Hajpen kring Stieg Larssons böcker fick mig länge att tveka. Men för en vecka sedan gjorde jag det. Jag började läsa den första av hans tre verk Män som hatar kvinnor med tanken att "nån gång ska det ju göras, det kan ju lika gärna bli nu". Min inställning till boken var med andra ord inte på topp. Av någon töntig anledning inbillar jag mig ibland att jag ogillar sånt som alla andra verkar älska. Liksom som om jag vore något högre. En i eliten liksom. En som kan god smak. Höh. Ibland skäms jag verkligen över mig själv. För i litteratursammanhang (och i ungefär alla andra sammanhang) har jag ingen som helst rätt att sälla mig till denna skara. Jag undrar om någon har det. För det är ju verkligen hur dumt som helst. Bara för att något passar en bred skara behöver det inte betyda något annat än att det faktiskt är väldigt välgjort. Och det är ju absolut inte fel.
Men i alla fall. Jag gick även in i läsandet med tanken att jag skulle skriva en recension här på bloggen. Saker blir dock sällan riktigt som jag tänker. För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag trodde nog att jag skulle kunna avfärda boken som något för andra, men inget för mig. Men jag kan inte riktigt göra det. För sanningen är att jag fastnade ganska ordentligt. När jag väl kommit in i den (vilket tog sin lilla tid, närmare 200 sidor tror jag bestämt) kunde jag inte lägga ner den. Jag ville liksom få ett slut på läsandet, men jag var inte beredd att lägga ner projektet. Vilket har gett mig en ganska kluven inställning. Det är defintivt en välskriven bok. Fängslande och spännande och aldrig tråkig (dvs. efter de första 200 sidorna). Men grejen är den att jag mådde ganska dåligt under tiden. Av boken alltså. Antagligen mest för att jag är en oerhörd mes som drömmer mardrömmar efter att ha sett Morden i Midsomer. Det är liksom så långt jag sträcker mig egentligen i deckarvärlden. Men det har var något helt annat. Så jobbiga mord och fall att jag började drömma att jag blev kidnappad av en spetälsk (jaja, en person med lepra. vilket f.ö. inte nämns en enda gång i boken, så jag vet inte var jag fick det ifrån.). Och grejen är den, igen, att jag inte trivs med att må dåligt.
Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Något gör att jag vill läsa Larssons två andra böcker också. Men mitt förstånd säger nej. För jag pallar inte fler mardrömmar. Så det blir nog inga fler för min del. Alltså blir det ett litet avfärdande från min sida. Men inte alls av de anledningar jag tänkte från början. Jag trodde att jag var bättre än boken. Men ack så fel jag hade. Det var ju tvärtom det var. Boken var bättre än mig/jag. Eller åtminstone starkare än jag klarar av. Så jag får sammanfatta det så här. Känner du som funderar på att läsa Stieg Larssons trilogi att du och jag påminner om varandra. Att även du är en svag mes som vill ha lyckliga slut och relationer där blodutgjutelse undviks. Då ska du kanske inte läsa böckerna. Men om du känner att ditt psyke är bara ett uns starkare än mitt så läs på för allan del. Om du känner att du vill alltså. Böckerna kanske inte alls passar dig av andra skäl. Då ska du ju låta bli. Bestäm själv.
Jag kanske ska stryka litteraturkritiker från listan på potentiella framtida yrken. För jag har uppenbarligen ingen förmåga att ta ställning. Och det är ju ganska dumt om man planerar en sådan karriär.
Men i alla fall. Jag gick även in i läsandet med tanken att jag skulle skriva en recension här på bloggen. Saker blir dock sällan riktigt som jag tänker. För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag trodde nog att jag skulle kunna avfärda boken som något för andra, men inget för mig. Men jag kan inte riktigt göra det. För sanningen är att jag fastnade ganska ordentligt. När jag väl kommit in i den (vilket tog sin lilla tid, närmare 200 sidor tror jag bestämt) kunde jag inte lägga ner den. Jag ville liksom få ett slut på läsandet, men jag var inte beredd att lägga ner projektet. Vilket har gett mig en ganska kluven inställning. Det är defintivt en välskriven bok. Fängslande och spännande och aldrig tråkig (dvs. efter de första 200 sidorna). Men grejen är den att jag mådde ganska dåligt under tiden. Av boken alltså. Antagligen mest för att jag är en oerhörd mes som drömmer mardrömmar efter att ha sett Morden i Midsomer. Det är liksom så långt jag sträcker mig egentligen i deckarvärlden. Men det har var något helt annat. Så jobbiga mord och fall att jag började drömma att jag blev kidnappad av en spetälsk (jaja, en person med lepra. vilket f.ö. inte nämns en enda gång i boken, så jag vet inte var jag fick det ifrån.). Och grejen är den, igen, att jag inte trivs med att må dåligt.
Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Något gör att jag vill läsa Larssons två andra böcker också. Men mitt förstånd säger nej. För jag pallar inte fler mardrömmar. Så det blir nog inga fler för min del. Alltså blir det ett litet avfärdande från min sida. Men inte alls av de anledningar jag tänkte från början. Jag trodde att jag var bättre än boken. Men ack så fel jag hade. Det var ju tvärtom det var. Boken var bättre än mig/jag. Eller åtminstone starkare än jag klarar av. Så jag får sammanfatta det så här. Känner du som funderar på att läsa Stieg Larssons trilogi att du och jag påminner om varandra. Att även du är en svag mes som vill ha lyckliga slut och relationer där blodutgjutelse undviks. Då ska du kanske inte läsa böckerna. Men om du känner att ditt psyke är bara ett uns starkare än mitt så läs på för allan del. Om du känner att du vill alltså. Böckerna kanske inte alls passar dig av andra skäl. Då ska du ju låta bli. Bestäm själv.
Jag kanske ska stryka litteraturkritiker från listan på potentiella framtida yrken. För jag har uppenbarligen ingen förmåga att ta ställning. Och det är ju ganska dumt om man planerar en sådan karriär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar