Det är nästan så att jag vill lyssna på lite Joddla. Men ändå inte alls.

Jag längtar lite hem. Hem till södern. Det känns som att det var längesen nu. Längesedan jag satte fötterna i den skånska myllan. På den skånska slätten. Jag tycker så mycket om Skåne. Men ibland undrar jag lite över min lokalpatriotism. Är den kanske lite osund? Eller åtminstone lite skev? Trots att jag är uppvuxen i Tollarp är det Österlen jag ser när jag tänker på Skåne. Kust. Hav. Tollarp är inte Österlen. Inte alls. Tollarp är en vanlig liten ort som man åker igenom, men inte mer. Man stannar inte där. Man tittar inte på vyerna. Kanske tänker man "Tollarp... Tollarparn? Han som var på TV? På 70-talet (I stand corrected)?". Om man är medelålders vill säga. Är man inte medelålders så tänker man nog inte mycket alls när man åker igenom byn. Nej, jag vet inte vad min patriotism beror på. Men det är väl kanske mest för att det är hemma. Hemma på riktigt. För hur nära Halmstad än ligger Skåne så är det inte riktigt hemma. Skåne är hemma. Tollarp är hemma. Där behöver jag inte bry mig. Där behöver jag inte tänka. Och det är skönt ibland. Bilden jag har av Österlen som Skåne är nog bara ett sätt att romantisera det hela. Trots att det egentligen inte behövs. För Tollarp duger ju precis som det är.

Det är nog tur att jag åker hem i helgen.

Då ska jag träffa min mamma, min pappa och min syster. Och äta på restaurang. I Malmö.

Jag längtar faktiskt jättemycket nu.