Recension.

Alltså, En prinsessas dagbok 2 är inte särskilt bra.

Alltså.

Det har ju inte blivit något bloggat alls i helgen. Inget gnäll, inget något. Märkligt med tanke på hur mycket tid jag har haft. För jag har inte gjort någonting. Jo, jag har tittat på tv. Och film. Och så har jag sett nästan hela första säsongen av Project Runway Australia. Jag har knappt ens ätit godis. Det har legat en 200 grams-chokladkaka i mitt skafferi sen i torsdags som jag bara har ätit 6 rutor av. Galet. Nej. Det ska bli ändring. Imorgon räknar jag med att vara überfrisk så då börjar min nya aktiva höst. Den börjar förvisso med tvättid, men bara det är nästan extrem aktivitet jämfört med min sysselsättning i helgen. Och när det är gjort så kommer jag att vara ren och fräsch och redo för nya äventyr. Käckt, eller hur? Framförallt måste jag nog börja aktivera mig för att fixa bloggämnen. För det här är ju skandal.

Sjukhelgen avslutar jag med att se En prinsessas dagbok 2. Men efter den blir det ingen mer skräp-tv. Jag lovar.

Ja, eller hur..

Helgen v. 35

Jaha. Det blev halsfluss istället då. Inte bara nåt litet 48-timmarsvirus, utan halsfluss. Skit också då. Så den här helgen kommer mest gå ut på att äta penicillin och glass och titta på dålig TV. Ensam. För jag smittar. Skit också, så tråkigt jag kommer ha det. Jag som har planerat IKEA-besök och utgång hela veckan. Jag som ville vara snygg och pigg och glad och träffa folk som jag inte har träffat på hela sommaren. Jaha. Mhmm. Nähä.

Gillar ni inte gnäll- eller ensamhetsinlägg så är min blogg antagligen inte att rekommendera i helgen.

Jaahaa...?

Här sitter jag ensam med influensa och kollar på Go'kväll. Hur patetisk kan man bli egentligen?

Kanske att jag borde byta kanal snart. Enbart för min egen självkänslas skull. Jag är ju faktiskt ingen tant.

Layout

Det kanske är tur att jag ska lära mig InDesign och Photoshop i höst. För det här med grafisk design och layoutarbete är för tillfället inte min starka sida. Vilket det här kollaget ger er en lite uppfattning om kanske. Det får duga så länge.

Mitt hem.

Över min ytterdörr hänger en hästsko. Det är inte jag som har hängt dit den. Absolut inte. Jag tycker att den är ganska gräslig. Men jag kan inte ta bort den. För Tina har sagt att det betyder otur. Jag tror inte ens på sådant skräp. Men den hänger kvar. Och den får nog göra det ett tag till. Så, alla ni som hälsar på i mitt nya hem. Nu vet ni. Döm mig inte efter vad som hänger över min dörr.

Idag.

Så här är det: i måndags hade vi upprop till min nya kurs. Det tog cirka 30 minuter, inklusive rundtur i lokalerna. Uppropet var anledningen till att jag flyttade upp redan till den föregående helgen. Nu är det emellertid så att föreläsningarna börjar inte förrän den 3 september. Det innebär att jag har ungefär noll saker för mig i en vecka framöver. Jag är ledig och jag har tråkigt. Eller jag har inte tråkigt riktigt än. Men det kommer, jag lovar. Mina kompisar jobbar eller är iväg på nåt eller så bor de i Göteborg. Än så länge har jag kunnat fylla dagarna med förrådsjakt, shoppingrundor och tv-tittande. Men nu har jag hittat förrådet, jag har shoppat det mesta jag behöver och jag har tröttnat på dagTV. Har ni några tips på vad jag kan hitta på så var inte rädda för att göra era röster hörda! Alla råd är välkomna. Förutom dom som säger att jag skulle kunna börja läsa på kurslitteraturen. För den tanken har redan slagit mig och avfärdats.

Status

Jag är inflyttad. Lägenheten är fin. Internet är fixat. Bättre telefonabonnemang är också fixat. Jag har blivit uppropad till kursen. Det mesta är uppackat. Allt är helt enkelt färdigt och fixat och jättebra. Allt som jag har behövt fixa eller som jag har oroat mig över är gjort och avklarat. Utom en sak. Jag kan inte hitta mitt förråd. Det är borta. Eller borta. Så vitt jag vet har det aldrig funnits. Eller det är klart att det har, men jag har aldrig sett det. Och lägenheten är full av väskor och kartonger som inte får plats här egentligen. Jag blir knäpp. Och ärligt talat är jag lite rädd för källaren där det ska finnas. För helt plötsligt har man gått in i ett rum som man egentligen inte har tillgång till. Och så stängs dörren. Och så är man fast. Jävla skit. Så vad ska jag nu göra liksom? Jag får väl fråga någon gubbe helt enkelt.

