisar börjar prata med en där klockan 3 på natten när man egentligen bara tittat in för sakens skull. Tjena Hannes, om du mot förmodan skulle hitta hit.

Ja nej. Jag går och lägger mig i stället. Huvva. Jag är trött.

Imorgon: Lite lätt journalistik. Nu: Sömn. Guten nacht.

Just nu:

Jag tittar på MTV. Katy Perry vs. Kelly Clarkson. Kelly vinner alla gånger. Lätt.

Elin erkänner sin tröghet.

Ni vet den där Tele2-reklamen. Cheap-grejen. Så här är det. Jag förstår inte den. Inte alls. Ja visst, cheap - sheep. Det låter ju lika. På dålig svengelska. Men är det roligt? Kan någon bara förklara det lite enkelt för mig. För jag känner mig utesluten ur gemenskapen. Jag är inte direkt den vassaste kniven i lådan när det gäller vitsar och skämt.

Vad hände?

Håll i hatten. Idag har jag varit på sportevenemang. Inte illa, eller hur? Drott mötte Hammarby i sporthallen. Sandra sa till mig: "Vi hejar väl på Bajen?". Jag svarade: "Ja för fan!". Och så gjorde vi det. Vi var väl en sisådär 25 stycken som gjorde. De andra 1700 hejade visst på Drott. Minsann. Sport kan va kul när det är gratis. Och om man koncentrerar sig på annat än just sporten. Det finns ju så mycket annat att titta på. Publiken. Spelarna. Om jag kommer att gå på match igen? Nej fan. Men idag var det kul. Ibland måste man variera sig lite helt enkelt.

Behåll du den drömmen Elin.

Tänk om jag hade haft obegränsat med pengar. Då hade jag nog hittat på något. Då hade jag... först och främst shoppat. Sen hade jag nog tagit en paus/avslutat mina studier och flyttat någon annanstans ett tag. Någon helt annanstans. USA en liten sväng kanske? Kanske sökt den där obetalda praktikplatsen i Philadelphia som jag hittat? Det hade varit perfekt. Om jag hade fått önska helt fritt så hade det nog varit precis det jag hade önskat. En liten paus helt enkelt. En paus på ett antagligen ganska stressigt jobb i USA. Underbart.

Men. Nu har jag inte obegränsat med pengar. Jag har inte heller några kontakter i Philadelphia. Och antagligen har jag inte ens någon möjlighet att få den där praktikplatsen. Så nu slår jag nog den drömmen ur huvudet. Varför ska det vara så svårt att skaffa sig realistiska drömmar för? Tänk om jag hade drömt om en obetald slitig praktikplats i Tollarp. Då hade jag nog till och med kunnat nå den drömmen. Men nu gör jag inte riktigt det. Så nu ska jag försöka komma på något nytt. Är det någon som har någon idé? Eller kanske ett konkret förslag? En idé är kanske att jag drömmer om att stanna i Halmstad och genomför det projekt som jag ska påbörja redan imorgon? Ett jättebra projekt på Länsmuseet här i Halmstad som ska pågå resten av terminen. Ja, men jo. Det låter ju ganska realistiskt och vettigt. Jag bestämmer nog det. Nu är det det jag vill. Och så ska det bli.

Underbart.

Benjamin

Sune - The Musical

Tack!

Men... Nej tack.

Men glitter, glamour och melo.

Men herregud, jag ska till Melodifestivalen i Malmö. Det har jag ju helt glömt bort att berätta. Hur kunde jag göra det? Det här är ju stort! Thorleifs är med i den omgången. Thorleifs. På engelska dessutom. Det ska bli intressant. Det lovar jag. I alla fall. Håll utkik efter mig och Sandra i rutan den 28 februari. Sannolikheten att vi kommer synas är väl ganska lite. Men ändå. Titta efter något paljettbestrött.

Halv åtta. Hos mig.

