Let it flow, let it flow, let it flow.

Ett gammalt inlägg, från en dag inte helt olik den här. Samma känsla. Andra tv-program. Men ändå.

4 december 2007

"Idag är jag sentimental. Så jävla sentimental. Herregud, det är inte klokt. Minsta lilla, och jag får en klump i halsen. Allt från Idol till dåliga sitcoms till Oprah. Särskilt Oprah. Fy för. Idag handlar det om välgörenhet. Bill Clinton är där och Andre Agassi och en okänd tjej som bara är snäll och smart. Jag är så nära att börja böla att jag vet inte vad.. Jag tycker så mycket om Bill Clinton. Han är gemytlig. OK OK, han har väl begått en hel del misstag han också. Men fasen va trevlig han verkar. Och generös. Suck. Och jag som inte ens tycker om välgörenhet! Eller, alltså jag vet inte. Välgörenhet är märkligt. Det verkar mest handla om att visa upp sig och sina pengar. "Kolla va duktig jag är" och sen bryr man sig inte så mycket om vem som får hjälpen egentligen. Oprah rör ju nästan sig själv till tårar över hur duktig hon är. Normalt sett blir jag bara irriterad och byter kanal, men idag bryr jag mig tydligen inte. Istället vill jag bara gråta över hur snälla människor är och hur dåligt andra människor har det. Och när jag ser Idol vill jag bara hulka fram ett "men det är väl kul när det går bra för andra?". Herreminje...

Nedrans hormoner."

Bittra tårar faller (nästan) från min kind

För lite mer än ett år sedan såg jag Jesus Christ Superstar utan Ola Salo på Malmö Opera. Ikväll har jag sett Ola Svensson Superstar i mammas och pappas vardagsrum. Och jag är fortfarande lika bitter. Jag trodde faktiskt att jag hade kommit över det. Men det har jag visst inte. Att han hade mage att bli sjuk den 10 januari 2009. Mage. Jag fick en chans. Jag tog den. Och så sumpade han den. Och nu kommer jag aldrig få chansen att se Ola spela Jesus Kristus live igen. Det svider lite faktiskt. Inte så mycket att det är ett verkligt problem. Som spelar någon roll. Men ändå. En liten svidande känsla. Av bitterhet.

Bara 140 dagar kvar nu

Om 140 dagar åker jag, enligt nedräknaren, på solsemester. Till Grekland. Tillsammans med Andrea. Hon sa ja igår. Och det tänker jag hålla fast vid. Jag kommer aldrig glömma det där ja:et. En vecka i solen. Till och med ett blekansikte som jag borde kunna bli brun med hjälp av en vecka i solen.

Bara det faktum att jag har skrivit mitt första inlägg på en dryg månad borde innebära att jag har gjort mig förtjänt av en liten resa. Till solen. Eller?

Tror faktiskt att jag ska skriva ett till på direkten bara för att vara på den säkra sidan.

Slutet på en era. Början på en ny.

Jag sitter på tåget. Stockholm-Malmö. 1 timme och 35 minuter kvar. Av någon anledning går tiden för en gångs skull snabbt. Möjligen beror det på praktikrapporten som ligger och väntar på att skrivas. Så blir det ibland. Tiden går alldeles för snabbt när man vet att man har något som väntar. Något som måste göras. Men som man allra helst skjuter upp. När man väl börjar skriva har man helt plötsligt bara 20 minuter kvar. Och vad är det för mening då? Istället tar jag tillfället i akt att uppskatta att en resa som egentligen borde vara fruktansvärt långtråkig faktiskt har passerat ganska snabbt.

Anledningen till att jag åker Stockholm-Malmö är för övrigt att jag har varit på kick-off med jobbet för första gången i mitt liv. I Stockholms fina, snötäckta skärgård. Oj, så grant där var. Och oj, sicket schema vi har haft. Jobb och socialisering om vartannat i en härlig symfoni. Föredrag, workshops och middagar. Vin, filéer och dans. VD:n till bordet ena kvällen. Stig-Björn Ljunggren den andra kvällen. För ja, vi är kollegor. Fräckt.

Gårdagen tillbringade jag med en annan norrlänning då jag avslutade min Stockholmsvistelse med Anna Persson, pizza och söder. Bästa avslutet på bästa helgen.

Och nu är jag trött.

Samtidigt som jag inser att helgen inte alls är slut än. På länge. För ikväll ska jag se New Moon.

Äntligen.

Dagens bästa

"It's my way... or the lame way!"Man måste ju bara älska Spencer Pratt.
För er som har missat härligheten så finns säsong 5 här.
Där hittar ni även Jersey Shore som blir mitt nästa projekt.
MTV är min bästa kanal.

OCD

Det är konstaterat. Jag lider av OCD. Obsessive Cullen Disorder. Det måste sluta. Snart. Inom kort. Nästa helg. Efter nästa helg. Nån gång. Inom en snar framtid. Till dess är det full hängivelse som gäller.

"Edward, you are my life now."

Nu ska jag nog vara vaken i tre timmar till och läsa ut sista boken.

Living the dream.

Allvaret börjar... IMORGON!

Sista kvällen på jullovet och det känns... konstigt. Man vänjer sig lätt vid att vara ledig. Hur roligt och bra jobb man än har. Väl på jobbet imorgon kommer det kännas bra. Särskilt med tanke på att jag bara har 5 praktikdagar kvar. Men just nu vill jag bara vara ledig 1 månad till. Två veckor till. 1 vecka till? En halv? Nej, men åtminstone två dagar då? Ja, ni förstår. Men. Nån gång ska det sätta igång igen. Och morgondagen är lika bra som vilken annan dag som helst.

