Men herregud. Nu får det räcka. Nu har jag påbörjat samma blogginlägg kanske 5 gånger. Varje gång har jag skrivit sisådär en halv A4-sida och berättat om olika saker och varje gång har jag insett att: nej det här kan jag inte publicera. För privat, för tråkigt, för ledsamt, för intetsägande, för mycket. Så nu ger jag upp.
Men jag måste säga att skrivandet har ändå fyllt sin funktion. Många känslor har jag bearbetat under den senaste timmen och nu känner jag liksom att jag kan släppa dom för tillfället. Tankar på hösten, tankar på den gångna våren, tankar på den kommande natten som ska tillbringas alldeles ensam i ett stort tomt hus. Att blogga fyller ju lite samma funktion som att skriva dagbok. Fast ändå inte. Känslan är på sätt och vis helt annorlunda. När man bloggar skriver man för att andra ska få läsa. För att andra ska förstå hur man mår och vad man tänker på. Oavsett sinneslag. Lycklig eller olycklig. Glad eller ledsen. Fin eller ful. Ibland skriver man till och med för att man vill att enskilda personer ska läsa och förstå. Och även om man väljer att radera texten när den är klar så har man skrivit av sig. Man har förmedlat sin känsla. Även om ingen faktiskt läser om den. Eller så fungerar det så att man inser hur töntig man är när texten är klar. Och då kan man ju släppa känslan man ville förmedla.
Det var typ så jag kände när jag skrev färdigt det här blogginlägget för femte gången alldeles nyss. Shit liksom, jag har haft en jättebra helg. Varför avsluta den med att skriva ett deprimerande inlägg om framtid och annat osäkert? Så himla osäker är den ju inte ens. Jag har kommit in på kursen. Jag har fått en lägenhet. Jag har vänner kvar i Halmstad även om många nära flyttat därifrån eller försvunnit från mig av andra anledningar. Visst, det finns vissa orosmoln. Men dom måste jag ju inte tänka på ikväll. Det har jag tillräckligt med tid till när jag jobbar.
Hösten får gå som den går, den kan jag inte riktigt styra över just nu. Jag kan dock se till att jag får en trevlig söndagkväll. Så det ska jag göra nu. Tjena!
Men jag måste säga att skrivandet har ändå fyllt sin funktion. Många känslor har jag bearbetat under den senaste timmen och nu känner jag liksom att jag kan släppa dom för tillfället. Tankar på hösten, tankar på den gångna våren, tankar på den kommande natten som ska tillbringas alldeles ensam i ett stort tomt hus. Att blogga fyller ju lite samma funktion som att skriva dagbok. Fast ändå inte. Känslan är på sätt och vis helt annorlunda. När man bloggar skriver man för att andra ska få läsa. För att andra ska förstå hur man mår och vad man tänker på. Oavsett sinneslag. Lycklig eller olycklig. Glad eller ledsen. Fin eller ful. Ibland skriver man till och med för att man vill att enskilda personer ska läsa och förstå. Och även om man väljer att radera texten när den är klar så har man skrivit av sig. Man har förmedlat sin känsla. Även om ingen faktiskt läser om den. Eller så fungerar det så att man inser hur töntig man är när texten är klar. Och då kan man ju släppa känslan man ville förmedla.
Det var typ så jag kände när jag skrev färdigt det här blogginlägget för femte gången alldeles nyss. Shit liksom, jag har haft en jättebra helg. Varför avsluta den med att skriva ett deprimerande inlägg om framtid och annat osäkert? Så himla osäker är den ju inte ens. Jag har kommit in på kursen. Jag har fått en lägenhet. Jag har vänner kvar i Halmstad även om många nära flyttat därifrån eller försvunnit från mig av andra anledningar. Visst, det finns vissa orosmoln. Men dom måste jag ju inte tänka på ikväll. Det har jag tillräckligt med tid till när jag jobbar.
Hösten får gå som den går, den kan jag inte riktigt styra över just nu. Jag kan dock se till att jag får en trevlig söndagkväll. Så det ska jag göra nu. Tjena!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar