Om att komma hem.

Jag tillbringar som sagt julhelgen i Tollarp. I min barndoms hem. I mitt barndomshem. Och det är trevligt och härligt och skönt och avkopplande på alla möjliga sätt. Men det går ju inte att undvika att falla tillbaka i gamla roller, känslor och mönster. Jag är lillasyster och helt plötsligt är jag 15 år gammal igen. Ibland kanske till och med 5 år. Vilket kan vara kul, men det är nog tur att det bara är en två veckorsvistelse. För egentligen är jag ju 23.

Idag är det juldag och kanske går jag ut. Med ett gammalt ex. Om man nu kan kalla sin gamla lågstadieflamma för ett ex. Man kan i alla fall inte göra det utan att skratta lite gott för sig själv. Lågstadiet. Det var längesen. Och det märks. Idag är vi så olika man kan vara och så långt ifrån den situationen som man också kan vara. Men kul ändå.

Nu ska jag äta choklad. Och skratta åt alla töntar som älskar facebook. Hatkärlek är ju så mycket bättre.

Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen.

I söndags fattade jag beslutet att julen 08 skulle vara en facebookfri jul. Återigen kände jag att facebook gav mig smärre panik. Sagt och gjort jag avstod från facebook fram till idag, juldagen. Det fungerade alldeles utmärkt. Under dessa 3 dagar startade jag knappt ens datorn. Och jag kunde slappna av. Men idag då. Då var nyfikenheten stor och jag vara bara tvungen. Har man inte kollat sin facebook på hela tre dagar så måste ju något ha hänt. Och förvisso, Serv hade skrivit gulliga grejer till mig vilket gjorde mig jätteglad, men annars var det tomt. På min sida vill säga. Istället fick jag, återigen, panik av all information jag fick om andra som jag verkligen inte vill ha. Så nu fattar jag mitt beslut igen. Nu ska se till att det blir ett gott nytt år för jag ska vägra facebook fram till 2 januari. Minst. Jag ska ha en trevlig nyårsafton utan koll på vad alla andra sysselsätter sig med. Vill jag ha information om någon ska jag hädanefter be om den. Vad ska man prata om när man redan vet allt om alla eftersom alla redan har fläkt ut sina liv på facebook? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat: ja men det såg jag på facebook! när någon har berättat något om sitt liv. Nej. Hädanefter "lovar" jag att allt ni, mina riktiga kära vänner, väljer att berätta för mig kommer att komma som en överraskning för mig. Jag kommer åtminstone inte behandla det som gårdagens nyheter. För jag vill höra allt från er direkt.

Snälla någon, haka på. Jag behöver stöd i min kamp. Åtminstone fram till nästa år. Vi kan stötta varandra. På valfritt medium, förutom facebook då vill säga.

Jag vet. Jag har publicerat liknande inlägg förr. Men. Ibland måste jag bara få det ur mig. Nu mår jag dessutom helt plötsligt mycket bättre.

I mitt andra hem.

Jag är i Tollarp nu. Och det känns mycket bra. Två veckors ledighet har jag framför mig. Så jag planerar att vara sjukt utvilad den 8 januari när skolan börjar igen. Sjukt utvilad. För jag har verkligen ingenting inplanerat. Ingenting som måste göras. Jag måste bara äta, sova, titta på tv, träffa släkt, kanske någon vän, och kanske ta en promenad någon gång. Mest bara för sakens och välmåendets skull. Kanske att jag till och med har så mycket vila framför mig att en bok kommer bli läst. Två påbörjade ligger på nattduksbordet. Jane Austens Mansfield Park och Roberto Savianos Gomorra. Vi får väl se hur det blir med den saken. Engelsk romantik eller Italiensk maffia. Nåt av det borde ju passa.

Visar det sig att all den här vilan blir tråkig. Då kommer jag att blogga. Annars kan det hända att bloggen blir ganska tom ett tag framöver. Men så gissar jag också att besökarstatistiken kommer att sjunka ganska rejält över julen. Så det kanske inte gör så mycket. För vem vill egentligen skriva för blinda ögon?

Men mina kära läsare, om det nu ter sig så att vi inte hörs innan jul: God Jul.

Det är ju ändå snart jul.

Förberedelse.

