Elin Sjögrens night on the town. Rapport.

Efter en på alla sätt genomtrevlig födelsedagsfest för Lena och Elin hemma hos Lena på sjukhusbacken hamnade vi efter många om och men på B&B. Ni hörde rätt. B&B. Vad vi gjorde där? Det kan man ju fråga sig. Kön till Morfars var massiv och vi kände oss väl vilda. Och i behov av förändring, alt. nostalgi. Men B&B var ju B&B precis som B&B alltid har varit B&B. Skillnaden var väl nu att vi blivit äldre och resten av klientelet blivit yngre. (Och att man nu för tiden kan smsa på stället. Inte fel. Inte fel alls.) Men. Det var nog bra ändå. Man kan få nog av Morfars. Faktiskt. Vi fick en tillräcklig dos i kön dit. Där jag även insåg hur oväntat trevliga nya klasskramrater kan vara. Och hur pinsamt det kan vara att i ena sekunden panika över en förlagd plånbok, för att i andra inse att man har en extraficka i kjolen där den visst råkat hamna. Och där jag insåg hur odiskret jag är när jag är nyfiken. Oavsett berusning. Varför i hela friden lägger jag mig i saker som jag inte på något sätt har med att göra? Sådant borde man låta bli. Men strunt samma.

Kvällen var fin och jag är nöjd. Hoppas att Elin och Lena känner detsamma. Elin med sitt nya fina halsband (bakom bokhyllan!) och Lena med all sin choklad och allt sitt te. Tack för ikväll, ni är rara!

Kvällens aningen märkliga samtalsämne.

TV-kväll med Sandra och Serv. Kvällens mest otippade samtalsämne? Framtida efternamn. Dvs. om vi någonsin blir gifta. Sandra Holmström Palo är ju redan halvt där. Och Serv, ja hon lär ju snart hitta en schysst holländare så hon kommer väl bli en Smit eller en van Berkeij eller en Orange-Nassau (!) any day now (eller skaffar hon sig kanske ett efternamn som börjar på O om alla spelar sina kort väl. Och om mannen ifråga skaffar hund. Och bil. Och utbildar sig till riddare.).

Själv får jag väl fortsätta drömma om att bli en Borg eller kanske en Svensson. Eller varför inte en Saucedo? (För att förtydliga: Kevin Borg, Ola Svensson och Danny Saucedo) Som sagt. Drömma.

Det var ett märklig samtalsämne. Men ändå inte helt oväntat. Även om det var otippat. Det får jag nog erkänna. Med tanke på alla våra analyser och tolkningar. Det här var väl nästa steg helt enkelt.

Ska vi prata barnnamn nästa gång vi ses? Jag paxar Greta, Ester, Frank, John, Jack och Ralf. Och Eddie. Om jag får 7 barn vill säga. Ja nej det kommer ju inte hända. Men jag paxar ändå.

Om jag är dum i huvet? Ja man kan ju undra ibland. Men nej. Det är jag faktiskt inte. Barn kan heta så. Det är fina namn.

En konstig sak.

Jag har två små ljuslyktor på mitt röda soffbord som står vid mitt fönster (eftersom jag inte har någon soffa). I morse när jag vaknade upptäckte jag ett en av lyktorna stod på golvet bredvid min säng. Och nu förstår jag ingenting. För om jag minns rätt så stod det på bordet igårkväll. Precis som alltid förr. HUR tog sig lyktan till min säng? Har jag gått i sömnen? Var någon i min lägenhet medan jag sov i natt? Har jag medvetet flyttat den i ett vaket tillstånd och sen bara glömt bort det? Jag har ingen aning. Alla alternativ är ganska skrämmande. Men något av dem måste ju stämma. Sjukt är det i alla fall.

Borde kanske ringa hit teamet från Det okända. Göra en tv4plus-dokumentär av det. Hade ju kanske kunnat vara kul.

Effektiv kommunikationsplanering.

Jag såg precis en reklam för världens största vodka på teve (mitt på dagen! vad händer?). Och jag blev skitirriterad.

