Nu börjar det bli så där jobbigt igen.

Det börjar bli lite för kallt. Lite för grått. Lite för tråkigt. Igen. Jag hade liksom gärna tvingat fram lite lite färg på min gulvita hud nu. Och det hade jag gärna gjort i Grekland. Eller i Mexiko. Eller kanske Mauritius. Eller Aruba? Eller Brasilien?

Ja det hade jag väldigt gärna gjort. För jag tål inte vintern. Vintern gör ont. Bokstavligt talat. Hade jag besökt en läkare just nu så hade denne ordinerat en resa. En resa hade gjort susen. (Ja, jag vet. Jag tål inte riktigt solen heller. Men ändå.) Enligt min fantasi hade jag inte haft ögonproblem på semestern, min hud hade inte torkat ut och mina kinder hade inte liknat en råbarkad sjömans kinder (efter 35 år på sjön). Allt hade varit perfekt. Jag hade varit fräsch och glad och pigg. Och allt hade varit jättebra. På semestern hade jag även haft 20 cm längre ben. Enligt fantasin. Så jag vet inte hur pålitlig den egentligen är. Men den känns bra.

Nej, jag går och lägger mig istället. Och hoppas på sol imorgon. Blir det sol imorgon så lovar jag att ta en promenad. På så sätt kan jag åtminstone skaffa mig någon enstaka fräken. Gör jag bara det så kommer nog allt kännas lite bättre igen. Livet känns alltid lättare med fräknar.