Det här med att packa. Det är svårt. I snitt använder jag kanske 10 procent av vad som faktiskt finns i min garderob. Ändå står jag här nu med en överfull resväska. Fylld av kläder jag inte har använt på flera månader. Som jag kanske, kanske, kanske får för mig att använda under de 2,5 veckor jag är hemma över jul. Dumheter säger jag. För jag kommer ju bara använda samma svarta tröjor som jag alltid använder. En röd klänning packade jag precis ner. Varför? Jag vet inte. Jag minns exakt tillfällena då jag använde den sist. Eller ja, det vill säga de två tillfällena jag någonsin använt den. Senast var det på Servs FÖRRA födelsedagsfest. Alltså inte den i år. Utan den förra året. Och gången innan det, det vill säga första gången jag använde den, var förra höstens första kårkväll. Sick. Det har gått ett år sen sist. Varför skulle jag då vilja ha den i jul? För att den är röd? Det håller inte. Nej. Den åker tillbaka in i garderoben.

Herregud, hur ska det här gå? Hur ska jag någonsin få plats med några nyvunna julklappar när jag åker tillbaka till Halmstad igen i januari? Nej, jag får helt enkelt lägga ner analyserna av varje plagg. Och vara lite brutal istället. Det är bra att vara brutal. Effektivitet är det bästa.

Snart har helgen v. 50 tagit slut.

Men en hel helg har gått! Och jag har haft fullt upp. Kära någon vad aktiv jag har varit. Nedan följer således en redogörelse av gångna helg.

Fredag: Jag vann Spotify. Var lyrisk. Och gick på fest iklädd päls och pärlor och "siden" (polyester). Där insåg jag att min tidigare tänkta framtid som kulturtant inte längre kommer att bli verklighet. Nej. Med tanke på hur bra jag mådde i min päls är sannolikheten större att ni inom några år finner mig på Östermalm. Som en äkta Östermalmstant. Festen var lyckad och avslutades på McDonalds. Mordgåtan som festen kretsade kring förstod jag mig dock aldrig riktigt på. Kan bero på fördrinkarna det bjöds på hemma hos Tina och Andreas.

Lördag: Ah. Sweet lördag. Till min lycka sändes hela säson 4 av The Hills på MTV igår. Och jag satt klistrad. Det är nästan skrämmande hur mycket jag bryr mig om The Hills. Hur glad jag blir när det går bra för Lauren, Audrina och Whitney. Hur dåligt jag mår när Spencer utövar sin psykiska terror på alla i sin omgivning. Det lilla aset. Jag kanske, kanske, måste sluta titta på serien. För det här är ju inte nyttigt/vettigt någonstans. Efter The Hills följde i alla fall kväll med Sjövin. Vin och popcorn och avslöjanden och diskussioner. Det pratades såväl procentsatser som känslor. Kvällen fortsatte på Morfars och efter en paus från stället på minst tre veckor konstaterades ett förfall. Av stället. Inte av oss. Bäst beskrivet här. På Morfars träffade vi på ingen och alla. Och det var intressant. Tanken var att jag skulle gå hem vid ett eftersom klockan stod på 07.30 idag. Nå. Klockan var väl närmare 3 när jag äntligen somnade.

Söndag: Som sagt. Uppe med tuppen 07.30. Sandra och jag tog oss till Göteborg för julshopping och allmänt jultönteri med Lotta Engberg, Cyndee Peters och Darin på Liseberg. Nu har jag ont i fötterna men har julstämning ut i fingertopparna. Det har varit en SUVerän dag. Och en allmänt jättebra helg. Hade jag bara haft en funktionerande kamera i min ägo hade jag självklart lagt upp hundra bilder. Men nu har jag ju inte det. Och det får helt enkelt accepteras.

The winner takes it all

Föregående inlägg ledde till vinst! Minsann! Nu har jag ett alldeles eget Spotifykonto. Och efter 3 minuters användande (bokstavligt talat) måste jag säga att jag älskar Spotify. Där finns allt ju. Och man slipper ladda ner. Sjukt bra. Gratis dessutom om man kan stå ut med lite reklam. Än så länge kan man bara bli gratismedlem genom att bli inbjuden, vilket jag blev, men alldeles snart kan säkert vem som helst gå med. Håll koll. Det är bra skit.

Nu: Private Eye. Det vill säga: Fest. Med utklädnad. Och mordgåta. Och mat.

Sweet!

Inget att se här.

Kära läsare. Det finns inget intressant i det här inlägget alls för er. För jag försöker bara delta i en tävling. Så jag lägger upp en suddig och ful bild på mig ihållandes ett papper. Med lite text på.

Till WeAreSuperFamous.com: jo men jag vill faktiskt vinna.

Den där läsningen.

