Ett icke-beroende.

Lina bloggade för ett tag sen om sitt musikberoende och sen dess har jag funderat. Jag är inte ett dugg beroende av musik. Och det är faktiskt jättetråkigt. Jag lyssnar inte på musik längre. Förutom de få låtar jag hör på morgonpasset och krister i p3 när jag kör till och från jobbet har jag ingen koll på vad som finns eller vad som är nytt. Dessutom är det samma musik ungefär som spelas vid de tiderna jag kör. Varje dag. Blandade Håkan Hellström-låtar, Chris Brown, Leona Lewis och någon enstaka, för mig, okänd artist. Jag tar aldrig fram en gammal skiva för att lyssna heller. Vad är det här? Jag har ju lyssnat på musik förr. Och tyckt att det har varit kul. Det är ju fortfarande kul. Fast bara i bilen. Och bara en kort stund. Sen räcker det. Jag gillar tystnad. Jättemycket. Just nu i alla fall. Inte ens på mina ensammaste stunder på jobbet saknar jag musik eller radio. Jag kan sitta där. På en stol. I ett stort tomt konferensrum. Och bara sitta där.

Fy för va tråkig jag känner mig när jag tänker på det. Men jag vet att det inte kommer förbli så. Så fort jag flyttar tillbaka till Halmstad igen så kommer tv:n alternativt radion stå igång konstant. Som sällskap. Jag vet inte riktigt om det är bättre. Att se tv:n som sällskap vill säga.

Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till av detta inlägg. Ingenting. Men ändå. Ibland är det intressant att analysera sig själv lite kort. Andra gånger är det en pina.

Ikväll ska jag spela äventyrsgolf med Emelie. Det är ju också intressant.