"Bla bla bla, vilken vodka destilleras 3 gånger och filteras 10 gånger? Världens största vodka!"

Mitt svar till teven: "Men bla bla, jäkla skit! Min vodka destilleras flera hundra gånger! Slå det!"

Gud. Snacka om Living the brand.

(För att förtydliga. Jag gör inte egen vodka. Jag räknar bara ett specifikt märke som "min" vodka. Och världens största vodka har ju självklart ett annat namn. Jag visste bara inte om jag vågade skriva ut det. Jag fegade ur helt enkelt.)

Hej, kom och hjälp mig!

Jag lider. Jag vill bara äta godis. Det finns inget godis hemma. Det finns inte ens något som liknar godis. Inget sött. Inget salt. Inget gott. Bara mat. Vanlig mat. Och det vill jag ju inte alls äta. Vad göra? Snälla, hjälp mig.

Den där sovmorgonen.

Jag tog den idag. Sovmorgonen. Det var ingen bra idé. Inte alls faktiskt. Jag vaknade 10.14 av mig själv. Jätteskönt. Utvilad. Dessutom var klockan inte alldeles för mycket. Men. Nej. Nu är klockan 13.35 och jag har fortfarande inte kommit någon vart. Visst. Jag är påklädd. Jag har ätit både frukost och lunch. Och jag har bäddat sängen. Men jag har inte gjort något vettigt. Alls. Glömde visst bort det igår när jag romantiserade sovmorgnar. En lördag kan det kanske vara OK att inte göra någonting på en hel dag. Men inte en onsdag. Nej. Jag måste ta tag i det här. Friskis&Svettis får det bli. Andra dagen i rad.

Tur att passet inte börjar förrän klockan 5.

3 timmars chill till dess.

Det ser mörkt ut.

Hörni, en sovmorgon hade inte suttit fel just nu? Eller hur? OK. Jag ska inte klaga. Jag behöver inte gå upp kvart över 6 varje dag. Men bara tänk. En morgon utan att behöva väckas av väckarklocka. Tänk att vakna av sig själv. Det var ett tag sedan nu. Men imorgon. Kanske då.

F.ö. verkar det komma värme från mitt element. Temperaturen i lägenheten har nu stigit till 20 grader. Inte illa. Vid golvet är det fortfarande minus 5 dock.

902 10 blir 290 10 om man kastar om. Tollarp.

Idag, efter en "hård" helg på Motvindenredaktionen, unnade jag mig lite tv-tittande med Serv i eftermiddags. Vad blev det? Det blev Beverly Hills. Och herregud. Jag säger då det. Herregud. Det var så fruktansvärt dåligt. Nu har jag förvisso bara sett ett avsnitt än så länge. Men sannolikheten att kvailteten höjs ju längre in i serien jag kommer är väl ganska liten va. Jag vet inte vad som är sämst egentligen. Skådespelarna eller manuset. Mest stör jag mig nog på att man har valt så sjukligt smala kvinnliga skådespelerskor. Det är nästan skrämmande. Skinn och ben, I tell you. Skinn och ben. Skam på er casting-människor. Skam. Naturligt smala? Icke. Svältsmalhet. Det är vad det handlar om.

Om detta innebär att jag kommer att sluta titta? Skulle inte tro det va. Jag har letat efter en ny skräpserie ett bra tag nu. Och kanske, kanske, har jag äntligen funnit den. Härliga tider.

(ang. "hård" helg. resten av redaktionen har säkert haft en hård helg. dom har ju faktiskt presterat något. det har inte jag. jag har mest tittat på. skrivit någon text/rubrik någon gång då och då. och sen lagt mig i soffan igen. så är det.)

Mejl från mamma.

"Tror du det ser ut så här när Annas avdelning har fest? Synd att man inte blir bjuden i så fall."

Saxat från ett mejl från min mamma. Anna är min syster. Hon jobbar på E.ONs IT-avdelning i Malmö. Mamma är rolig.