Jag är lite förvånad själv men min läsning går faktiskt ganska bra. Just nu läser jag Ian McEwans På Chesil Beach och den verkar vara fin. Än så länge har jag hunnit med en tredjedel. Min läshastighet har alltså saktat ner markant sedan mina litt.vetar-dagar. Men det gör inte så mycket. Jag läser åtminstone. Sen att det inte finns en chans någonstans att jag kommer att läsa min fem låneböcker på en vecka (vilket först var planen...), det är ju en helt annan sak. Det skadar inte med lite ambition ibland ändå.

För övrigt rekommenderar jag Ian McEwan. Försoning är väldigt trevlig. Den kan ni ju läsa om ni känner för det. Men strunta i filmen. Eller. Jag har inte sett den. Men jag tvivlar på att den är något att ha. Trutplutartjejen spelar ju huvudrollen. Och henne litar jag inte på alls.

Ambitiös + Lat = Elin Sjögren

Ibland glömmer jag bort hur/vem jag egentligen är. Jag blir inspirerad och går och lånar 5 böcker samtidigt på biblioteket. För att jag vill läsa. Anstränga hjärnan. Förvinna in i en annan värld. Vara lite kulturell. Jag är ju för farao litteraturvetare. Mm. Problemet med den där inspirationen är ju bara att den är ganska snabbt övergående. Jag kommer hem med mina 5 nylånade romaner, lägger mig i sängen, börjar läsa och... somnar. När jag vaknar igen förstår jag ingenting. Jag tänker "Bra idé Elin! Men inte särskilt realistisk...". Sen sätter jag igång tv:n, poppar popcorn och kollar min facebook istället.

Så här sitter jag nu. Med en hög böcker bredvid sängen. McEwan, Wilde, Barnes, Austen och Othmer ligger där och stresspressar mig. Ambitiös och lat. Det är jag det.

Även jag måste få skratta ibland.

Så här ser mitt skrivbord ut för tillfället. Varför? För att det roar mig. Herregud. Jag kan faktiskt inte sluta skratta. Det kan uppfattas som elakt. Och det är det kanske. Men det är roligt också. Tycker jag.

Känslan smyger sig på.

Jag börjar längta hem nu. Till Tollarp. Till julskinkan. Till mamma och pappa. Till Anna. Och till allt annat som hör till. Bara två veckor kvar nu, sen har jag nästan 3 hela veckors ledighet framför mig. Det är inte alla som kan skryta med det. Det ska bli så himla skönt. Vid den här tiden förra året hade jag en helvetesuppsats som sällskap. Över hela julen dessutom. (Och våren). Men inget sådant i år. Nej nej nej. Ledighet. En liten paus från Halmstad. Jäklar i backen vad skönt och välbehövligt det är.

Vad hände med Liv?

"Postat av: Filip & Fredrik

Men tjaa!

Vi är några som ska ut och festa nästa helg (fredag, kanske lördag också)
Eftersom vi kommer titta förbi Morfars så undrar vi givetvis om du och din söta Meg Ryan-kompis ska sköta musiken den kvällen?

Bästa 8 bitarsspelet: Super Mario Bros 3
Super Nintendo: Zelda – A link to the past

2008-12-01 @ 15:21:19"

Den här kommentaren postades på Servs blogg tidigare idag. Oerhört smickrande. Tänk bara. Någon vill höra oss spela igen. Någon som vi tydligen inte känner. OK. Vi förstår ju att det inte är Filip&Fredrik-originalet. Men. Det känns ganska stort ändå. Men så var det ju också det där med Meg Ryan-kompisen. Vilket får mig att tvivla. Servs DJ-kompis på morfars bör ju vara jag. Men Meg Ryan? Sen NÄR är jag lik Meg Ryan? Liv Tyler, Gustaf Vasa och Andreas Mattsson. Där har ni mig. Men Meg? Njae. Söt är jag ju. Det kan jag inte förneka. Men Meg? Nej.

Jag undrar jag. Det är nåt skumt på gång.

Elin erkänner.

Den där vännen, det är jag. Jag har aldrig i mitt liv spelat Nintendo 8-bitars. Precis som jag aldrig har sett Jurassic Park. Eller Nyckeln till frihet. Och på samma sätt som jag hatar Sagan om Ringen. Alla dessa egenskaper är tydligen högst oimponerande egenskaper. Som väcker upprördhet och ibland ilska. Men jag trivs. Så jag struntar i det. Vem bryr sig liksom?