Eller jag kanske inte har något förråd? Men det måste jag väl ha? Det borde det ju vara lag på. Det är klart att jag har ett förråd. Det är bara borta för tillfället.

Attans.

Malmö

Igår hade jag en bra dag i Malmö. En mycket trevlig dag. Fylld med händelser. Först och främst såg jag The Ark-Jepson på Hemköp. Ingen höjdarspaning, men alltid något. Sen köpte jag sushi när en skäggig kille i färgglad keps sa till mig: "Vad heter du? Elin, du är väldigt söt. Jag hoppas att din helg blir bättre nu." varpå jag rodnade, sa tack och sedan hastigt lämnade lokalen. Jag vet fortfarande inte om han verkligen tyckte att jag var söt eller om han bara tyckte synd om mig. Men helgen blev bra i alla fall. Sushin i sig var förvisso en besvikelse eftersom de hade ersatt avokadon på den vegetariska sushin med svamp. Äcklig svamp. (och nej, jag är inte vegetarian egentligen. bara när det gäller rå fisk. töntigt? ja.) Sen gick jag i alla fall och såg Familjen vilka kändes malplacerade på en gigantoscen på stortorget i Malmö. Fast ändå helt rätt liksom. Efter Familjen spelade Slagsmålsklubben. Då missade jag förvisso halva konserten trots att jag stod mitt i publiken eftersom jag mest irrade runt och letade efter min gamla klasskompis Adam. Men sen hittade vi varandra och då hittade jag även Hermine, en annan gammal raring från c4-tiden. Sen ramlade André från gymnasieklassen också in och det blev en hel massa nostalgi. Sen fortsatte vi vidare till Debaser där vi dansade till techno och där jag såg Andreas Söderlund och reagerade över hur liten han var. Eller, inte liten egentligen. Bara kortare än jag hade tänkt mig. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Jag tänkte fel. Och det lever jag med. När jag gick hem från Debaser såg jag honom igen och då stirrade jag lite för länge, för hans sällskap stirrade ont tillbaka på mig. Länge. Då vände jag mig snabbt om och skämdes lite. Men sån är jag helt enkelt. Inte särskilt diskret när det gäller kändisspaningar.

Och nu tillbringar jag min sista kväll i Tollarp på ett tag framför datorn. Internet, jag kommer att sakna dig. Jag hoppas att vi återfinner varandra snart igen. Typ inom den närmsta veckan. Imorgon börjar hösten i Halmstad. Det är då söndag och antagligen kommer det att regna. Bra start.

Adam och Hermine. Bra människor.

På återseende.

Lika som bär.

Varvat med allmänna flyttförberedelser har jag de senaste dagarna tänkt mycket på en grej. Är inte Ellen Degeneres och Andre Pops väldigt lika varandra? Sådant får OS mig att tänka på. Och att jag kanske är lite förtjust i Johan Wissman. Sist i en OS-final. Det är väl inte så illa ändå? Dessutom har han en behaglig dialekt.

Ännu en Malmötripp.

Jag tror det är mitt öde i livet att alltid missa en chords-konsert. Jag gjorde det i Göteborg för två veckor sedan och jag gjorde det i Malmö igår. Det är liksom bara inte meningen. Men det gör inte så mycket. För varje gång jag har missat honom nu så har det varit till förmån för andra trevligheter. Igår slapp jag till exempel missa Moneybrothers konsert på stortorget. Och det är jag glad för, för det var nog hans bästa spelning någonsin. Som jag har sett. Det är i och för sig inte så många. Men ändå. Bra betyg. Sjukt stor publik och sjukt stor scen. Och relativt sjukt stort band. 10 personer om jag inte räknade fel. Fina inhopp av både Asha Ali och Ane Brun. Också kul att se ett av Florence Valentin-råskinnen på trumpet. Men det bästa av allt var nog ändå att Viktor Brobacke var tillbaka. Viktor som är så fantastisk. Ja det var fint.

På fredag blir det ytterligare en Malmötripp innan återvändandet till Halmstaden. Då ska jag se till att inte missa Familjen. Hur dåliga han/de (enligt ryktet) än var på Emmaboda. Det blir säkert annorlunda i Malmö. Eftersom Malmö kan vara en av världens (Skånes då) bästa städer.

Bilden är stulen från Rockfoto.

På allmän begäran (Andreas)

Bilder på lägenheten (och Tina).

Nu åker jag till Malmö. Tänkte ta mig en träff med Chords och Anders Wendin. Eller kanske snarare en titt på.

