Om att komma hem.

Jag tillbringar som sagt julhelgen i Tollarp. I min barndoms hem. I mitt barndomshem. Och det är trevligt och härligt och skönt och avkopplande på alla möjliga sätt. Men det går ju inte att undvika att falla tillbaka i gamla roller, känslor och mönster. Jag är lillasyster och helt plötsligt är jag 15 år gammal igen. Ibland kanske till och med 5 år. Vilket kan vara kul, men det är nog tur att det bara är en två veckorsvistelse. För egentligen är jag ju 23.

Idag är det juldag och kanske går jag ut. Med ett gammalt ex. Om man nu kan kalla sin gamla lågstadieflamma för ett ex. Man kan i alla fall inte göra det utan att skratta lite gott för sig själv. Lågstadiet. Det var längesen. Och det märks. Idag är vi så olika man kan vara och så långt ifrån den situationen som man också kan vara. Men kul ändå.

Nu ska jag äta choklad. Och skratta åt alla töntar som älskar facebook. Hatkärlek är ju så mycket bättre.

Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen.

I söndags fattade jag beslutet att julen 08 skulle vara en facebookfri jul. Återigen kände jag att facebook gav mig smärre panik. Sagt och gjort jag avstod från facebook fram till idag, juldagen. Det fungerade alldeles utmärkt. Under dessa 3 dagar startade jag knappt ens datorn. Och jag kunde slappna av. Men idag då. Då var nyfikenheten stor och jag vara bara tvungen. Har man inte kollat sin facebook på hela tre dagar så måste ju något ha hänt. Och förvisso, Serv hade skrivit gulliga grejer till mig vilket gjorde mig jätteglad, men annars var det tomt. På min sida vill säga. Istället fick jag, återigen, panik av all information jag fick om andra som jag verkligen inte vill ha. Så nu fattar jag mitt beslut igen. Nu ska se till att det blir ett gott nytt år för jag ska vägra facebook fram till 2 januari. Minst. Jag ska ha en trevlig nyårsafton utan koll på vad alla andra sysselsätter sig med. Vill jag ha information om någon ska jag hädanefter be om den. Vad ska man prata om när man redan vet allt om alla eftersom alla redan har fläkt ut sina liv på facebook? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat: ja men det såg jag på facebook! när någon har berättat något om sitt liv. Nej. Hädanefter "lovar" jag att allt ni, mina riktiga kära vänner, väljer att berätta för mig kommer att komma som en överraskning för mig. Jag kommer åtminstone inte behandla det som gårdagens nyheter. För jag vill höra allt från er direkt.

Snälla någon, haka på. Jag behöver stöd i min kamp. Åtminstone fram till nästa år. Vi kan stötta varandra. På valfritt medium, förutom facebook då vill säga.

Jag vet. Jag har publicerat liknande inlägg förr. Men. Ibland måste jag bara få det ur mig. Nu mår jag dessutom helt plötsligt mycket bättre.

I mitt andra hem.

Jag är i Tollarp nu. Och det känns mycket bra. Två veckors ledighet har jag framför mig. Så jag planerar att vara sjukt utvilad den 8 januari när skolan börjar igen. Sjukt utvilad. För jag har verkligen ingenting inplanerat. Ingenting som måste göras. Jag måste bara äta, sova, titta på tv, träffa släkt, kanske någon vän, och kanske ta en promenad någon gång. Mest bara för sakens och välmåendets skull. Kanske att jag till och med har så mycket vila framför mig att en bok kommer bli läst. Två påbörjade ligger på nattduksbordet. Jane Austens Mansfield Park och Roberto Savianos Gomorra. Vi får väl se hur det blir med den saken. Engelsk romantik eller Italiensk maffia. Nåt av det borde ju passa.

Visar det sig att all den här vilan blir tråkig. Då kommer jag att blogga. Annars kan det hända att bloggen blir ganska tom ett tag framöver. Men så gissar jag också att besökarstatistiken kommer att sjunka ganska rejält över julen. Så det kanske inte gör så mycket. För vem vill egentligen skriva för blinda ögon?

Men mina kära läsare, om det nu ter sig så att vi inte hörs innan jul: God Jul.

Det är ju ändå snart jul.

Förberedelse.

Det här med att packa. Det är svårt. I snitt använder jag kanske 10 procent av vad som faktiskt finns i min garderob. Ändå står jag här nu med en överfull resväska. Fylld av kläder jag inte har använt på flera månader. Som jag kanske, kanske, kanske får för mig att använda under de 2,5 veckor jag är hemma över jul. Dumheter säger jag. För jag kommer ju bara använda samma svarta tröjor som jag alltid använder. En röd klänning packade jag precis ner. Varför? Jag vet inte. Jag minns exakt tillfällena då jag använde den sist. Eller ja, det vill säga de två tillfällena jag någonsin använt den. Senast var det på Servs FÖRRA födelsedagsfest. Alltså inte den i år. Utan den förra året. Och gången innan det, det vill säga första gången jag använde den, var förra höstens första kårkväll. Sick. Det har gått ett år sen sist. Varför skulle jag då vilja ha den i jul? För att den är röd? Det håller inte. Nej. Den åker tillbaka in i garderoben.

Herregud, hur ska det här gå? Hur ska jag någonsin få plats med några nyvunna julklappar när jag åker tillbaka till Halmstad igen i januari? Nej, jag får helt enkelt lägga ner analyserna av varje plagg. Och vara lite brutal istället. Det är bra att vara brutal. Effektivitet är det bästa.

Snart har helgen v. 50 tagit slut.

Men en hel helg har gått! Och jag har haft fullt upp. Kära någon vad aktiv jag har varit. Nedan följer således en redogörelse av gångna helg.

Fredag: Jag vann Spotify. Var lyrisk. Och gick på fest iklädd päls och pärlor och "siden" (polyester). Där insåg jag att min tidigare tänkta framtid som kulturtant inte längre kommer att bli verklighet. Nej. Med tanke på hur bra jag mådde i min päls är sannolikheten större att ni inom några år finner mig på Östermalm. Som en äkta Östermalmstant. Festen var lyckad och avslutades på McDonalds. Mordgåtan som festen kretsade kring förstod jag mig dock aldrig riktigt på. Kan bero på fördrinkarna det bjöds på hemma hos Tina och Andreas.

Lördag: Ah. Sweet lördag. Till min lycka sändes hela säson 4 av The Hills på MTV igår. Och jag satt klistrad. Det är nästan skrämmande hur mycket jag bryr mig om The Hills. Hur glad jag blir när det går bra för Lauren, Audrina och Whitney. Hur dåligt jag mår när Spencer utövar sin psykiska terror på alla i sin omgivning. Det lilla aset. Jag kanske, kanske, måste sluta titta på serien. För det här är ju inte nyttigt/vettigt någonstans. Efter The Hills följde i alla fall kväll med Sjövin. Vin och popcorn och avslöjanden och diskussioner. Det pratades såväl procentsatser som känslor. Kvällen fortsatte på Morfars och efter en paus från stället på minst tre veckor konstaterades ett förfall. Av stället. Inte av oss. Bäst beskrivet här. På Morfars träffade vi på ingen och alla. Och det var intressant. Tanken var att jag skulle gå hem vid ett eftersom klockan stod på 07.30 idag. Nå. Klockan var väl närmare 3 när jag äntligen somnade.

Söndag: Som sagt. Uppe med tuppen 07.30. Sandra och jag tog oss till Göteborg för julshopping och allmänt jultönteri med Lotta Engberg, Cyndee Peters och Darin på Liseberg. Nu har jag ont i fötterna men har julstämning ut i fingertopparna. Det har varit en SUVerän dag. Och en allmänt jättebra helg. Hade jag bara haft en funktionerande kamera i min ägo hade jag självklart lagt upp hundra bilder. Men nu har jag ju inte det. Och det får helt enkelt accepteras.

The winner takes it all

Föregående inlägg ledde till vinst! Minsann! Nu har jag ett alldeles eget Spotifykonto. Och efter 3 minuters användande (bokstavligt talat) måste jag säga att jag älskar Spotify. Där finns allt ju. Och man slipper ladda ner. Sjukt bra. Gratis dessutom om man kan stå ut med lite reklam. Än så länge kan man bara bli gratismedlem genom att bli inbjuden, vilket jag blev, men alldeles snart kan säkert vem som helst gå med. Håll koll. Det är bra skit.

Nu: Private Eye. Det vill säga: Fest. Med utklädnad. Och mordgåta. Och mat.

Sweet!

Inget att se här.

Kära läsare. Det finns inget intressant i det här inlägget alls för er. För jag försöker bara delta i en tävling. Så jag lägger upp en suddig och ful bild på mig ihållandes ett papper. Med lite text på.

Till WeAreSuperFamous.com: jo men jag vill faktiskt vinna.

Den där läsningen.

Jag är lite förvånad själv men min läsning går faktiskt ganska bra. Just nu läser jag Ian McEwans På Chesil Beach och den verkar vara fin. Än så länge har jag hunnit med en tredjedel. Min läshastighet har alltså saktat ner markant sedan mina litt.vetar-dagar. Men det gör inte så mycket. Jag läser åtminstone. Sen att det inte finns en chans någonstans att jag kommer att läsa min fem låneböcker på en vecka (vilket först var planen...), det är ju en helt annan sak. Det skadar inte med lite ambition ibland ändå.

För övrigt rekommenderar jag Ian McEwan. Försoning är väldigt trevlig. Den kan ni ju läsa om ni känner för det. Men strunta i filmen. Eller. Jag har inte sett den. Men jag tvivlar på att den är något att ha. Trutplutartjejen spelar ju huvudrollen. Och henne litar jag inte på alls.