Bilden skickas tydligen runt på mammas jobb med den här texten till:

IT-party!

Som vanligt i början av DECEMBER kör IT-avdelningen igång årets party som
blir ett av de vildaste partyn i stan...
Lämna alla hämningar hemma och slå dig lös med oss på det vildaste,
galnaste, utanför-gränserna-partyt i år.
Vi gör det på IT-viset, så peppa dig själv för bästa humör.

Vi bifogar en bild från förra årets party, när partyt var som hetast, så att
du får en hint om vad som väntar...!!!

Kör hårt - livet är kort...

Till mig och Lina. Och Andrea om hon läser.

At the end of this day, one shall stand, one shall fall.

Hur kunde jag glömma?

En sak som bloggen helt har missat är att min kamera är kaputt. Hur kunde bloggen missa det? Det är bortom mitt förstånd. Kameran råkade visst ramla ner på golvet för ett par veckor sedan. På morfars. Sen dess vill den liksom inte mer. Det enda den vill är att blinka fram ett stort rött ord: OBJEKTIVFEL. Detta försätter mig i ett dilemma. För jag är ju den som tar korten. Den som lägger upp på facebook. Den som folk förlitar sig på. Eller hur? Otroligt jobbigt. Vem ska nu fotografera? Jag kanske borde anlita en mingelfotograf. Någon som ställer upp?

Jag vill f.ö. förtydliga att det inte var mitt fel. Jag kunde inte hjälpa det. Den gled liksom bara ur väskan när jag skulle ta upp plånboken. I framtiden, när kameran är lagad (peppar peppar), blir det dubbla kameraväskor för hela slanten.

Och just nu tittar jag på tv, skriver tre uppgifter samtidigt och sjunger med i Bon Iver-låtar. Det går sådär och det låter bedrövligt.

Jo förresten.

En sak har jag tänkt på. Macarons från Ladurée. En kaka alltså. En kaka som länge legat på topplistan över bloggämnen för modebloggare. Och jag förstår ingenting. OK. Kakan är säkert jättegod. Lina bakade sådana för ett tag sedan och det smakade mycket bra. Jag har säkerligen själv pratat om kakan vid ett eller annat tillfälle. Men att hylla en kaka så oerhört. I modebloggar dessutom. Inte i matbloggar eller i personliga bloggar. Det tycker jag verkar jättekonstigt. För det finns ju så många goda kakor och bakverk. Varför då tjata sig sönder och samman om en kaka som helst ska köpas i London eller Paris i originalbutiken. Herregud. Det finns ju så mycket gott på fiket runt hörnet! Nej, jag vill se lite variation om modebloggarna ändå måste blogga kakor. Ge mig lite biskvier, lite kokoskakor, lite kransekager, lite schackrutor. Eller varför inte en liten napoleonbakelse eller hel prinsesstårta? Skärpning.

Bloggtorkan som råder

Det känns som att det är lite bloggtorka all over för tillfället. I alla fall hos min närmaste bloggkrets. Det vill säga hos Elin, Lina och Andrea. Och så hos mig då. Jag är dock den enda av oss som inte har en legitim anledning. Varken Elin eller Lina har möjlighet att blogga hemma nuförtiden, på grund av dator- och internetbrist. Och Andrea är i Australien. Och därifrån kan man ju inte kräva någon daglig uppdatering. Här borde man dock kunna göra det. Och det är dåligt av mig att inte ställa upp. För trots dålig uppdatering har jag behållit 20 unika läsare om dagen. Vissa tittar till och med in flera gånger om dagen. Men. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag kan skylla på. Innan var det stress och mycket annat. Just nu. Fasen. Jag vet inte. Det är svårt att komma på saker att blogga om när allt flyter på ganska bra. När man trivs helt OK med hur det är. Och med "man" menar jag alltså "jag". För andra lyckas fint med sitt bloggeri ändå. Men inte jag. Men jag ska försöka. För jag har tid. Och det är bra att blogga. Och jag har ju fortfarande mina läsare.