Jag och mina kära Halmstadvänner har bestämt oss för att göra en alldeles egen version av Halv åtta hos mig. Konceptet är detsamma. Laga mat och sätta betyg. Skillnaden är väl egentligen bara att vi slipper filmkamerorna. Sjukt kul ska det bli. Och gott förhoppningsvis. Samtidigt är jag ganska jättenervös. För matlagning... är inte riktigt min grej. Eller. Jo. Jag kan laga mat. Det smakar bra. Helt OK åtminstone. Problemet är snarare att jag har en tendens att bli lite arg när jag lagar mat. Lite förbannad kanske är mer rätt uttryck. Särskilt när jag lagar mat till andra. Då är stubinen kort. Låt mig förklara, jag blir alltså inte arg på andra. Jag blir arg på migsjälv. Jag låter det bara gå ut över alla andra, vilket antagligen är bekant för säkerligen ett par-tre stycken av mina läsare. Stressen är hög, det är varmt och köket är på tok alldeles för litet. Kombinera det med en extrem klumpighet och vi har en middag som inte kan bli annat än spännande.

Herregud. Hur ska det här gå. Jag vet inte. Jag lär ju inte vinna det där biobesöket som utlovats till pris i alla fall.

History repeating.

Men nu börjar det bli så där glest mellan inläggen igen. Det är dåligt. Jag vet. Men ni får se det som en gratis semester. Från mig. Jag lovar. Det behövs ibland. Det inser jag själv också. Men nu ska jag nog ändå försöka bättra mig. Alltså kanske. Jag lovar ju inte något direkt. För att komma igång kanske jag borde inspireras av mina tidigare inlägg? Få se nu. Mina mest frekventa ämnen: Ralf, Kåren, Facebook, helgen som varit. Ralf avklarades i föregående inlägg. Kåren har jag inte varit på sen Halloween. Facebook och jag mår bra för tillfället. Vår relation lever och frodas. Bara helgen kvar då. Och tackar som frågar, helgen var bra. Alldeles utmärkt faktiskt.

Den inleddes på fredagkvällen med Friskis, pizza, godis, Let's Dance och Sandra. Lagom avslappnat i mjuka kläder. Helgen fortsatte sedan på lördagen (nämen!) med att hela min familj kom och hälsade på. Jag fick tulpaner, mat och hjälp med att koppla in lampan över köksbordet. Det var på tiden. Den har hängt där i ett halvår nu utan möjlighet att lysa. Vi åt även semlor och hade det allmänt trevligt. På eftermiddagen lämnade de mig till mitt lördagsöde och då blev det istället Melodifestival med lockat hår och Lina. Efter 10 anslöt Sandra och vi hade det fruktansvärt roligt på Moon (nämen*2). Sen blev det söndag. Och söndag innebar brunch, plugg och film hos Tina. Alltiallt. En bra helg. Jag är nöjd.

Så ligger landet och nu har jag precis skrivit klart en uppgift om Högskolan Kristianstads varumärke. Imorgon har jag sovmorgon och det är jag också nöjd med.

Jag bjuder på den här bilden eftersom att jag tycker att alla någon gång i sitt liv ska få uppleva lite skönhet. Här har ni mig.

Bara för att jag känner för det.

Förstånd är lite av en last.

Idag köpte jag en vinterjacka som jag har tittat på, suktat efter och önskat sedan i höstas. En kappa med en enda stor knapp, trevlig krage och bra passform. När jag kom hem insåg jag att jag var dum i huvudet. Och imorgon lämnar jag tillbaka jackan. Så går det när det ekonomiska sinnet får överhanden (med all rätta). Dessutom har jag ju redan 4 funktionsdugliga vinterjackor. Märk väl: funktionsdugliga. Moderna? Eh. Nja. Snygga? De går väl an. Jag ville verkligen ha jackan. Men efter att förståndet hittade fram kan jag verkligen inte med längre. Det går inte. Jag pallar inte trycket. Jag är ibland en slav under mitt förstånd. Inte alltid. Men ibland.