Trumf

Jag hittade dit och jag hittade hem. Jag har nog inte så dåligt lokalsinne som jag tror ändå. Andra roliga saker jag hittade på resan var Lina och Tina. Lunchsällskap och bärjhälp vill säga. Jag hittade även mina nya lägenhet. Fylld med efterlämnade ting från föregående hyresgäster. Härliga tider. Bland annat hittades där en kudde, tre disktrasor, en handduk, en anslagstavla, en spegel, ett antal galgar, en bokhylla, ett barbord + 2 barstolar, en diskmaskin och persienner. Ja, i princip ett helt bohag. Ett bohag som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. För jag vill inte ha det. Förutom kanske spegeln och bokhyllan. Och persiennerna. Men barbordet? Tack nej. Jäkla hemmasnickeri. Och barstolarna skriker ungkarl. Och en sådan är ju verkligen inte jag. Jag är ju en ungmö.

Nej. Det får bli tippen med allt det. Eller rättare sagt: återvinningsstationen. Jag är trots allt en medveten ungmö.

Utflykt

Om en timme kör jag till Halmstad. Och jag är nervös. För hur många gånger jag än har åkt till Halmstad så minns jag aldrig vägen. Jag har garderat mig med ett antal vägbeskrivningar och kartor men ändå sitter det i. Tänk om jag kör vilse. Det skulle kunna hända. Så om bloggen blir tyst ett tag nu så vet ni varför. Då befinner jag mig i någon liten håla i norra Småland. Eller så har jag helt enkelt glömt bort att blogga. Det skulle ju i och för sig också kunna hända.

Sagt och gjort.

Nu har jag äntligen sett Batman Begins. Och den var ju himla bra. Jag höll mig faktiskt vaken under mestadelen av filmen. De sista tio minuterna känns lite dimmiga, men det är ok. Med tanke på att jag i vanliga fall somnar cirka halvvägs in i filmer. Oavsett vad jag tycker om dem. I alla fall. Nu kan jag se The Dark Knight. Om det finns någon som vill se den med mig. Gör det det? Snälla rara? Jag vill nämligen se den på bio. Så att jag inte somnar.

För övrigt tror jag att det är bra att skolan börjar snart igen. Min hjärna behöver aktivera sig. Just nu står det ganska still. Vilket lämnar bloggen lite lidande. Dagens disk förtjänar mer än få och oinspirerade inlägg. Men snart så. När jag är tillbaka i Halmstad. På nya marker, på nya äventyr. Då ska det bli andra bullar. Det hoppas jag verkligen.

Andreas ord är min lag.

Så nu uppdaterar jag bloggen. Fast jag känner ingen direkt inspiration till det. Vilket ju låter som att jag mår dåligt eller något. Men så är det inte. Jag är bara inte så bloggig. Hade ju kunnat skriva om helgen som gick. Men nu är det ju torsdagkväll. Förra helgen är long gone och den nya har inte ens börjat än. Dessutom händer det inte mycket i livet just nu. Vilket inte gör mig mycket alls. Jag trivs ganska bra. Och så har jag upptäckt att det är ganska trevligt att gå på promenader på den nordöstskånska slätten. Fast inte längre än i en halvtimme. För sen blir det tråkigt.

Imorgon har jag jobbat färdigt för den här sommaren. Då är sommaren officiellt över för då slutar Absoluts fabriksvisningar. Sorgligt. Att sommaren är över alltså. Inte att visningarna är över. För det räcker nu. Imorgon kommer det stora, fnittriga skolklasser till mig och kollar på sprit och jag ser inte fram emot det. Men efteråt ska jag belönas med fika. Så det känns ok. Jag känner att jag förtjänar att ta i extra lite extra när Familjen sjunger "jag har gjort min tid på golvet i en skitig stor fabrik" i Nån gång. Men det gör jag inte riktigt. För jag är ju aldrig nere på fabriksgolvet. Jag går bara på en balkong och tittar ner på det. Dessutom är fabriken väldigt ren.

Eftersom jag kör ett alltiettinlägg kan jag lika gärna prata om nästa vecka nu också. Då är jag ledig. Fast ganska upptagen ändå. På måndag styr jag bilen mot min forna och kommande hemstad och hämtar nyckeln till min nya bostad. Det ska bli intressant att se den. Minst sagt. Resten av veckan får nog bestå av packning och resor till Malmö. Och lite konserter. Typ Chords och Familjen. Jag ska ta igen det jag missade i Göteborg. Helt enkelt.

Jaha. Det blev mycket jag i det här inlägget. Som vanligt. Det är liksom svårt att undvika. Jag är ju jag.

Dagsform.

Idag ser jag ut som en blandning mellan dessa två män. Looken har framkallats av en aningen misslyckad luggklippning och en liten ögoninfektion. Det känns inte helt ok.

Dagens kommande helg.