För övrigt tittar jag på Top ten at ten med Robyn och önskar att jag var lika tuff som henne.

Det här var en dålig bloggtext.

Världens stoltaste Elin

Ja, jag är stolt idag. Över mig själv. För idag har jag varit duktig på någonting som jag egentligen inte är särskilt duktig på alls. Skriva uppsatser och hemtentor, det kan jag. Det vet jag. Det har jag gjort till förbannelse. I all evinnerlighet. Men idag har jag gjort färdigt en folder och en annons i InDesign. Jag har sysslat med grafisk layout och fotoredigeringen. Och jag har gjort fina grejer! OK. Något proffs är jag inte direkt. Det finns brister. Säkerligen ganska stora sådana. Men någonstans ska man ju börja. Att jag dessutom stått ut med 10 timmar i sträck en datorsal utan fönster eller ventilation ökar bara på stoltheten. Jag är så himla duktig.

Och ja, jag lovar. Jag ska visa er mina trycksaker. Om jag bara listar ut hur man gör. Men jag är ju datorproffs nu så det borde ju inte vara några problem.

Deja vu.

Vecka 46. Veckan från helvetet. Datorsalshelvetet. Just det. Jag är tillbaka i datorsalen. En annan datorsal än sist jag satt instängd, förvisso. Men ändock en datorsal. Utan luft. Istället omges man av svordomar, suckar och allmänna "VAD HÄNDE NU!?". Eftersom det inte finns några fönster ut vet man knappt om det är dag eller natt. Klockan kan likagärna vara 03.00 som 14.30. Ren och skär desperation råder därinne. Uppgiften ska vara klar på måndag. Och ingen förstår någonting. Själv måste jag vara klar till på fredag för att hinna hem till Kristianstad och gåsen. Inga problem. Jag kommer bli klar. Faktiskt. Jag är på god väg. Men suck. Det kommer kräva sin kvinna.

Kan inte ni, mina käraste läsare, hålla några tummar och heja på mig? Sänd mig all inspiration och fantasi ni kan frambringa. För är det något den här uppgiften kräver så är det fantasi. Och tålamod. Fan ta allt som har med InDesign, Photoshop och Illustrator att göra. Åtminstone just nu.

Jag ber ödmjukast om ursäkt för dåligt bloggeri. Den lilla inspiration jag har går just nu till trycksaksproduktion och layout.

Jag delegerar.

Eller rättare sagt, jag snor. Varför blogga själv när andra gör det så mycket bättre? Läs det här så länge, så återkommer jag när jag har något eget att säga.

Silverfisken, vem annars?

Söndagen med Sjövin, Tropicana och Rossini

Söndag i ordets verkliga mening idag. Pizza, Zingo, sedvanlig ny vecka-söndagsångest, pepparkakor, glögg och sms-analyser i soffan hos Elin. Elin smsade och jag analyserade. Och så tittade vi på film. Mama's Boy med Jon Heder och Diane Keaton. Kul film som jag tyvärr somnade från (att jag aldrig lär mig) insvept i invalidofilt. Det var mys. Just det, jag använde ordet mys. För det var mysigt.

Imorgon ska jag på studiebesök och jag är laddad till tänderna! Jag älskar studiebesök. Industrier är kul!

Som jag längtar.

Svartsoppa. Gås. Äppelkaka. Släkt. Nästa helg. Jag längtar massor. Det blir fint.

(Nej, jag äter inte svartsoppa. Men ändå. Det hör till.)

Kevin "Livin on a prayer"

Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin. Jag älskar Kevin.

Alice "Heaven's on fire"

OK. Alice gör dansband av låten. Men vad gör det när hon har världens coolaste byxdress på sig? Härliga tider! Tänk om jag hade kunnat klä mig sådär.

Dessutom är det ganska kul att höra rock i dansbandsformat. Jag gillar't.

Robin B "Dude looks lika a lady"

Jag är så himla svag för Robin. Det spelar ingen större roll att han inte kan dansa, eller ens kan röra på sig. Eller att han kanske sjunger lite lite för tråkigt ibland. Jag gillar honom ändå. Han är ju bedårande.