Ambitiös + Lat = Elin Sjögren

Ibland glömmer jag bort hur/vem jag egentligen är. Jag blir inspirerad och går och lånar 5 böcker samtidigt på biblioteket. För att jag vill läsa. Anstränga hjärnan. Förvinna in i en annan värld. Vara lite kulturell. Jag är ju för farao litteraturvetare. Mm. Problemet med den där inspirationen är ju bara att den är ganska snabbt övergående. Jag kommer hem med mina 5 nylånade romaner, lägger mig i sängen, börjar läsa och... somnar. När jag vaknar igen förstår jag ingenting. Jag tänker "Bra idé Elin! Men inte särskilt realistisk...". Sen sätter jag igång tv:n, poppar popcorn och kollar min facebook istället.

Så här sitter jag nu. Med en hög böcker bredvid sängen. McEwan, Wilde, Barnes, Austen och Othmer ligger där och stresspressar mig. Ambitiös och lat. Det är jag det.

Även jag måste få skratta ibland.

Så här ser mitt skrivbord ut för tillfället. Varför? För att det roar mig. Herregud. Jag kan faktiskt inte sluta skratta. Det kan uppfattas som elakt. Och det är det kanske. Men det är roligt också. Tycker jag.

Känslan smyger sig på.

Jag börjar längta hem nu. Till Tollarp. Till julskinkan. Till mamma och pappa. Till Anna. Och till allt annat som hör till. Bara två veckor kvar nu, sen har jag nästan 3 hela veckors ledighet framför mig. Det är inte alla som kan skryta med det. Det ska bli så himla skönt. Vid den här tiden förra året hade jag en helvetesuppsats som sällskap. Över hela julen dessutom. (Och våren). Men inget sådant i år. Nej nej nej. Ledighet. En liten paus från Halmstad. Jäklar i backen vad skönt och välbehövligt det är.

Vad hände med Liv?

"Postat av: Filip & Fredrik

Men tjaa!

Vi är några som ska ut och festa nästa helg (fredag, kanske lördag också)
Eftersom vi kommer titta förbi Morfars så undrar vi givetvis om du och din söta Meg Ryan-kompis ska sköta musiken den kvällen?

Bästa 8 bitarsspelet: Super Mario Bros 3
Super Nintendo: Zelda – A link to the past

2008-12-01 @ 15:21:19"

Den här kommentaren postades på Servs blogg tidigare idag. Oerhört smickrande. Tänk bara. Någon vill höra oss spela igen. Någon som vi tydligen inte känner. OK. Vi förstår ju att det inte är Filip&Fredrik-originalet. Men. Det känns ganska stort ändå. Men så var det ju också det där med Meg Ryan-kompisen. Vilket får mig att tvivla. Servs DJ-kompis på morfars bör ju vara jag. Men Meg Ryan? Sen NÄR är jag lik Meg Ryan? Liv Tyler, Gustaf Vasa och Andreas Mattsson. Där har ni mig. Men Meg? Njae. Söt är jag ju. Det kan jag inte förneka. Men Meg? Nej.

Jag undrar jag. Det är nåt skumt på gång.

Elin erkänner.

Den där vännen, det är jag. Jag har aldrig i mitt liv spelat Nintendo 8-bitars. Precis som jag aldrig har sett Jurassic Park. Eller Nyckeln till frihet. Och på samma sätt som jag hatar Sagan om Ringen. Alla dessa egenskaper är tydligen högst oimponerande egenskaper. Som väcker upprördhet och ibland ilska. Men jag trivs. Så jag struntar i det. Vem bryr sig liksom?

Elin Sjögrens night on the town. Rapport.

Efter en på alla sätt genomtrevlig födelsedagsfest för Lena och Elin hemma hos Lena på sjukhusbacken hamnade vi efter många om och men på B&B. Ni hörde rätt. B&B. Vad vi gjorde där? Det kan man ju fråga sig. Kön till Morfars var massiv och vi kände oss väl vilda. Och i behov av förändring, alt. nostalgi. Men B&B var ju B&B precis som B&B alltid har varit B&B. Skillnaden var väl nu att vi blivit äldre och resten av klientelet blivit yngre. (Och att man nu för tiden kan smsa på stället. Inte fel. Inte fel alls.) Men. Det var nog bra ändå. Man kan få nog av Morfars. Faktiskt. Vi fick en tillräcklig dos i kön dit. Där jag även insåg hur oväntat trevliga nya klasskramrater kan vara. Och hur pinsamt det kan vara att i ena sekunden panika över en förlagd plånbok, för att i andra inse att man har en extraficka i kjolen där den visst råkat hamna. Och där jag insåg hur odiskret jag är när jag är nyfiken. Oavsett berusning. Varför i hela friden lägger jag mig i saker som jag inte på något sätt har med att göra? Sådant borde man låta bli. Men strunt samma.

Kvällen var fin och jag är nöjd. Hoppas att Elin och Lena känner detsamma. Elin med sitt nya fina halsband (bakom bokhyllan!) och Lena med all sin choklad och allt sitt te. Tack för ikväll, ni är rara!

Kvällens aningen märkliga samtalsämne.

TV-kväll med Sandra och Serv. Kvällens mest otippade samtalsämne? Framtida efternamn. Dvs. om vi någonsin blir gifta. Sandra Holmström Palo är ju redan halvt där. Och Serv, ja hon lär ju snart hitta en schysst holländare så hon kommer väl bli en Smit eller en van Berkeij eller en Orange-Nassau (!) any day now (eller skaffar hon sig kanske ett efternamn som börjar på O om alla spelar sina kort väl. Och om mannen ifråga skaffar hund. Och bil. Och utbildar sig till riddare.).

Själv får jag väl fortsätta drömma om att bli en Borg eller kanske en Svensson. Eller varför inte en Saucedo? (För att förtydliga: Kevin Borg, Ola Svensson och Danny Saucedo) Som sagt. Drömma.

Det var ett märklig samtalsämne. Men ändå inte helt oväntat. Även om det var otippat. Det får jag nog erkänna. Med tanke på alla våra analyser och tolkningar. Det här var väl nästa steg helt enkelt.

Ska vi prata barnnamn nästa gång vi ses? Jag paxar Greta, Ester, Frank, John, Jack och Ralf. Och Eddie. Om jag får 7 barn vill säga. Ja nej det kommer ju inte hända. Men jag paxar ändå.

Om jag är dum i huvet? Ja man kan ju undra ibland. Men nej. Det är jag faktiskt inte. Barn kan heta så. Det är fina namn.

En konstig sak.

Jag har två små ljuslyktor på mitt röda soffbord som står vid mitt fönster (eftersom jag inte har någon soffa). I morse när jag vaknade upptäckte jag ett en av lyktorna stod på golvet bredvid min säng. Och nu förstår jag ingenting. För om jag minns rätt så stod det på bordet igårkväll. Precis som alltid förr. HUR tog sig lyktan till min säng? Har jag gått i sömnen? Var någon i min lägenhet medan jag sov i natt? Har jag medvetet flyttat den i ett vaket tillstånd och sen bara glömt bort det? Jag har ingen aning. Alla alternativ är ganska skrämmande. Men något av dem måste ju stämma. Sjukt är det i alla fall.

Borde kanske ringa hit teamet från Det okända. Göra en tv4plus-dokumentär av det. Hade ju kanske kunnat vara kul.

Effektiv kommunikationsplanering.

Jag såg precis en reklam för världens största vodka på teve (mitt på dagen! vad händer?). Och jag blev skitirriterad.

"Bla bla bla, vilken vodka destilleras 3 gånger och filteras 10 gånger? Världens största vodka!"

Mitt svar till teven: "Men bla bla, jäkla skit! Min vodka destilleras flera hundra gånger! Slå det!"

Gud. Snacka om Living the brand.

(För att förtydliga. Jag gör inte egen vodka. Jag räknar bara ett specifikt märke som "min" vodka. Och världens största vodka har ju självklart ett annat namn. Jag visste bara inte om jag vågade skriva ut det. Jag fegade ur helt enkelt.)

Hej, kom och hjälp mig!

Jag lider. Jag vill bara äta godis. Det finns inget godis hemma. Det finns inte ens något som liknar godis. Inget sött. Inget salt. Inget gott. Bara mat. Vanlig mat. Och det vill jag ju inte alls äta. Vad göra? Snälla, hjälp mig.

Den där sovmorgonen.

Jag tog den idag. Sovmorgonen. Det var ingen bra idé. Inte alls faktiskt. Jag vaknade 10.14 av mig själv. Jätteskönt. Utvilad. Dessutom var klockan inte alldeles för mycket. Men. Nej. Nu är klockan 13.35 och jag har fortfarande inte kommit någon vart. Visst. Jag är påklädd. Jag har ätit både frukost och lunch. Och jag har bäddat sängen. Men jag har inte gjort något vettigt. Alls. Glömde visst bort det igår när jag romantiserade sovmorgnar. En lördag kan det kanske vara OK att inte göra någonting på en hel dag. Men inte en onsdag. Nej. Jag måste ta tag i det här. Friskis&Svettis får det bli. Andra dagen i rad.

Tur att passet inte börjar förrän klockan 5.

3 timmars chill till dess.

Det ser mörkt ut.

Hörni, en sovmorgon hade inte suttit fel just nu? Eller hur? OK. Jag ska inte klaga. Jag behöver inte gå upp kvart över 6 varje dag. Men bara tänk. En morgon utan att behöva väckas av väckarklocka. Tänk att vakna av sig själv. Det var ett tag sedan nu. Men imorgon. Kanske då.

