Analys 20 i 3.

Ja. Vad kan man säga. Nu har Sjö och Serv gjort sin första och antagligen sista spelning på sitt stammishak. Inte för att vi var dåliga. Absolut inte. Sällan har vi fått så mycket beröm av besökare och allmänt fulla. Både från okända och kända. Vi spelade allt från Ramones till Familjen till Blur till Moneybrother till NERD till Glasvegas till Håkan till Timbuktu till Kooks till SKWBN till SMK till Turbonegro till Broder Daniel till jag vet inte vad. Bra musik som de flesta som går till stället gillar och vill höra. Vi passade definitivt publiken, dock inte lokalen. För vi var lite för bra. Vi lockade till lite för mycket hoppdans. Lite för mycket hoppa in i varandra och stöta till varandra och leda till bråk-dans. Det kan vara så att vi blev lite för... grabbiga. Jag vill inte generalisera. Men nu gör jag det ändå. Spelar man City of Satan, följer upp den med Basket Case, för att sedan fortsätta med valfri Håkan-låt så kan det gå lite snett. Det kan bli så att fulla pojkar, killar, män blir lite för vilda i sitt sätt. I sin dans. Lite för glada. Vilket i sin tur kan leda till lite för bråkiga. Vilket inte riktigt passar i en liten lokal fylld med dyra second hand-möbler som ägarna värderar högt. Vilket jag förstår. Vi har nog lärt oss en del ikväll. Vi måste liksom tänka om lite. Variera oss lite. Blanda högt och lågt. Nyttigt. Men även ganska jobbigt. Om man har lätt till dåligt samvete vill säga. Trots att det egentligen inte är vårt eller vår musiks fel att folk är drägg.

Men bortsett från det lilla negativa gick det jäkligt bra ikväll. Vi fick många nya beundrare och gamla beundrare blev ännu större beundrare. Så totalt sett är vi nog ganska nöjda ändå, Elin och jag. Vi gjorde en liten revival. Och nu känns det som att vi kanske är ganska klara. Eller jag känner så i alla fall. Just nu. 1 timme senare. Imorgon kanske det känns helt annorlunda. Vi får se. Nu ska jag sova. Gott tror jag.