Sista kvällen firar jag i alla fall med skräp-TV. Jag försöker ut i det längsta att undvika femmandokumentären "Kvinnan med jätteben" men det går så där. Fan.

CRIBS goes Möllan

Jo, jag har ju faktiskt flyttat under julhelgen och tänkte att det kanske finns någon därute som är nyfiken på hur jag har det? Oavsett så får ni se det nu. Det ser ut ungefär som det alltid gör hemma hos mig. Så när som på möblerna som här är ljusa IKEA-möbler, inte slitna (men fina) loppisfynd.Vi börjar på toaletten. Badkar!

Väggapplikation!

Kök! Och lite Dagens Disk!

Tavlan är med. Likaså fåtöljen. Och kuddarna. Och Tokyotavlan som skymtar!

Och här är gardinerna!

Visst känns det bra? Litet men lagom och ganska så Elin. Jag trivs i alla fall.

I promised myself, I promised I'd wait for you

Jag har blivit mjuk. Så himla mjuk. Och nej, jag talar inte metaforiskt. Jag har inte blivit mjuk i sinnet. Det har jag väl alltid varit. Jag har blivit mjuk, boktstavligt talat. Jag petar på min mage och känner bara: mjukt. Alldeles för mjukt. Märk väl: mjuk. Och jag trivs inte riktigt. Eller rättare sagt, jag har trivts alldeles för mycket. Så mycket att jag har blivit mjuk. Det är inget fel på att vara mjuk. Jag är gärna mjuk. Men jag tror att jag ska dra gränsen nu. Det får helt enkelt bli mitt nyårslöfte. Att jag ska bli lite mindre mjuk. Lite mer lagom mjuk. Och lite hårdare. Lite friskare. Lite svettigare.

Beach 2010, here I come.

(Oj, så trött jag blev på mig själv nu.)

Tips från Sandra

Fick ett fint mms från Sandra igår. Hon hade gjort en härlig observation. En av Wikipedias utvalda artiklar för dagen var den här om Sveriges vackraste kyrka. Nämligen Västra vrams. Bilden låg/ligger på wikis förstasida. Och det känns ganska stort faktiskt.

För er som är okunniga så ligger Västra vrams kyrka precis vid Tollarp.

Disciplin en söndag.

Jag känner igen mig en hel del idag i det här inlägget som Andrea har skrivit. För er som inte pallar klicka så handlar det om saker man gör istället för att plugga. Själv har jag knappt något att plugga på nu för tiden. Utöver jobbet har jag en skoluppgift som ska lämnas in varannan vecka. En text sammanfattande de två gångna veckorna. Sitter jag bara på jobbet och skriver ihop det så går det på 20 minuter. Max. Men sitter jag hemma... Då. Ja då. Då tar det tid. Jag har suttit med dokumentet uppe sedan kl 8 morse. Och ändå är bladet tomt. Det är ingen svår uppgift. Absolut inte. Jag ska bara skriva ihop vad jag har gjort de senaste två veckorna. Utan vidare språkkrav. Det kan i princip vara hur kasst som helst. Bara det lämnas in. Ändå. Tar det. Sån. Tid.

Men NU! Ska jag ta tag i det. Jag lovar.

Typ.

Saker jag vill ha

Det bästa med min blivande lägenhet är att den är halvt möblerad. Inte optimalt i längden, men för tillfället känns det som världens bästa lösning. Jag slipper köpa nya, dyra möbler för att sedan släpa dem 5 trappor upp utan hiss. Dessutom möjliggör det en mängd andra, mycket roligare inköp. Såsom nya leksaksrobotar, färgglada kuddar, kläder och inträden till Debaser. Nedan följer därför ett antal saker jag vill ha.

Jag ser ljuset

Ikväll tillbringar jag kvällen alldeles ensam i systers lägenhet. Näsan lyser röd som Rudolfs på grund av förkylningen som verkar vara här för att stanna. Men jag trivs ganska bra ändå. Det är skönt att vara ensam ibland. Jag roar mig med att titta på skräp-tv, snyta mig, ta knäckande bilder med webkameran (jag har varit snyggare och mitt hår har definitivt varit renare än ikväll) och längta efter min nya lägenhet. Som jag längtar.

Såg för övrigt trailern för nästa avsnitt av Pernillas jul på tv4+. Och jag känner mig glad och stolt över att heta Sjögren, inte Wahlgren. Palla den släkten alltså...

Något ska man ju blogga om

En sak som nog inte intressant för någon annan är att Frida Fahrman står väldigt nära mitt jobb i det här inlägget. Kul för mig, men kanske inte så relevant för någon annan.

Jag har haft bloggfönstret uppe i minst en timme nu. Det här är vad jag har åstadkommit.

Bacon is good for me!

Bra grejer

Under loppet av en vecka har jag fått både jobb och lägenhet i Malmö. Jag är nöjd. Mer än nöjd. Skitnöjd.

It's a dare

Och jag är inte den som bangar.

Den här är till dig Ida.

Älskade, hatade Halmstad.

Äntligen har det blivit dags. Återförening. Jag kommer upp. Sandra kommer ner. Tina välkomnar. Lina likaså. Det kommer att bli en fin helg. Dans. Morfars. Själv hoppas jag på McDonald's. Min bästa restaurang.

Världens bästa helg, comin' up.

Sous le ciel de Paris

Andrea drömmer om en resa till Paris i vår. Jag drömmer om att följa med.

så länge.