F.ö. verkar det komma värme från mitt element. Temperaturen i lägenheten har nu stigit till 20 grader. Inte illa. Vid golvet är det fortfarande minus 5 dock.

902 10 blir 290 10 om man kastar om. Tollarp.

Idag, efter en "hård" helg på Motvindenredaktionen, unnade jag mig lite tv-tittande med Serv i eftermiddags. Vad blev det? Det blev Beverly Hills. Och herregud. Jag säger då det. Herregud. Det var så fruktansvärt dåligt. Nu har jag förvisso bara sett ett avsnitt än så länge. Men sannolikheten att kvailteten höjs ju längre in i serien jag kommer är väl ganska liten va. Jag vet inte vad som är sämst egentligen. Skådespelarna eller manuset. Mest stör jag mig nog på att man har valt så sjukligt smala kvinnliga skådespelerskor. Det är nästan skrämmande. Skinn och ben, I tell you. Skinn och ben. Skam på er casting-människor. Skam. Naturligt smala? Icke. Svältsmalhet. Det är vad det handlar om.

Om detta innebär att jag kommer att sluta titta? Skulle inte tro det va. Jag har letat efter en ny skräpserie ett bra tag nu. Och kanske, kanske, har jag äntligen funnit den. Härliga tider.

(ang. "hård" helg. resten av redaktionen har säkert haft en hård helg. dom har ju faktiskt presterat något. det har inte jag. jag har mest tittat på. skrivit någon text/rubrik någon gång då och då. och sen lagt mig i soffan igen. så är det.)

Mejl från mamma.

"Tror du det ser ut så här när Annas avdelning har fest? Synd att man inte blir bjuden i så fall."

Saxat från ett mejl från min mamma. Anna är min syster. Hon jobbar på E.ONs IT-avdelning i Malmö. Mamma är rolig.

Bilden skickas tydligen runt på mammas jobb med den här texten till:

IT-party!

Som vanligt i början av DECEMBER kör IT-avdelningen igång årets party som
blir ett av de vildaste partyn i stan...
Lämna alla hämningar hemma och slå dig lös med oss på det vildaste,
galnaste, utanför-gränserna-partyt i år.
Vi gör det på IT-viset, så peppa dig själv för bästa humör.

Vi bifogar en bild från förra årets party, när partyt var som hetast, så att
du får en hint om vad som väntar...!!!

Kör hårt - livet är kort...

Till mig och Lina. Och Andrea om hon läser.

At the end of this day, one shall stand, one shall fall.

Hur kunde jag glömma?

En sak som bloggen helt har missat är att min kamera är kaputt. Hur kunde bloggen missa det? Det är bortom mitt förstånd. Kameran råkade visst ramla ner på golvet för ett par veckor sedan. På morfars. Sen dess vill den liksom inte mer. Det enda den vill är att blinka fram ett stort rött ord: OBJEKTIVFEL. Detta försätter mig i ett dilemma. För jag är ju den som tar korten. Den som lägger upp på facebook. Den som folk förlitar sig på. Eller hur? Otroligt jobbigt. Vem ska nu fotografera? Jag kanske borde anlita en mingelfotograf. Någon som ställer upp?

Jag vill f.ö. förtydliga att det inte var mitt fel. Jag kunde inte hjälpa det. Den gled liksom bara ur väskan när jag skulle ta upp plånboken. I framtiden, när kameran är lagad (peppar peppar), blir det dubbla kameraväskor för hela slanten.

Och just nu tittar jag på tv, skriver tre uppgifter samtidigt och sjunger med i Bon Iver-låtar. Det går sådär och det låter bedrövligt.

Jo förresten.

En sak har jag tänkt på. Macarons från Ladurée. En kaka alltså. En kaka som länge legat på topplistan över bloggämnen för modebloggare. Och jag förstår ingenting. OK. Kakan är säkert jättegod. Lina bakade sådana för ett tag sedan och det smakade mycket bra. Jag har säkerligen själv pratat om kakan vid ett eller annat tillfälle. Men att hylla en kaka så oerhört. I modebloggar dessutom. Inte i matbloggar eller i personliga bloggar. Det tycker jag verkar jättekonstigt. För det finns ju så många goda kakor och bakverk. Varför då tjata sig sönder och samman om en kaka som helst ska köpas i London eller Paris i originalbutiken. Herregud. Det finns ju så mycket gott på fiket runt hörnet! Nej, jag vill se lite variation om modebloggarna ändå måste blogga kakor. Ge mig lite biskvier, lite kokoskakor, lite kransekager, lite schackrutor. Eller varför inte en liten napoleonbakelse eller hel prinsesstårta? Skärpning.

Bloggtorkan som råder

Det känns som att det är lite bloggtorka all over för tillfället. I alla fall hos min närmaste bloggkrets. Det vill säga hos Elin, Lina och Andrea. Och så hos mig då. Jag är dock den enda av oss som inte har en legitim anledning. Varken Elin eller Lina har möjlighet att blogga hemma nuförtiden, på grund av dator- och internetbrist. Och Andrea är i Australien. Och därifrån kan man ju inte kräva någon daglig uppdatering. Här borde man dock kunna göra det. Och det är dåligt av mig att inte ställa upp. För trots dålig uppdatering har jag behållit 20 unika läsare om dagen. Vissa tittar till och med in flera gånger om dagen. Men. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag kan skylla på. Innan var det stress och mycket annat. Just nu. Fasen. Jag vet inte. Det är svårt att komma på saker att blogga om när allt flyter på ganska bra. När man trivs helt OK med hur det är. Och med "man" menar jag alltså "jag". För andra lyckas fint med sitt bloggeri ändå. Men inte jag. Men jag ska försöka. För jag har tid. Och det är bra att blogga. Och jag har ju fortfarande mina läsare.

För övrigt tittar jag på Top ten at ten med Robyn och önskar att jag var lika tuff som henne.

Det här var en dålig bloggtext.

Världens stoltaste Elin

Ja, jag är stolt idag. Över mig själv. För idag har jag varit duktig på någonting som jag egentligen inte är särskilt duktig på alls. Skriva uppsatser och hemtentor, det kan jag. Det vet jag. Det har jag gjort till förbannelse. I all evinnerlighet. Men idag har jag gjort färdigt en folder och en annons i InDesign. Jag har sysslat med grafisk layout och fotoredigeringen. Och jag har gjort fina grejer! OK. Något proffs är jag inte direkt. Det finns brister. Säkerligen ganska stora sådana. Men någonstans ska man ju börja. Att jag dessutom stått ut med 10 timmar i sträck en datorsal utan fönster eller ventilation ökar bara på stoltheten. Jag är så himla duktig.

Och ja, jag lovar. Jag ska visa er mina trycksaker. Om jag bara listar ut hur man gör. Men jag är ju datorproffs nu så det borde ju inte vara några problem.

Deja vu.

Vecka 46. Veckan från helvetet. Datorsalshelvetet. Just det. Jag är tillbaka i datorsalen. En annan datorsal än sist jag satt instängd, förvisso. Men ändock en datorsal. Utan luft. Istället omges man av svordomar, suckar och allmänna "VAD HÄNDE NU!?". Eftersom det inte finns några fönster ut vet man knappt om det är dag eller natt. Klockan kan likagärna vara 03.00 som 14.30. Ren och skär desperation råder därinne. Uppgiften ska vara klar på måndag. Och ingen förstår någonting. Själv måste jag vara klar till på fredag för att hinna hem till Kristianstad och gåsen. Inga problem. Jag kommer bli klar. Faktiskt. Jag är på god väg. Men suck. Det kommer kräva sin kvinna.

Kan inte ni, mina käraste läsare, hålla några tummar och heja på mig? Sänd mig all inspiration och fantasi ni kan frambringa. För är det något den här uppgiften kräver så är det fantasi. Och tålamod. Fan ta allt som har med InDesign, Photoshop och Illustrator att göra. Åtminstone just nu.

Jag ber ödmjukast om ursäkt för dåligt bloggeri. Den lilla inspiration jag har går just nu till trycksaksproduktion och layout.

Jag delegerar.

Eller rättare sagt, jag snor. Varför blogga själv när andra gör det så mycket bättre? Läs det här så länge, så återkommer jag när jag har något eget att säga.

Silverfisken, vem annars?

Söndagen med Sjövin, Tropicana och Rossini

Söndag i ordets verkliga mening idag. Pizza, Zingo, sedvanlig ny vecka-söndagsångest, pepparkakor, glögg och sms-analyser i soffan hos Elin. Elin smsade och jag analyserade. Och så tittade vi på film. Mama's Boy med Jon Heder och Diane Keaton. Kul film som jag tyvärr somnade från (att jag aldrig lär mig) insvept i invalidofilt. Det var mys. Just det, jag använde ordet mys. För det var mysigt.

Imorgon ska jag på studiebesök och jag är laddad till tänderna! Jag älskar studiebesök. Industrier är kul!

Som jag längtar.

Svartsoppa. Gås. Äppelkaka. Släkt. Nästa helg. Jag längtar massor. Det blir fint.

(Nej, jag äter inte svartsoppa. Men ändå. Det hör till.)

Kevin "Livin on a prayer"

Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin.

Alice "Heaven's on fire"

OK. Alice gör dansband av låten. Men vad gör det när hon har världens coolaste byxdress på sig? Härliga tider! Tänk om jag hade kunnat klä mig sådär.

Dessutom är det ganska kul att höra rock i dansbandsformat. Jag gillar't.