Robin E "You give love a bad name"

Förvisso. Robin E sjunger väldigt bra. Men. Blev inte det där lite väl töntigt. En riktig bloggare drog igår paralleller till Spinal Tap. Och eftersom jag inte kommer på något bättre själv så nöjer jag mig med det. Spinal Tap.

F.Ö. Är det inte dags att klippa Robin? Raka av håret. Bort med det bara.

Anna "Save up all your tears"

Redan innan Anna sjunger konstaterar jag att jag inte får lov att kommentera hennes uppträdande offentligt. På bloggen. För jag vill gärna fortsätta framstå som en snäll människa.

Har man inget snällt att säga så är det bättre att vara tyst.

Lars "Smells like teen spirit"

När jag såg honom första gången, i Lund på audtionturnén, blev jag kär. Han var speciell. Lite konstig. Och samtidigt så rar. Sedan dess har det fan bara gått utför. Senast gångna fredagar har jag fått blunda och byta kanal. Men idag! Var det faktiskt helt OK. Det är allt jag har att säga om Lars.

Johan "Poison"

Men Johan. Nej. Johan är ingen favorit. Ikväll blev han helt överröstad av kören. Det gjorde ingenting. För kören sjöng bra. Det gjorde inte Johan. Jag är faktiskt jättetrött på Johan. Men det är nog bara till att inse att han aldrig kommer att bli uttröstad. Det är bara till att acceptera och gå vidare.

Efter pausen är det Lars tur. Jag bävar.

Eftersom jag inte har något bättre för mig

...så följer här (minst) 7 inlägg om kvällens idol.

Nej, det är inte synd om mig för att jag inte har något att göra. Det är faktiskt ganska självvalt. Jag trivs som fisken.

Opportunity lost.

I onsdags fick jag ett sms från ett nummer som inte finns i min telefonbok: Hej. Vem e detta? löd det. Jag skrattade till lite och tänkte mest: vad är detta? Jag lade undan telefonen och försökte glömma bort det. Men självklart var nyfikenheten väckt. Eniro. Och det visade sig vara en pojke/kille/man med 5 namn, varav 3 var asiatiska, från Olofström. En konstig blandning av namn, tänkte jag, dessutom kommer personen från Olofström. Så nej det blir inget svar här! tänkte jag vidare. Sicken tönt som skickar sms till okända kvinnor liksom!

Men nu, två dagar senare, börjar jag undra. Tänk om jag har gått miste om världens chans. Tänk om det var mannen i mitt liv som hörde av sig. Tänk om mannen i mitt liv heter Hadar. Det hade ju onekligen varit ganska speciellt.

Jag kanske borde svara. Vi kanske har en helt underbar framtid framför oss. Vad tror ni?

Beslutsfattare.

Ikväll fattar jag beslut. Några i bloggen, några i min riktiga dagbok. Här i bloggen fattar jag beslutet att låta bli godis. Det beslutet fattar jag helt offentligt. För då vet alla det. Bjud mig inte på godis. (Chips är OK) Inte för viktens skull. För vikten känns bra. Men! Jag mår inte bra av godis! Det gör ont att erkänna det. För godis är gott. Men godis är inte frukt. Och det är synd. För frukt mår jag bra av. Och socker mår jag dåligt av. Så jävla tråkigt. Men sant.

Beslut fattat. Klubbat och klart.

Nu går jag över till den riktiga dagboken och fattar lite fler beslut. Bra beslut minsann.

Jag är så himla duktig.

Värme, någon?

Det är november. Visst hade det varit lite trevligt med värme i elementen på Gamletull då? Visst. Kyla är bra för sinnet. Man skärper till sig. Men så finns ju också risken att man till slut fryser ihjäl.

(GT-vänner: är era element igång? Det kanske bara är mitt som är kallt?)

Kyla. Regn. Blåst.

Om jag längtar efter solsemester? Nej, varför tror du det? Nu förstår jag ingenting.