På fredag tar jag mig en weekendresa till Göteborg. För det är jag värd. Det kan jag unna mig. Dessutom gör det att jobbet går så mycket lättare. Veckan går snabbt som tåget. För jag vet att jag ska få träffa jämnåriga redan om 4 dagar. Det ni. Det är inte illa. Det är inte alla som får göra det. Dessutom ska jag nog ta del av lite kultur också. Och kanske dansa lite. Det är bra det. Ja, nu längtar jag till helgen minsann.

Fortsättning.

Jo, en sak till ska jag faktiskt lägga till "recensionen". Man ska inte läsa boken om man har en tendens att blir störd av detaljer som namn och uttryck och så vidare. Huvudpersonen heter Lisbeth vilket jag finner anmärkningsvärt hos en person i 20-årsåldern. Visst hon är speciell och udda. Men Lisbeth? Nej, där vet jag inte hur Larsson tänkte. Det känns fel. Och för mig kan sådant vara ganska störigt. Dessutom kallas en biroll i 40-årsåldern Ricky. Egentligen heter hon Erika och är chefredaktör på tidskriften boken kretsar kring. Känns inte namnet Ricky lite malplacerat och töntigt då? Jo. Men det spelar ju ingen roll egentligen.

Män som hatar kvinnor.

Hajpen kring Stieg Larssons böcker fick mig länge att tveka. Men för en vecka sedan gjorde jag det. Jag började läsa den första av hans tre verk Män som hatar kvinnor med tanken att "nån gång ska det ju göras, det kan ju lika gärna bli nu". Min inställning till boken var med andra ord inte på topp. Av någon töntig anledning inbillar jag mig ibland att jag ogillar sånt som alla andra verkar älska. Liksom som om jag vore något högre. En i eliten liksom. En som kan god smak. Höh. Ibland skäms jag verkligen över mig själv. För i litteratursammanhang (och i ungefär alla andra sammanhang) har jag ingen som helst rätt att sälla mig till denna skara. Jag undrar om någon har det. För det är ju verkligen hur dumt som helst. Bara för att något passar en bred skara behöver det inte betyda något annat än att det faktiskt är väldigt välgjort. Och det är ju absolut inte fel.

Men i alla fall. Jag gick även in i läsandet med tanken att jag skulle skriva en recension här på bloggen. Saker blir dock sällan riktigt som jag tänker. För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag trodde nog att jag skulle kunna avfärda boken som något för andra, men inget för mig. Men jag kan inte riktigt göra det. För sanningen är att jag fastnade ganska ordentligt. När jag väl kommit in i den (vilket tog sin lilla tid, närmare 200 sidor tror jag bestämt) kunde jag inte lägga ner den. Jag ville liksom få ett slut på läsandet, men jag var inte beredd att lägga ner projektet. Vilket har gett mig en ganska kluven inställning. Det är defintivt en välskriven bok. Fängslande och spännande och aldrig tråkig (dvs. efter de första 200 sidorna). Men grejen är den att jag mådde ganska dåligt under tiden. Av boken alltså. Antagligen mest för att jag är en oerhörd mes som drömmer mardrömmar efter att ha sett Morden i Midsomer. Det är liksom så långt jag sträcker mig egentligen i deckarvärlden. Men det har var något helt annat. Så jobbiga mord och fall att jag började drömma att jag blev kidnappad av en spetälsk (jaja, en person med lepra. vilket f.ö. inte nämns en enda gång i boken, så jag vet inte var jag fick det ifrån.). Och grejen är den, igen, att jag inte trivs med att må dåligt.

Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Något gör att jag vill läsa Larssons två andra böcker också. Men mitt förstånd säger nej. För jag pallar inte fler mardrömmar. Så det blir nog inga fler för min del. Alltså blir det ett litet avfärdande från min sida. Men inte alls av de anledningar jag tänkte från början. Jag trodde att jag var bättre än boken. Men ack så fel jag hade. Det var ju tvärtom det var. Boken var bättre än mig/jag. Eller åtminstone starkare än jag klarar av. Så jag får sammanfatta det så här. Känner du som funderar på att läsa Stieg Larssons trilogi att du och jag påminner om varandra. Att även du är en svag mes som vill ha lyckliga slut och relationer där blodutgjutelse undviks. Då ska du kanske inte läsa böckerna. Men om du känner att ditt psyke är bara ett uns starkare än mitt så läs på för allan del. Om du känner att du vill alltså. Böckerna kanske inte alls passar dig av andra skäl. Då ska du ju låta bli. Bestäm själv.

Jag kanske ska stryka litteraturkritiker från listan på potentiella framtida yrken. För jag har uppenbarligen ingen förmåga att ta ställning. Och det är ju ganska dumt om man planerar en sådan karriär.