Robin B "Dude looks lika a lady"

Jag är så himla svag för Robin. Det spelar ingen större roll att han inte kan dansa, eller ens kan röra på sig. Eller att han kanske sjunger lite lite för tråkigt ibland. Jag gillar honom ändå. Han är ju bedårande.

Robin E "You give love a bad name"

Förvisso. Robin E sjunger väldigt bra. Men. Blev inte det där lite väl töntigt. En riktig bloggare drog igår paralleller till Spinal Tap. Och eftersom jag inte kommer på något bättre själv så nöjer jag mig med det. Spinal Tap.

F.Ö. Är det inte dags att klippa Robin? Raka av håret. Bort med det bara.

Anna "Save up all your tears"

Redan innan Anna sjunger konstaterar jag att jag inte får lov att kommentera hennes uppträdande offentligt. På bloggen. För jag vill gärna fortsätta framstå som en snäll människa.

Har man inget snällt att säga så är det bättre att vara tyst.

Lars "Smells like teen spirit"

När jag såg honom första gången, i Lund på audtionturnén, blev jag kär. Han var speciell. Lite konstig. Och samtidigt så rar. Sedan dess har det fan bara gått utför. Senast gångna fredagar har jag fått blunda och byta kanal. Men idag! Var det faktiskt helt OK. Det är allt jag har att säga om Lars.

Johan "Poison"

Men Johan. Nej. Johan är ingen favorit. Ikväll blev han helt överröstad av kören. Det gjorde ingenting. För kören sjöng bra. Det gjorde inte Johan. Jag är faktiskt jättetrött på Johan. Men det är nog bara till att inse att han aldrig kommer att bli uttröstad. Det är bara till att acceptera och gå vidare.

Efter pausen är det Lars tur. Jag bävar.

Eftersom jag inte har något bättre för mig

...så följer här (minst) 7 inlägg om kvällens idol.

Nej, det är inte synd om mig för att jag inte har något att göra. Det är faktiskt ganska självvalt. Jag trivs som fisken.

Opportunity lost.

I onsdags fick jag ett sms från ett nummer som inte finns i min telefonbok: Hej. Vem e detta? löd det. Jag skrattade till lite och tänkte mest: vad är detta? Jag lade undan telefonen och försökte glömma bort det. Men självklart var nyfikenheten väckt. Eniro. Och det visade sig vara en pojke/kille/man med 5 namn, varav 3 var asiatiska, från Olofström. En konstig blandning av namn, tänkte jag, dessutom kommer personen från Olofström. Så nej det blir inget svar här! tänkte jag vidare. Sicken tönt som skickar sms till okända kvinnor liksom!

Men nu, två dagar senare, börjar jag undra. Tänk om jag har gått miste om världens chans. Tänk om det var mannen i mitt liv som hörde av sig. Tänk om mannen i mitt liv heter Hadar. Det hade ju onekligen varit ganska speciellt.

Jag kanske borde svara. Vi kanske har en helt underbar framtid framför oss. Vad tror ni?

Beslutsfattare.

Ikväll fattar jag beslut. Några i bloggen, några i min riktiga dagbok. Här i bloggen fattar jag beslutet att låta bli godis. Det beslutet fattar jag helt offentligt. För då vet alla det. Bjud mig inte på godis. (Chips är OK) Inte för viktens skull. För vikten känns bra. Men! Jag mår inte bra av godis! Det gör ont att erkänna det. För godis är gott. Men godis är inte frukt. Och det är synd. För frukt mår jag bra av. Och socker mår jag dåligt av. Så jävla tråkigt. Men sant.

Beslut fattat. Klubbat och klart.

Nu går jag över till den riktiga dagboken och fattar lite fler beslut. Bra beslut minsann.

Jag är så himla duktig.

Värme, någon?

Det är november. Visst hade det varit lite trevligt med värme i elementen på Gamletull då? Visst. Kyla är bra för sinnet. Man skärper till sig. Men så finns ju också risken att man till slut fryser ihjäl.

(GT-vänner: är era element igång? Det kanske bara är mitt som är kallt?)

Kyla. Regn. Blåst.

Om jag längtar efter solsemester? Nej, varför tror du det? Nu förstår jag ingenting.

Tänk vad ett litet sms kan göra.

Här sitter jag, en ganska ordinär måndagkväll och tittar lite på tv och pratar lite i telefon då och då. Allt är ganska lugnt. Inget är överdrivet roligt, men inget är direkt tråkigt heller. En vanlig kväll helt enkelt. Och så helt plötsligt får jag ett litet sms och blir jätteglad! Tänk vilken skillnad en sådan lite grej kan göra! Särskilt när det är skickat från andra sidan jordklotet från en person som alldeles strax ska iväg på en liten lätt tre dagarsexpedition i regnskogen. Sicken ära!

Andrea! Om mitt svar inte når fram till din djungelmobil: jag saknar dig! Och Anna! Och var försiktiga! Glöm inte bort solskydd! Och akta er för spindlar och annat. Och glöm inte bort att jag vill ha ett kort på en lyxhotell-lobby! Puss och kram!

Men haket.

Elin, Elin och Ass Man II ställer upp på bild.

Jodå, det blev Morfars igår igen. Otippat. Elin, Evelina och jag inledde med räkgryta, fortsatte med kladdkaka och avslutade med GT (drinken, inte mitt hem). Sen invaderade vi Morfars. Invaderade ja. Och det var kul. Nytt folk, gammalt folk, fans. Alla var där och ingen var där.

Konversation med BD-kille med fjun till mustasch:
Sjö: Det var vi som dj:ade här igår.
BD: Var det NI som spelade Smiths!?
Sjö: Ja, var du här?
BD: Nej, men min kompis var och han berättade.

Det kanske ger er en bild av Sjövins storhet. Vi var så bra att ryktet spreds. Människor som inte ens var där talar fortfarande om kvällen med stort K. Kvällen då Elin och Elin spelade Smiths på Morfars.

Analys 20 i 3.

Ja. Vad kan man säga. Nu har Sjö och Serv gjort sin första och antagligen sista spelning på sitt stammishak. Inte för att vi var dåliga. Absolut inte. Sällan har vi fått så mycket beröm av besökare och allmänt fulla. Både från okända och kända. Vi spelade allt från Ramones till Familjen till Blur till Moneybrother till NERD till Glasvegas till Håkan till Timbuktu till Kooks till SKWBN till SMK till Turbonegro till Broder Daniel till jag vet inte vad. Bra musik som de flesta som går till stället gillar och vill höra. Vi passade definitivt publiken, dock inte lokalen. För vi var lite för bra. Vi lockade till lite för mycket hoppdans. Lite för mycket hoppa in i varandra och stöta till varandra och leda till bråk-dans. Det kan vara så att vi blev lite för... grabbiga. Jag vill inte generalisera. Men nu gör jag det ändå. Spelar man City of Satan, följer upp den med Basket Case, för att sedan fortsätta med valfri Håkan-låt så kan det gå lite snett. Det kan bli så att fulla pojkar, killar, män blir lite för vilda i sitt sätt. I sin dans. Lite för glada. Vilket i sin tur kan leda till lite för bråkiga. Vilket inte riktigt passar i en liten lokal fylld med dyra second hand-möbler som ägarna värderar högt. Vilket jag förstår. Vi har nog lärt oss en del ikväll. Vi måste liksom tänka om lite. Variera oss lite. Blanda högt och lågt. Nyttigt. Men även ganska jobbigt. Om man har lätt till dåligt samvete vill säga. Trots att det egentligen inte är vårt eller vår musiks fel att folk är drägg.

Men bortsett från det lilla negativa gick det jäkligt bra ikväll. Vi fick många nya beundrare och gamla beundrare blev ännu större beundrare. Så totalt sett är vi nog ganska nöjda ändå, Elin och jag. Vi gjorde en liten revival. Och nu känns det som att vi kanske är ganska klara. Eller jag känner så i alla fall. Just nu. 1 timme senare. Imorgon kanske det känns helt annorlunda. Vi får se. Nu ska jag sova. Gott tror jag.

Koppar rakt av. Rakt över disk.

- Elin, vet du vad jag tycker? Jag tycker att vi borde göra en Jay-Z.
- Vaddå Elin? Menar du att vi som dj-pensionärer borde plocka ner och damma av våra gamla karriärer?
- Ja, Elin, det är precis vad jag menar.
- Men Elin, då gör vi så.


Alltså.
Morfars.
Ikväll.
På Facebook

Uppmärksamma: vissa verkar tro att vi är ett band. Vi är inget band. Vi är två vanliga tjejer som råkar få välja musiken ikväll. Och ja, vi spelar hela kvällen. Och nej, det hände inget speciellt på Morfars. Vi har bara hajpat upp kvällen lite bara för att vi får välja musik. Hela kvällen.


Tjoho!

(Serv har skrivit denna text. Jag bara koppar. Utan hennes tillstånd. Men jag är ju i allra högsta grad inblandad så jag tar mig friheten.)

Nostalgikär.

På gymnasiet var Dennis Lyxzén en av de finaste män jag kände till. Jag vet inte vad det var. Håret kanske. Eller tatueringarna. Eller kanske bara hans åsikter (som jag gärna ville dela men var för lat för att engagera mig i). Så när han utsågs till Sveriges sexigaste man av Elle 2004 kändes det som världens självklarhet. Sedan dess har jag lite glömt bort honom. Jag trodde faktiskt att jag hade gått vidare. Till nya jaktmarker(?). Men så ikväll. På Hype. Så var han kvällens gäst. Och jag ba: jaha. Där är han. Blond. Med stora röda polisonger. Hur kunde jag glömma? Jag vet inte. Men välkommen tillbaka Dennis. För all del!