Tänk vad ett litet sms kan göra.

Här sitter jag, en ganska ordinär måndagkväll och tittar lite på tv och pratar lite i telefon då och då. Allt är ganska lugnt. Inget är överdrivet roligt, men inget är direkt tråkigt heller. En vanlig kväll helt enkelt. Och så helt plötsligt får jag ett litet sms och blir jätteglad! Tänk vilken skillnad en sådan lite grej kan göra! Särskilt när det är skickat från andra sidan jordklotet från en person som alldeles strax ska iväg på en liten lätt tre dagarsexpedition i regnskogen. Sicken ära!

Andrea! Om mitt svar inte når fram till din djungelmobil: jag saknar dig! Och Anna! Och var försiktiga! Glöm inte bort solskydd! Och akta er för spindlar och annat. Och glöm inte bort att jag vill ha ett kort på en lyxhotell-lobby! Puss och kram!

Men haket.

Elin, Elin och Ass Man II ställer upp på bild.

Jodå, det blev Morfars igår igen. Otippat. Elin, Evelina och jag inledde med räkgryta, fortsatte med kladdkaka och avslutade med GT (drinken, inte mitt hem). Sen invaderade vi Morfars. Invaderade ja. Och det var kul. Nytt folk, gammalt folk, fans. Alla var där och ingen var där.

Konversation med BD-kille med fjun till mustasch:
Sjö: Det var vi som dj:ade här igår.
BD: Var det NI som spelade Smiths!?
Sjö: Ja, var du här?
BD: Nej, men min kompis var och han berättade.

Det kanske ger er en bild av Sjövins storhet. Vi var så bra att ryktet spreds. Människor som inte ens var där talar fortfarande om kvällen med stort K. Kvällen då Elin och Elin spelade Smiths på Morfars.

Analys 20 i 3.

Ja. Vad kan man säga. Nu har Sjö och Serv gjort sin första och antagligen sista spelning på sitt stammishak. Inte för att vi var dåliga. Absolut inte. Sällan har vi fått så mycket beröm av besökare och allmänt fulla. Både från okända och kända. Vi spelade allt från Ramones till Familjen till Blur till Moneybrother till NERD till Glasvegas till Håkan till Timbuktu till Kooks till SKWBN till SMK till Turbonegro till Broder Daniel till jag vet inte vad. Bra musik som de flesta som går till stället gillar och vill höra. Vi passade definitivt publiken, dock inte lokalen. För vi var lite för bra. Vi lockade till lite för mycket hoppdans. Lite för mycket hoppa in i varandra och stöta till varandra och leda till bråk-dans. Det kan vara så att vi blev lite för... grabbiga. Jag vill inte generalisera. Men nu gör jag det ändå. Spelar man City of Satan, följer upp den med Basket Case, för att sedan fortsätta med valfri Håkan-låt så kan det gå lite snett. Det kan bli så att fulla pojkar, killar, män blir lite för vilda i sitt sätt. I sin dans. Lite för glada. Vilket i sin tur kan leda till lite för bråkiga. Vilket inte riktigt passar i en liten lokal fylld med dyra second hand-möbler som ägarna värderar högt. Vilket jag förstår. Vi har nog lärt oss en del ikväll. Vi måste liksom tänka om lite. Variera oss lite. Blanda högt och lågt. Nyttigt. Men även ganska jobbigt. Om man har lätt till dåligt samvete vill säga. Trots att det egentligen inte är vårt eller vår musiks fel att folk är drägg.

Men bortsett från det lilla negativa gick det jäkligt bra ikväll. Vi fick många nya beundrare och gamla beundrare blev ännu större beundrare. Så totalt sett är vi nog ganska nöjda ändå, Elin och jag. Vi gjorde en liten revival. Och nu känns det som att vi kanske är ganska klara. Eller jag känner så i alla fall. Just nu. 1 timme senare. Imorgon kanske det känns helt annorlunda. Vi får se. Nu ska jag sova. Gott tror jag.