Det kommer mera.

Jo, idag var jag hos tandläkaren. Igen. Och idag var det på allvar. Jodå, jag tillbringade morgonen med en skalpell i munnen. Härliga tider. Blödde gjorde det. När dom skar bort lite av mitt tandkött. Förhoppningarna är höga nu. Inget mer ont. Efter att det här såret har läkt igen vill säga. Sen får det banne mig räcka. Men ni vet. No pain. No gain. Idag behövde jag exempelvis bara jobba halvdag. Skönt det. Där vann jag nåt.

The pain continues.

Det blev ingen antibiotika. Det blev lite slipning av en tand och hela besöket var över på 5 minuter. Det hela kostade mig 700 kronor. Härlig timlön. Jag borde ha blivit tandläkare.

Och ja, jag har fortfarande lika ont. Plus ett antal svullna körtlar i hals och öra som inte direkt gör det bättre. Men nu gnäller jag faktiskt bara.

The pain. THE PAIN!

En sån här ligger och trycker på högersidan av min käke. Och jag gnäller och gnäller och gnäller. I morse när jag vaknade grät jag en skvätt av smärta. Jävlahelvetesskit (förlåt pappa). Värst är ändå att visdomstanden på något sätt har framkallat en inflammation i högermandeln också. Och jag vet inte vilket som gör ondast. Som vanligt, vid krämpa, har jag googlat. Och det bör man ju inte göra. För nu är jag helt övertygad om att tanden måste dras ut. Och att det kommer knaka som fasen i skallen. Och att dom kommer att göra det direkt imorgonbitti när jag smyger in på på Tandvårdshuset 07.20. Och att det kommer kosta feta pengar.

Självklart förstår jag också att tanden inte kommer att dras ut imorgon. Förmodligen får jag bara någon sorts antibiotika. Ändå har jag bilden av att jag imorgon kommer att hålla i 6 ganska kassa visningar med högerkinden fullproppad av blodiga bomullstussar. Och med saliv rinnandes längs hakan. Charmigt.

Här outar jag systern.

Läste precis ett gammalt mail från min syster. Och då menar jag gammalt som i 9 år gammalt. Från sommaren hon tillbringade i USA. Sommaren då jag fyllde femton och jobbade på Tivolirock för första gången. Så här skrev hon till mig efter rocken då jag även fick ta mig ett snack med Jepson i The Ark:

"Jag har faktiskt ingen aning vem Jeppson ar, ar jag gammal da? Jag har ju faktiskt fyllt 19 nu, sa aldern borjar ta ut sin ratt! Men det var ju frackt att han pratade med er, for om jag fattar det ratt ar han rockstjarna."

Roligt tycker jag. Men så är det ju min syster också. Och skitlängesen.

Gnäll.

Mitt jobb är bra på många sätt. Men det finns nackdelar. Exempelvis mindre, ehum, fräscha besökare. Som på grund av oväsendet i fabriken måste stå på enbart 5 centimeters avstånd från mig när de ställer sina frågor. Som jag måste svara på. Och det är ju inte deras fel. Vissa dofter/odörer kommer bara inte helt överens med ens luktsinne. Men. Ibland. Så blir det lite jobbigt. Helt enkelt. Inte så mycket att göra åt. Bara till att acceptera. Men. Som sagt. Lite jobbigt. Ibland.

Read it and weep.

Under hela vårterminen skissade jag på en sammanfattning av min Halmstadtid till bloggen. Jag hade i princip bestämt att den dag då jag flyttade därifrån så skulle sammanfattningen vara skriven. Som ett avslut. Eller kanske bara som just en sammanfattning. Men nu, 6 veckor efter min flytt, inser jag att den ju inte alls blev skriven. Varför? Jag vet inte. Det var kanske för nära inpå. Jag behövde kanske lite distans. Med tanke på att jag har tillbringat var och varannan helg sedan dess på besök i Halmstad så har jag nog inte fått någon distans nu heller. Men en liten översikt kan jag kanske ge mig på. Och det får nog bli i punktform.

Nedan följer således min 4 år långa Halmstadvistelse. I urval. Så klart. Mitt urval.

Under mina fyra år upplevde jag:

- 4 års studier på Högskolan i Halmstad. Varav det fjärde och sista var det överlägset bästa. Studiemässigt. Varför valde jag inte bara MKV direkt?

- Halmstad studentkårs uppgång och fall. Världens bästa ställe under mina första år i Halmstad. Efter det gick det neråt. Till en början långsamt. Men till slut alldeles för akut i en brant nerförsbacke.

- Hela min DJ-karriär. Mitt bästa fritidsintresse någonsin.

- 3 lägenheter. Från en stor tvåa till en välplanerad lagom stor etta till en oplanerad minietta. Den oplanerade miniettan var min favorit. För den kändes som min alldeles alldeles egna.

- 2 förhållanden. Därmed också 2 avslut. Som gjorde ont. Men det gör inte så mycket.

- Bekantskapen med de bästa vänner jag någonsin haft och någonsin kommer att ha. SOM jag saknar dem.

Sen kan det också vara så att jag under de här fyra åren blev relativt vuxen. Och kanske att jag hittade mig själv. Och blev Elin. Men. Det tar vi en annan gång.

Ja, det hände så mycket mer i Halmstad. Som jag ärligt talat inte minns så tydligt för tillfället. Men det går ju att fylla på. Efterhand som jag kommer på och minns. Ovan har ni åtminstone det viktigaste.

Och ja, jag vet att jag flyttade ifrån Halmstad förra sommaren också. Och att det absolut inte finns någon garanti att jag faktiskt har flyttat därifrån på riktigt den här gången. Men det känns som det. Mycket mer än sist. Vi får se. Det är allt jag kan säga.

”Vi får se” är för övrigt den fras jag tänker och yttrar mest nuförtiden. Förutom ”Vissa människor är dumma i huvudet” vill säga. Talande?