Just nu försöker jag övertala mig att det imorgon kommer att kännas som att jag vinner 499 kronor bara sådär när jag lämnar tillbaka jackan. Att jag liksom kommer att känna mig rik. Som att jag aldrig spenderat dem i första hand. Men det kommer nog inte att hålla. Pengarna måste nämligen (nästan) oavkortat gå till den bortglömda kåravgiften. Ibland känns livet hårt som student. Ekonomiskt åtminstone.

Summa sumarum: någon, ge mig ett jobb. Ett riktigt jobb.

Nu börjar det bli så där jobbigt igen.

Det börjar bli lite för kallt. Lite för grått. Lite för tråkigt. Igen. Jag hade liksom gärna tvingat fram lite lite färg på min gulvita hud nu. Och det hade jag gärna gjort i Grekland. Eller i Mexiko. Eller kanske Mauritius. Eller Aruba? Eller Brasilien?

Ja det hade jag väldigt gärna gjort. För jag tål inte vintern. Vintern gör ont. Bokstavligt talat. Hade jag besökt en läkare just nu så hade denne ordinerat en resa. En resa hade gjort susen. (Ja, jag vet. Jag tål inte riktigt solen heller. Men ändå.) Enligt min fantasi hade jag inte haft ögonproblem på semestern, min hud hade inte torkat ut och mina kinder hade inte liknat en råbarkad sjömans kinder (efter 35 år på sjön). Allt hade varit perfekt. Jag hade varit fräsch och glad och pigg. Och allt hade varit jättebra. På semestern hade jag även haft 20 cm längre ben. Enligt fantasin. Så jag vet inte hur pålitlig den egentligen är. Men den känns bra.

Nej, jag går och lägger mig istället. Och hoppas på sol imorgon. Blir det sol imorgon så lovar jag att ta en promenad. På så sätt kan jag åtminstone skaffa mig någon enstaka fräken. Gör jag bara det så kommer nog allt kännas lite bättre igen. Livet känns alltid lättare med fräknar.

Motto.

Min vän Elin Servin skrev precis den här meningen på sin blogg:

"hallå, man kan inte äta friterat med friterat!"

Jag skulle vilja säga att det där är så långt från min livsfilosofi som man bara kan komma. På vissa punkter är vi lika som bär. Namn, hårfärg, 90210. På matpunkten däremot. Nej. Jag tycker att friterad ost med pommes frites låter oerhört gott.

Men helgen i övrigt.

Helgen var i övrigt jättebra. Verkligen jättebra. Fest hos Lina. Besök från storstäder. Återföreningar. Singstar(?). Pasta. McDonalds. Två omgångar Risk. Och en del annat. Mycket trevligt. Jag är nöjd! Nu vet ni!

Sagt och gjort. Nu, aldrig mer.

Jag har haft en leopardmönstrad kavaj i min garderob i snart tre år nu. Den inhandlades ursprungligen till en 80-talsfest där den fyllde sin funktion. Sedan dess har jag i smyg undrat om den inte egentligen är ganska snygg. Om den liksom kanske skulle kunna fungera en vanlig utekväll. Nå, i helgen tog jag steget. Mind you, det var ett stort steg. I vanliga fall är min uniform svart. Leopardmönstrat är ganska långt ifrån Elins egentligen natur. Men jag gjorde det. Jag bar kavajen.

Och nu är det gjort och aldrig mer ska det göras igen.

Vissa saker ska helt enkelt stanna i garderoben.

Förvisso, i visst ljus, från vissa vinklar, såg det ganska bra ut. Hade jag på något sätt haft personligheten att fylla den med också så hade den nog fått se dagsljuset igen. Men. Nej. Den har gjort sitt nu. Åtminstone på min kropp. Funderar på att skicka den till Steven Tyler för att se om den kanske passar honom bättre. Skulle tro det faktiskt.