Ikväll ska jag till Lina.

Exakt HUR tänkte jag där?

Imorgon infaller veckans enda föreläsningsfria dag. Jag är alltså ledig. Lämpligt nog har jag då bokat in tvätt-tid klockan 06.00. Exakt HUR tänkte JAG då? Dumt. Så otroligt dumt. Men det får jag ta. För tvätta bör man. Annars luktar man.

Ibland tar man visst i.

Jag kände att det var på gång redan en kvart efter att jag lagt upp det senaste inlägget. Och nu när jag kommit hem från min föreläsning kan jag definitivt konstatera: ja jag överdrev lite där. Så farligt är Facebook faktiskt inte. Så nu ska jag sluta blogga om det. För allas vår skull. Inte bara er, utan min också.

Tävlingen är alltså off.

FB igen.

Jag har haft ett par bra veckor med Facebook nu. Inte för att jag har undvikit det, utan för att jag har gått in där utan att jag har blivit arg någon gång. Det har varit ganska trevligt faktiskt. Men idag, i morse, när jag gick upp tidigt för att sätta mig och skriva lite. Då slog det till igen. Tröttheten. På Facebook. Jag loggade in, kollade news feeden och kände bara: nej. Jag blir så trött. Det är så mycket information. Jag vill inte veta allt det här. Jag har så många facebook-vänner som jag knappt ens känner. Och några som jag verkligen inte känner. Och några som jag inte orkar känna. Och jag känner inte att jag behöver titta på deras bilder, eller se deras wall-to-walls, eller veta deras tillfälliga status. Jag behöver inte veta att någon har haft "världens myshelg med älsklingen" eller att någon annan är trött på hösten. Jag vet. Jag fyller i allt sånt själv också. Jag lägger upp bilder och skriver om hur mycket jag gillar Skåne. Men jag blir trött på mig själv också ibland. Egentligen borde jag bara rensa upp. Behålla mina närmsta vänner och dela med mig av mina bilder till dom. För det är ju ändå bara dom som bilderna berör. Ingen annan.

Så jag tycker att vi vänder på det. Det handlar inte om att ha flest vänner på Facebook längre, utan tvärtom. Den som bara har en vän vinner. Nej! Den som raderar sin Facebook vinner. För den människan är en lycklig människa.

Klara, färdiga... gå.

Dagens helg i punktform.

Min Skånehelg har varit fin. Och nu är jag tillbaka i Halland. Regniga, stormiga Halland. Visst, det regnade och stormade lika mycket i Malmö idag. Men ändå. Det är ändå värre här. För Halland är ju inte Skåne. I alla fall. Helgen. Jag har träffat min familj. Hela min stora familj. Helena, Berth och Anna. Jag gillar min familj. Vi har trevligt tillsammans. För att inte bli långrandig ger jag er min helg i punktform istället. Det uppskattas nog.

I fredags:

• Handlade jag på Willys.
• Åt jag fläskfilé.
• Tittade jag på Idol.
• Och inte så mycket mer. Och det var skönt.

I lördags:

• Travade jag ved och skaffade mig träningsvärk.
  
• Fotograferades jag med självaste Napoleon Dynamite. Eller. Hans avbild. På en vägg.
• Åkte jag till Malmö för att fira pappa på restaurang.
• Åt jag kött på Tempo. Det var gott.
  
• Åt jag Creme Brulee på Tempo. Det var också gott.
• Drack jag en margarita på Hilton. Saltkanten var godast. Som vanligt.
• Sov jag över i Malmö till idag.
  

Idag:

• Har jag ätit latin-amerikansk rättvisemärkt brunch med Anna och Kajsa. Inte en bit kött i sikte. Dock ett flertal övervintrade hippies med bortglömda dreads i nacken. Detta gjorde mig oerhört sugen på allt orättvisemärkt och oekologiskt. Godis. Läsk. Kött. Allt. Särskilt bacon. Jag måste köpa bacon snart.
  
• Hjälpt till att baka en smulpaj som jag inte ens hann smaka. Men det gör inget för jag var jättemätt ändå.
• Åkt tåg till Halmstad. På tåget åt jag godis och lyssnade på musik.
• Kommit hem och pluggat.
  

Såja! Det var väl intressant läsning?

Men roligt. Barcelona. Semester. Mylen. Så många kopplingar.

Man måste tydligen klicka för att se hela.
(Lina, har du lagt upp den här redan? Kan va så va?)

Max Tundra "Will get fooled again"

Elin Sjövin, Elinz, Elin*2. Kärt barn.

Sjö och Serv är för tillfället oerhört förvirrade. Idag har vi varit på businessmeeting på Morfars. Ett oerhört förvirrande businessmeeting. OM det ens var ett businessmeeting. Vi vet inte.

Det första som händer är att en av ägarna visar oss ett trolleritrick. Efter det blir det lite lätt business.

"När var det ni skulle spela?" säger ägare1.
"Eh. Vi vet inte. Får vi spela?" säger vi.
"Jaja. Jag skriver in er här i kalendern. Den 31 oktober? Bra." säger ägare 1.
"Schysst! Sweet!" sa vi.
"Men ni kan väl komma in lite innan och ge oss en lista med lite musik. Så att vi vet vad ni vill spela typ?" säger ägare 1.
"Men självklart!" säger vi.

Sjö och Serv knallar sedan iväg och sätter sig på Hello. Fikar och skriver lång lista med band. Återvänder 1 timmer senare till Morfars och träffar då den andra ägaren. Vi säger Hej och ger honom listan.

"Jaha? Är Timbukta Timbuks bror eller? Där har ni stavat fel." säger ägare 2.
"Jaja. Men det är Timbuks syster. Väldigt alternativ." säger vi med skämsam ton.
"Jaha, nu har jag tittat på listan?" säger ägare 2.
"Ja men du kan kanske ge den till ägare 1? Han ville ha en sån." säger vi oroligt.
"Jaha. OK..." säger ägare 2.
"OK men tack!" säger vi.
"Ni vet att ni blivit blåsta va?" säger ägare 2 med världens lurigaste och retligaste leende.
"Klart vi gör!" säger vi leende med ironi i tonen.

Vi går där ifrån. Och vi förstår ingenting. Självklart är vi inbokade och får spela. Eller? Helt plötsligt förstår jag problemen som min egen kassa ironi kan orsaka. För jag fattar inte. Tänk om han menade allvar? Har vi blivit blåsta på riktigt? Det ska sannerligen bli intressant att se.

Så. Kanske spelar vi på Morfars den 31 oktober. Kanske inte. Gå dit och kolla. Så får ni se.

Dagens vad hände?

Idag höll jag och Tina tal. Precis när vi kom in på vår klatschiga avslutning ringde lärarens telefon. Han svarade. Gör man så? Nej. Särskilt inte när talet dessutom filmas. Dagens lärare. Jag säger då det.

Bekännelse.

Vet ni hur nära det var att jag la in en bild på den skånska flaggan i förra inlägget? Pinsamt nära. Sjukt nära. Det trodde jag inte om mig själv.

Det är nästan så att jag vill lyssna på lite Joddla. Men ändå inte alls.

Jag längtar lite hem. Hem till södern. Det känns som att det var längesen nu. Längesedan jag satte fötterna i den skånska myllan. På den skånska slätten. Jag tycker så mycket om Skåne. Men ibland undrar jag lite över min lokalpatriotism. Är den kanske lite osund? Eller åtminstone lite skev? Trots att jag är uppvuxen i Tollarp är det Österlen jag ser när jag tänker på Skåne. Kust. Hav. Tollarp är inte Österlen. Inte alls. Tollarp är en vanlig liten ort som man åker igenom, men inte mer. Man stannar inte där. Man tittar inte på vyerna. Kanske tänker man "Tollarp... Tollarparn? Han som var på TV? På 70-talet (I stand corrected)?". Om man är medelålders vill säga. Är man inte medelålders så tänker man nog inte mycket alls när man åker igenom byn. Nej, jag vet inte vad min patriotism beror på. Men det är väl kanske mest för att det är hemma. Hemma på riktigt. För hur nära Halmstad än ligger Skåne så är det inte riktigt hemma. Skåne är hemma. Tollarp är hemma. Där behöver jag inte bry mig. Där behöver jag inte tänka. Och det är skönt ibland. Bilden jag har av Österlen som Skåne är nog bara ett sätt att romantisera det hela. Trots att det egentligen inte behövs. För Tollarp duger ju precis som det är.

Det är nog tur att jag åker hem i helgen.

Då ska jag träffa min mamma, min pappa och min syster. Och äta på restaurang. I Malmö.

Jag längtar faktiskt jättemycket nu.

Saker som händer.

Ibland blir det lite annorlunda än man tänkt sig. Ikväll, efter en himla trevlig inflyttningsfest hos Tina och Andreas och en trevlig utgång på Morfars, blev det efterfest hos mig, Elin Sjögren, med Mikael, Johan och Svante. Två nya klasskompisar och en gammal dj-veteran. Det var märkligt. Johan diskade min disk och de två andra gick igenom min mindre imponerande skivsamling. Speciellt minst sagt. Men men. Nu har dom gått och jag har tre nya vänner på facebook. Nu ska jag sova. Guten nacht.

Jag hänvisar till namne.

Är för uppspelt för att blogga. Läs här istället.

Tyska.

Klockan 7 i morse vaknade jag till av att jag hade Welle:Erdballs "Monoton und minimal" i huvudet. Det var faktiskt himla märkligt. Jag undrar jag vad jag kan ha drömt om.

Dagsform:

Skallabank och chokladsug.

Så är det bara.

Men det går nog över om sisådär 3 timmar när jag ska till FF-Fortet där kak- och kebabröj står på schemat. Kanske lite Wii också? Eller?

Nu ska jag gå ut med mina sopor och sedan gå vidare till Stadsgalleriet och hälsa på Vina-med-Tina (Tack Lina för att du påminde mig om det smeknamnet.). Det borde fler göra. Gå och kolla på den där konstiga pappersutställningen. De där papperskronorna som hänger i taket ser ut som allt annat än papper. Eller nej. Inte allt annat. Närmare bestämt ser det ut som avloppshår. Med glitter i. Fy för.

Vi ses, peeps!

Jag tycker att Robert Svensson är ganska bra.

Jag inspirerar mig själv.

Föregående inlägg inspirerar mig till att ta tag i jobbsökandet. På riktigt. Efter 4,5 år är jag lite lätt trött på studentekonomin. Nu är det dags att bli rik på riktigt. Jag tror att jag ska bli chef. Det känns faktiskt helt rätt.

Budgetering och annat privatekonomiskt.

Det blir lite för mycket gnäll här ibland. För ibland är man ju gnällig. Det är vi alla. Men det kan bli lite tröttsamt. Därför tänkte jag vända en gnällsak till en brasak! Min ekonomi! Månadens budget är ganska spräckt. MEN jag har kommit på varför! Jag har funderat och oroat mig över om det kan ha berott på min egen vårdslöshet med pengar. MEN det gör det ju INTE! För jag är faktiskt inte vårdslös med pengar. Jag oroar mig bara för att vara det. Nej, istället är det så, har jag insett, att jag helt enkelt inte har lika mycket pengar att röra mig med den här terminen. Jag har bara glömt bort att anpassa mig efter det. Högre hyra utan bostadsbidrag sätter sina spår. Och det har jag helt enkelt inte tänkt på. Lägg därtill 500 kronor lägre inkomst just den här månaden så har vi lösningen på problemet. Det är alltså "inte" mitt "fel". Det är helt enkelt bara så det är den här terminen. Nu ska jag bara lägga upp en lite bättre budget så kommer jag att vara fett med rik nästa månad.

Tänk vad kul det kan vara att vända på steken! Turn that frown upside down!

Ja, jag är en duktig flicka!

Ansiktet i boken. Hela tiden.

Jag är för tillfället fruktansvärt trött på Facebook. Fruktansvärt! Det säger jag er. Trots detta kollar jag skiten 5-10 gånger om dagen. Sjukt är vad det är. För egentligen lever jag ju mitt liv i verkligheten. Därför händer det ingenting på FB! Så varför går jag in? Kan någon förklara detta? Kan denna någon också förklara hur man vänjer sig av FB? För jag vill inte mer. Men jag vill ändå ha den kvar. Hur slänger man kakan och har den kvar? För vem vet. Där kanske händer något jättekul en vacker dag. Antagligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig.

Exakt HUR tänkte dom där?

Jag läser en hel del modebloggar och allt som oftast tänker jag: "Tänk om jag hade kunna klä mig sådär." eller "Åh. Fint. Om jag bara hade 50 000 extra i månaden. Då hade jag också varit så snygg.". Men nu börjar jag faktiskt undra. Är modebloggarna smått sjuka i huvudet? Många plagg som egentligen är ganska fula kan jag acceptera. För många modebloggare har en förmåga att göra det fula fint. Fulfint. Eller fulsnyggt som det ju kanske heter. Men hur i helskotta tänker de när de väljer att bära den ärmlösa kavajen? Nej. Det är bortom mitt förstånd. Det är det verkligen. För INGEN kan få den att bli snygg. Eller fulsnygg. Inte ens någon som är förbenat snygg redan innan. Bara för att 90-tal råkar vara inne igen betyder inte det att man måste återvinna ALLA plagg från det årtiondet. Nej! Väst: OK! Men ärmlös kavaj: NEJ!

Jaha. Det var mitt inlägg i modedebatten. Även om jag verkar principfast så kan jag övertalas. Visa mig en snygg ärmlös kavaj så kan jag erkänna att jag har fel. Men fram till dess står jag fast vid min ståndpunkt. Även om jag just nu börjar få lite lätt dåligt samvete och oroas så smått över att någon i min omgivning kanske äger just ett sådant här plagg. (Förlåt i så fall. Ni bär säkert upp det med bravur.)

Pälsvästen kan ni f.ö. ignorera. Den hängde bara med bilden.

Något jag borde gjort för längelängesedan.

Jag läste precis ett kort litet blogginlägg om disk och slogs helt plötsligt av lite dåligt samvete. Min blogg heter Dagens Disk. Och jag har inte bloggat om min disk sedan 28 april, och då var det inte ens jag som behövde diska disken. Men det blir så ibland. Lite fel. Man glömmer bort sitt ursprung och helt plötsligt är allt helt annorlunda än man egentligen hade tänkt och planerat. Och så har det blivit med bloggen. Jag vet inte om det är något negativt egentligen. För ärligt talat, hur bra var den där idén jag fick för 10 månader sedan egentligen? Vem pallar titta på någon annas disk varje dag i ett år på riktigt? Ingen. Men ibland måste man ändå minnas, glädjas och gå vidare. Så här har ni. Dagens Disk.

Vem sa att Elin inte sportar?

Ikväll ska jag bränna kalorier. Oh ja. Biljard. Jag kommer att bli så fit!

Vad hände?

Jag ska äta nudlar till lunch. En extrem kombination av lathet och pankhet. Jag gillar det inte. Nej, ändring måste ske. Ja, herrejesus.

Lika som bär.

Jag har på senare tid (ikväll) fått höra att jag är lik Liv Tyler. Har även för mig att Vittoria har jämfört mig med densamme någon gång för en herrans tid sedan. Jag är inte helt beredd att hålla med. Men jag gör det ändå för självkänslans skull. Dessutom har en tjej i min klass idag sagt till mig att jag är snygg. Eller rättare sagt sa hon till sitt blivande ragg att jag var snygg. Det var en märklig situation. Men i alla fall. Det är inte bra det här. Hybrisvarning.

OK, bilderna ovan är kanske inte världens bästa. Men så är inte liknelsen heller världens bästa. Folk blir lurade av luggen. Låt er inte luras. Under luggen tittar bara lilla jag fram, och jag ser ju egentligen mest ut som en blandning av Andreas Mattsson och Gustav Vasa. Det vet man ju.

Så, då var jag nere på jorden igen. Återigen räddad från den hemska sjukan som heter hybris. I dodged the bullet once again.

Frustration.

En tävlande i postkodmiljonären fick precis frågan om vilket ord som stod för japansk animerad film. Först ville hon svara Digimon. Eftersom det var ett av svarsalternativen. Men så bangade hon och valde 50/50 istället. Kvar blev alternativen anime och sashimi. Hon svarade sashimi. Och det var ju fel. Jag menar inte att det är fel att inte känna till anime. Inte alls. Det är nog många som inte vet vad det är. Det är bara så frustrerande att sitta hemma och skrika det rätta svaret. Och veta att människorna i tv:n inte hör.

Så är det. Ny cyklar jag till en stuga på Östra Stranden och dricker lite öl.

En till.

Att läsa sin gamla blogg kan vara ganska kul faktiskt. Tydligen har jag haft det ganska roligt i mina dagar. I den bloggen publicerade jag ibland msn-konversationer. Eller det var nog Lina som brukade göra det mest, men jag inspirerades. Här har vi en, från längelängesedan:

Linalajnen says:

mmm. Elin jag gillar snälla mänskor. Inte dom som är snäsiga o otrevliga. O typ halva kåren är snäsig o otrevlig

Elin says:

ja men det är nåt med kåren som gör en odräglig när man är full. det sitter i väggarna.

Linalajnen says:

tydligen. Förbannat ställe

Elin says:

shit vilken tur att jag har min cp-scarf (oh no you didn't!) på mig nu. samlar upp yoghurten.

Linalajnen says:

hahaha oh yes you diiid

Colorado Springs all over again.

Good golly miss Molly! Dr Quinn har börjat sändas på dansk tv2 igen. Mina trogna läsare minns kanske en period i min förra blogg då jag sammanfattade dagens avsnitt av serien? Det var lyckat. Tyvärr pallar jag inte väcka det projektet till liv igen. Men jag bjuder på en gammal goding.

"Dagens Dr. quinn

Idag kände Brian sig lite utanför eftersom Micaela och Sully fått en egen unge, och själv är han ju bara adopterad. Så han hoppade på ett tåg och ramlade av det. Det gjorde ont. Men han gjorde det bara för att visa hur mycket han älskade Micaela. Sen blev han jättearg på Sully och sa: you're not my paah!!! Men sen blev dom vänner igen och Sully sa: I'm your paah. Och så kramades dom."

TV

Trailern till Bonde söker fru är hysteriskt rolig.

Potentiell bondfru: Ja, jag gillar utländsk film. Jag gillar japansk film.
Bonde: Jahaa, mina favoriter är ju Stefan & Krister...
Potentiell bondfru: Jaja.

Update: Jag har upptäckt att citeringen inte är direkt ordagrann. Men andemeningen är densamma. Jag ber så mycket om ursäkt.

Läget?

Jo men allt känns ganska bra just nu. Livet flyter på. Skolan går bra (jag fick kommentaren "Mycket suveränt" om mitt Christiania-tal). Kåren känns ganska kul igen (i lagom dos). Och så vidare. Och så vidare. Men jag har lite saknad i hjärtat. Mylen, Andrea och Anna: kan ni inte bara strunta i jobb, skola, resor och flytta tillbaka till Halmstad? Åtminstone i ett par månader. Eller tills jag flyttar härifrån. Då kan ni flytta med mig vart jag än hamnar också. Och då följer Lina och Tina med också. OK. Ska vi säga så då?

Saker som händer.

Idag ramlade jag huvudstupa ur sängen när jag satt och tittade på tv. Jag skulle bara sträcka mig efter fjärrkontrollen. Nu har jag blåmärken på lår och arm. Ibland blir jag trött på att sakna kontroll över mina rörelser.

Hissen som gud (reparatörerna/städerskorna) glömde.

Wheeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhh. Aaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiihhhh. Ouuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiiiiiiii. Yyyyyyyyyyyyyhh. Ungefär så låter min hiss när det blåser. Vilket det gör så gott som alltid i Halmstad. Dessutom hittar man de här utdragna handavtrycken på dörrarna. Det är i princip bara blodspåren ut ur hissen som saknas. När jag hittar dem så flyttar jag. Fy.

Ibland undrar man.

Igår la jag mig i en diskussion om Metallica. Varför gjorde jag det? Jag vet väl inget om Metallica? Jag har väl inga åsikter om Metallica? Nej, inte vad jag vet. Ibland gör man märkliga saker helt enkelt. Man ska hålla sig till det man känner till. Annars gör man ju bara bort sig.

Gårkvällen i citat

"Men hej! Vi går i samma klass!" "Eh.. ja det gör vi.."

"Heej Tiina! Tina! Eller? Elin?Elin!"

"Eelin Elin, Trottoarernas drottning! Jag trodde inte du var en sån som går ut!?"

"Har du köpt nån ost på sistone då?"

"Du måste vara 84:a! 82:a!?"

"HEJ!" Svar: "...?"

Citat ryckta från gårkvällen. Inte roliga för någon annan egentligen. Men för mig och Sandra är det hysteriskt roligt. Det var en bra kväll igår. Rolig förfest med kanelbullar och vin med Lina, Jan, Katja, Ross och Sandra. Sen La Cocoaracha(!) för öl, toabesök och lite eurodiscodans. Och så avslutning på Morfars. Så klart. Där alla ovanstående citat är hämtade från.

Ytligheter. Ignorera om ni ogillar ytligheter.

Enligt min uppfostran har man inte svarta strumpbyxor till ljus "sommar"klänning. Men nu har jag ett dilemma. Jag skulle gärna vilja använda en klänning jag har. Nämligen min midsommarklänning som jag hade på bröllopet jag närvarade vid i somras. Och jag tycker kanske att den ser helt OK ut med heltäckande svarta strumpbyxor. Men jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme. För det är sannerligen inte alltid att lita på. Skulle ni kunna hjälpa mig? Och ni får vara brutalt ärliga. Nej, inte brutalt. Det räcker med ett nej om det är fult. Vilket jag tippar på att ni kommer att tycka. Men det är ju bara jag. Klänningen är puderrosabeige.Som ni ser är min lägenhet och jag lite röriga för tillfället. Det blir så ibland. Lite snurrigt.

Oj.

Jag har precis insett att jag vet hur man gör lätta retuscheringar i photoshop. Det är farligt. För man vill ju vara ärlig i sina bilder. Visa sig från sin rätta sida. Men det är ju så lätt. Att bleka några tänder, rosa några kinder, ta bort lite mörka ringar under ögonen och så vidare och så vidare. Ja jävlar. Farligt säger jag.Sandra ser så snygg ut på riktigt. Jag däremot, efter en dag på gekås, har inte riktigt så rosiga kinder eller vita hörntänder.

Fler vinnare

Andrea får ett pris också. Eftersom hon gissade rätt på vem jag inte gillar i Idol. Mycket bra jobbat. Hon får ett plommonstop.

Tävlingen där alla vann. Även dom som hade fel.

Eftersom min tävling inte fick så många deltagare väljer jag att ge alla pris. Det är ju inte mer än rättvist egentligen. Ställer man upp så ska man ju belönas. Alla ni andra: här ser ni vad ni hade kunnat vinna. Just det. Nästa gång räknar jag med ert deltagande. För övrigt var rätt svar Idol-Jesper. Inte så mycket för hans röst. För den har jag knappt hört. Nej, här är det andra egenskaper som avgör. Nämligen namn och Idola-likhet.

Lina vann stort med sitt svar: "Jesper. För att han heter Jesper. Punkt". Bra jobbat Lina! Du förtjänar hela 3 stjärnor! Du är en stjärna. Det ser man ju på dig.

Elin kom på en hedervärd(?) andraplats med sitt svar:"Blond! Den blonde!! Jag säger "den blonde lille killen"!" Det hade ju kunnat vara så rätt. Om hon bara hade menat rätt blondin. Tyvärr gjorde hon inte det. Därför blir det ingen guldstjärna till henne. Hon får dock en lila enhörning. För jag vet att hon uppskattar sådana.

Adam kommer på plats 3 (av 3) för jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vem han menar. "jag gissar att du gillar den 16-årige jagärkanskenästaidolola-typen???". Jesper är ju inte 16, men han är väldigt lik Idola. Minus för vagt svar där. Nu vet jag förvisso inte om det är rätt Adam jag belönar. Men är det det så vinner han Tegan&Sara. Och dom kan han både ha och behålla. Alldeles för sig själv.

Så. Det var den tävlingen. Förstår ni nu varför ni BÖR ställa upp? Finfina priser. Och ingen går hem tomhänt. Jag har idéer till priser till många av mina läsare. Dom jag känner personligen vill säga. Till er andra kan jag säkert photoshopa ihop något snyggt också.

Tävling utan vinst.

Den som kan gissa mina favoriter i Idol vinner en guldstjärna i bloggen.

Ledtråd: tänk Elins tidigare Idol-favoriter. Och Elin-favoriter överlag.

Igår var en svår dag.

För mitt internet ville inte fungera. Vilket innebar att jag såklart fick hundratusen idéer om bloggämnen. Jag ville skriva om helgen, om Motvinden, om Idol, om Top Model, om min möblering, om hur jobbigt det kan vara att ha fuldagar ibland (vilket jag hade igår) och om så mycket mer. Idag känns allt det där ganska utagerat. OK. Just idag är väl ingen snyggdag heller. Men jag ser helt OK ut. Och det finns det ju inget att säga om direkt. Idag tänker jag bara på hur vår grafisk produktion-lärare missbrukar uttrycket "rent krasst". Han säger det kanske 5-6 gånger på en timme. Det är faktiskt ganska mycket. Han lägger in det i en mening som den här: "Ja, hur lägger man då till fler sidor på dokumentet? Ja, rent krasst kan man ju säga att man klickar på den här knappen." och så klickar han på den där knappen. Och det är väl ändå ett felaktigt användande? Ja nej herregud. Det var allt från mig idag.

Nu tycker jag att klockan är lite för mycket.

Så jag bloggar inte mycket nu heller. Men en sak kan jag ju säga. Det nya numret av Motvinden kommer att bli så himla fint. Jösses vilken skillnad två par nya ögon kan göra. Alltså. Jag har inte två par nya ögon. Men Motvinden har två nya layoutare. Och en himla duktig fotoredaktör. Dessutom går de alla i min egen klass. Det är nästan så att man blir lite stolt.

Jag har inte så mycket att berätta idag.

Men jag bloggar ändå. Ikväll har jag sett Blades of Glory för sjätte gången. Nytt sällskap dock. Och chips och dipp till. Det var trevligt. Men en blandning av sourcream/onion-chips och holidaydipp ger nog den värsta eftersmaken/andedräkten någonsin. Inga problem för mig och Sandra ikväll förvisso, eftersom vi låg på ungefär samma fräschhetsnivå båda två. Hoppas bara att andedräkten är borta tills imorgon så att alla på motvindenredaktionen slipper svimma av äckel.

En annan sak som hänt idag är att en kille i klassen, som tydligen har svåra problem med namn, nu har kommit på hur han ska komma ihåg mitt. Genom att halvsjunga "Eeeelin Eelin, trottoarernas drottning...". Det känns sådär tycker jag. För den beskrivningen stämmer väl inte direkt överens med mig person. Men ja. Han är ju trevlig egentligen så jag får väl bara uppskatta NileCity-referensen. Nile är för övrigt Elin baklänges.

Imorgon kommer min syster hit och det ska också bli trevligt tycker jag.Syskonfötter.

Som sagt. Jag hade visst inte så mycket att berätta idag.

Dagens fråga:

Bör Elin och jag plocka ner och damma av våra avlagda gamla karriärer från hyllan? Bör vi satsa? Vågar vi satsa? Vågar vi ställa frågan? Vågar vi ta våra kunskaper till andra domäner än kåren? Jag vet inte. Men det tål att tänkas på. Vi skulle ju åtminstone kunna fråga om vi får.

Kryptiskt. Jag vet. Men hela idén känns ganska kryptisk än så länge.

Förvåning.

Ibland förvånar jag mig själv när jag märker vad det är jag väljer att titta på på tv. Häromdagen råkade jag visst se nästan ett helt Fråga Doktorn. Nu sitter jag och tittar på Sporten. Nyheterna som kom före struntade jag helt i. Men Sporten. Det skulle jag tydligen se. Fast när det är hockeyinslag tittar jag bort. För hockey hatar jag. Men fotboll och speedway. Det ni. Det gillar jag tydligen. Så tokigt. Tydligen hejar jag på Kalmar. Det bara slog mig liksom. Men det känns lite fel. För jag kan ju inte motivera det på något sätt. Och så känns det av någon anledning som att jag inte borde gillar Kalmar. Men jag kan inte riktigt motivera det heller. Ja ni märker ju. Det blev ju helt tokigt det här. Man borde inte blogga om sånt man inte har någon aning om. För då blir det bara dåligt. Jag ska fortsätta fundera över mitt sportintresse så kanske jag återkommer senare med ett lite klarare inlägg. Eller så skiter jag bara i det.

Jag är trött och förvirrad. Det kanske märks.

Ralf. Det var ju faktiskt ett tag sen nu.

Lina var här ikväll. Jag tittade på Idol och Vem kan slå F&F? Hon läste min Sonic. Och så lyssnade vi lite på musik. När Okkervil Rivers "You can't hold the hand of a rock and roll man" började spelas frågade hon mig: "Tänker du på Ralf när du hör den här?". Jag skrattade bara. Men egentligen gjorde jag nog det. Tänkte på Ralf. Det är en man vars hand jag aldrig kommer att hålla. Synd och skam.

Istället för tv.

Sitter jag och läser min gamla blogg (http://www.myspace.com/elinsjogren) för att hitta inspiration till min nuvarande blogg. Nu verkar det inte som att jag hittar någon inspiration. Dock hittar jag roliga gamla inlägg. Roliga för mig åtminstone. För ärligt talat förstår jag inte hur någon annan har orkat läsa min blogg. Jag är ju så rörig! Se bara här nere. (Andrea, du ska titta extra noga på de fetade orden. Det här var nästan 1,5 år sedan. Vem kan det här handlar om?). Jag vill i alla fall säga tack till alla er. NI. Mina trogna läsare. Som står ut trots rörighet. Och uppskattar mig för den jag är.

värme+datasal=sant

Kan ju verka lite märkligt och fel att jag sitter i en datasal nu. Det är ca 27 grader ute. Högsommarväder. Men det är sista dagen jag sitter här, för den här våren! No more! Om 5 minuter går jag ut i solen och där tänker jag stanna! (Tills jag kommer till Nyhem för då ska jag gå in och packa och städa...) Men sen! Imorgon! Då!

Jag är för övrigt jättejättejätteglad idag. För min lärare sa att min uppsats var läckert (läckert!) skriven. Märkligt ordval, tänkte jag först, det är en b-uppsats* vi snackar om. Men sen blev jag glad glad glad, för uppsatsen var tydligen exemplariskt skriven. (Andrea: jag satt typ och sa What!? på brat-vis, my my...) (Elin: nu ska jag definitivt skicka den till dig. För nu kan jag stå för den.) (Lina: puss på dig!)

Fan, nu slår Jante* mig i huvet. Men jag är inte en sån som skryter om mina betyg (Fan, är jag det? Usch, då gillar jag inte mig själv...). Gör jag det så skämtar jag. Men nu är jag för en gångs skull stolt över mig själv, så det tänker jag UNNA mig! (Det du Lina!)

Jag ska även UNNA mig ett nachosberg. Freaky Naughty.

*Vill någon läsa den så finns den att beställa via mail. (Ha, DÄR skämtade jag.)

*Lagen

Måndagkväll.

Nu tycker jag att vi alla bryter ut i en gemensam suck. För det finns ingenting att titta på på tv.

Ja, jag gillar ju Annika.

Här är en bra låt. Och en bra video. Världens sötaste unge har man hittat. Och så Sverrir Gudnason också. Honom är det ju inte heller något direkt fel på. Och så gillar jag hur Annika uttalar Anna. Så som man ska uttala Anna.

(Hello Saferide - Anna)

Kvällens samtal på Mårtensons toalett.

Berusad kvinna, ca 55-60 år: Här har vi ju en ung tjej!
Jag, 23 år: Mm. Hej.
Berusad kvinna, ca 55-60 år: Hur gammal är du egentligen??
Jag, 23: Jag är 23!
Berusad kvinna, ca 55-60 år: Åååh! Det är min dotter med! Hon bor i Oslo!!!
Jag, 23: Jaså, gör hon? Det gör inte jag.
Berusad kvinna, ca 55-60 år: Men du. Kolla på mitt hår. Ser det bra ut där bak? Jag har sånt där spray. Du kan ju kanske stajla mig?
Jag, 23: Ja nej... Men det ser ju bra ut! Det behövs inte.
Berusad kvinna, ca 55-60 år: Jooo. Det gör det visst! Spraya där bak. Och här på sidorna! Du är ung, du kan nog stajla.
Jag, 23: Jaha... OK.

Och det var historien om när jag stajlade en full tant på Mårtensons toalett. Hon hade sånt där PROFFS-spray. Ni vet den chockrosa flaskan. Min första riktiga pojkvän Fredrik hade ungefär en flaska sånt i sin poplugg varje dag. Det väckte minnen.

När? Var? Hur?

Klockan är 6.40. Jag har varit vaken i två timmar. Jag har hunnit duscha, ätit frukost och påbörjat tvättning. Jag har också hunnit uppdatera mig på allt jag missat på internet sen i måndags eftersom jag knappt varit hemma sen dess. Förutom för att sova. Nu ska jag skriva tre uppgifter fram till klockan 11.00 när jag ska träffa Tina. Samtidigt som jag tvättar. Klockan 11 ska vi börja plugga på en fjärde uppgift. En stor uppgift. Som måste bli klar imorgon. För i helgen måste vi fixa ett annat grupparbete som vi visst råkade få så sent som igår och som ska vara klart på måndag. Det låter kanske inte som mycket. Men det är det. Och jag är trött. Jättetrött. Jag undrar hur många timmar det dröjer innan jag får ett psykbryt.

Lite medlidande, tack.

Nånting händer, det är nåt skumt på gång.

I förra veckan när jag skulle hålla ett kort och enkelt hyllningstal på 2 minuter på retoriken var jag väldigt nervös. Onödigt så klart eftersom det ju gick bra. Idag ska jag hålla ett till tal. Ett längre tal. Argumenterade för bevarandet av Christiania. Som man gärna ska hålla utan manus. Medan man filmas. Man skulle ju kunna tro att jag skulle vara nervös. Men det är jag inte. Inte alls faktiskt. Det låter ju bra. Men jag undrar jag. Jag har anledning att vara nervös. Jag måste ha manus för jag kan det verkligen inte utantill. Jag ska stå på en scen. Och jag ska filmas. Dessutom är mina argument i talet tämligen vaga. Herregud. Något är ju fel.

Fasen, inte ens nu blev jag nervös.

Håll tummarna för mig ändå.

Tommy.

Jag tittar på Oprah. Hon intervjuar Tom Cruise. Inte den gamla galna intervjun som gjordes när han var nykär och sjuk i huvudet. Utan en ny intervju med Tommy som familjeman. Vilken vändning sen sist. Då var han galen och skrek och hade sig. Den här gången pratar han så tyst och långsamt och lågmält att man börjar undra om han ens lever. Jag förstår att han kanske vill visa att han blivit lugnare och mer stabil (?) sen den där skandalgalenskapsintervjun. En vanlig (?) man liksom. Men balans Tom. Det handlar om balans. Mannen måste ju vara bipolär.

Stör.

Idag har jag Gina Tricot-låten i huvudet. Ni vet den som går i bakgrunden på GT-reklamerna. Eller vänta. Är det Cubus-låten? Jag har ingen aning. Men irriterande är det. För det är ingen bra låt. Om det ens är en låt. "In the back of taxis, in ...?, in changing rooms, naaaninaaaniiiniinii, kiss me, kiss me, kiss me...". Dumt dumt dumt. Hjälp mig få någon annan låt på hjärnan. Vad som helst är bättre. Bara säg nåt.

Ja, jag bjuder på den här.

Helgens skandaler.

- Chockhöjningen på priset på Scandics frukostbuffé. Från 95 kr till 139 kr. Det bara INTE ok.
- Att Joddla med Siv spelades på Morfars igår.

Det här kommer jag att prata mycket om de kommande veckorna. Bara så att ni vet.

Vad hände nu?

Jag satte mig vid datorn med målet att öppna ett word-dokument. Utan att tänka öppnade jag istället firefox och loggade in på blogger. Och nu sitter jag här. Och bloggar istället. Någon sorts dokument blir det i alla fall. Inte mycket till övertygande tal kanske, vilket egentligen var tanken, men det är åtminstone en skrift av något slag. Och när jag ändå sitter här kan jag ju passa på att skriva lite om mina vänner. Jag har inte jättemånga nära, men dom jag har gillar jag väldigt. Så är det bara. Igår tillbringade jag drygt 14 timmar i sträck med Tina. Vi var ifrån varandra högst tio minuter åt gången och då var vi bara i angränsande rum. Jag gick helt enkelt inte hem när vi hade pluggat klart och det kändes helt ok. Jag har en känsla av att Tinas och Andreas hem kommer att bli mitt tredje hem ( jag har ju faktiskt ett andra i Tollarp) den här hösten. I helgen kommer det också att vara högtryck på vänskapsfronten. Mylen kommer hit ikväll och då blir det vin och morfars, bara hon och jag. Imorgon kommer Andrea och Markus till Halmstad och då blir det ännu mer vin och morfars och inflyttningsfest och allmänt trevligt. Och så får vi hoppas hoppas att Linas förkylning har övergått till en liten snuva bara så att även hon kan joina. För Lina, det måste du. Ja, men i alla fall. Det ska bli en bra helg. Nånstans mellan allt ska jag försöka skriva ett övertygande tal om varför man ska bevara christiania.

Kort sammanfattat blir det nog inte så mycket bloggat i helgen. Så hej på er ett tag framöver.