Förtydligande

Roger bor alltså inte hemma hos MINA föräldrar. Han bor hos SINA egna.

Fick nålen på Ekens.

Och så var det klart. Jag är vaccinerad och det känns helrätt. Som Andrea sa: det är nästan egoistiskt att låta bli med tanke på smittospridningen. Så det är minst lika bra för samvetet som för hälsan! Sprutan togs i en gammal nerlagd industrilokal här i byn. Fick sitta och vänta i en kvart efter sticket, i ett rum utan fönster. Fyllt av lokala kändisar från barndomen. Spännande på så många sätt.

En annan sak som är spännande är att Roger i Bonde söker fru bor hemma hos mamma och pappa.

Det gör jag också.

Så så himla spännande är det kanske inte.

Det svåraste är rubrikerna

Andrea har utmanat mig. Eller åtminstone frågat om vi inte borde ta tag i våra bloggar. Och jo, det borde vi. Jag gjorde ju ett försök för någon vecka sedan. Och det gick ju sådär. Men nu har hon kommit igång. Rejält. Och jag ligger efter. Ett inlägg om dagen. Det SKA gå. DET ska gå. Det ska GÅ.

Imorgon ska jag vaccineras. I en gammal industrilokal. Spännande. Jag förväntar mig det värsta men kommer säkert undan med en ond arm.

Here's hoping!

Vad säger ni? Vaccin? Eller inte?

Senaste nytt:

Det har kommit till min kännedom att det finns människor som läser min blogg. Så det börjar kanske bli dags för en uppdatering. Men för att ingen ska känna sig vilse eller borttappad så börjar jag med en klassiker.(Det här, Anna W, är en mustasch att beundra) (Bild: Linda Åkerberg)

Helgen som kom och gick.

Andrea var i Malmö i helgen. Och det var skitkul. Och som jag saknar henne. Göteborg är för långt bort. I alla fall. Vi åt på på Volym (där Andrea kläckte frågan: Varför heter hamburgaren Volymburgare egentligen?). Vi shoppade. Kanske lite för mycket båda två? Vi dansade. Hemma i lägenheten. Vi stod i kö. Till både Babel och Debaser. Sen gick vi hem för vi kom inte in. Men det gjorde inte så mycket. För vi hade roligt ändå. Alltiallt var det nog världens bästa helg. Och det är ganska trist att den är över.

Jag älskar Malmö. Samtidigt som jag hatar Malmö. För inga av mina kompisar vill bo där. Alla vill bo i Göteborg. Eller Stockholm. Riktigt nesligt är vad det är. Varför vill inte jag bo däruppe i norr, som alla andra?

Planer utan grund.

När jag åkte buss häromdagen kom jag på migsjälv med att sitta och planera min inflyttningsfest. Va? Inflyttningsfest? säger ni. Och ja, jag säger detsamma. För nej, just det. Jag har ju ingen ny lägenhet. Jag tjänar inte ens pengar. Ändå planerar jag min inflyttningsfest. Men jag tänker så här: det gäller att vara ute i god tid så att ALLA mina vänner kan komma ner. För det måste de göra. För annars blir det väl i princip bara jag och min syster. Kanske mamma och pappa också. Inget fel i det. Vi är ganska trevliga allihopa. Men min inflyttningsfest ska ju bli en brakfest. Så jag får nog be systern, att bjuda in sina vänner också. Till min inflyttningsfest. Som beräknas äga rum i augusti 2012. Ja, så får det bli. Det kommer att bli hur kul som helst. Värsta röjet.

Augusti.

2012.

Det är snart det!

HEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ EHEJ.

Ikväll tänkte jag och Elin ta steget. Vi bestämde oss för att se Twilight. Vi tog i princip steget. Vi hyrde filmjäveln. Vi satte filmen i DVD-spelaren. Och vi tryckte på play. Men nej. Ödet ville något annat. Ödet ville inte att vi skulle se Twilight och hade därför sett till att låta filmen bli rejält uppsliten av tonåringar som tittat på filmen på repeat under det senaste året. Så att allt vi fick var ERROR.

Det är helt enkelt inte meningen. Men det kanske är lika bra. Jag pallar ju ändå inte vampar.

Ibland går man lite för långt.

Jo, jag tycker att de två börjar likna varandra. Lite för många knivar. Lite för många injektioner. Och helt plötsligt så blir det inte alls som man hade tänkt sig. Nej. Man råkar visst se äldre ut.

Bröllopstips.

En tår rullade ner för min kind när jag såg detta. En så kallad glädjetår.

Dagen som försvann.

Idag är en sån där dag. En sån där dag som liksom bara försvinner. Den börjar, den pågår och den slutar. Och under tiden så händer inte mycket/ingenting. Och jag gillar det. Jag uppskattar ledigheten. Men lika mycket som jag uppskattar ledigheten uppskattar jag det faktum att jag kommer att vara sysselsatt i höst. Hösten som länge har varit ett enda stort frågetecken är nu istället ett enda stort utropstecken. I höst hittar ni mig i Malmö under veckodagarna. På praktik på en PR-byrå. Härliga tider. Ja, jag är skitnöjd. Skitnervös och skitnöjd.

Så nu vet ni! Kanske. Kanske! Innebär detta en nypremiär av bloggen. Kanske. Kanske! Kommer jag ha något nytt att skriva om nu.

Det kommer mera.

Jo, idag var jag hos tandläkaren. Igen. Och idag var det på allvar. Jodå, jag tillbringade morgonen med en skalpell i munnen. Härliga tider. Blödde gjorde det. När dom skar bort lite av mitt tandkött. Förhoppningarna är höga nu. Inget mer ont. Efter att det här såret har läkt igen vill säga. Sen får det banne mig räcka. Men ni vet. No pain. No gain. Idag behövde jag exempelvis bara jobba halvdag. Skönt det. Där vann jag nåt.

The pain continues.

Det blev ingen antibiotika. Det blev lite slipning av en tand och hela besöket var över på 5 minuter. Det hela kostade mig 700 kronor. Härlig timlön. Jag borde ha blivit tandläkare.

Och ja, jag har fortfarande lika ont. Plus ett antal svullna körtlar i hals och öra som inte direkt gör det bättre. Men nu gnäller jag faktiskt bara.

The pain. THE PAIN!

En sån här ligger och trycker på högersidan av min käke. Och jag gnäller och gnäller och gnäller. I morse när jag vaknade grät jag en skvätt av smärta. Jävlahelvetesskit (förlåt pappa). Värst är ändå att visdomstanden på något sätt har framkallat en inflammation i högermandeln också. Och jag vet inte vilket som gör ondast. Som vanligt, vid krämpa, har jag googlat. Och det bör man ju inte göra. För nu är jag helt övertygad om att tanden måste dras ut. Och att det kommer knaka som fasen i skallen. Och att dom kommer att göra det direkt imorgonbitti när jag smyger in på på Tandvårdshuset 07.20. Och att det kommer kosta feta pengar.

Självklart förstår jag också att tanden inte kommer att dras ut imorgon. Förmodligen får jag bara någon sorts antibiotika. Ändå har jag bilden av att jag imorgon kommer att hålla i 6 ganska kassa visningar med högerkinden fullproppad av blodiga bomullstussar. Och med saliv rinnandes längs hakan. Charmigt.

Här outar jag systern.

Läste precis ett gammalt mail från min syster. Och då menar jag gammalt som i 9 år gammalt. Från sommaren hon tillbringade i USA. Sommaren då jag fyllde femton och jobbade på Tivolirock för första gången. Så här skrev hon till mig efter rocken då jag även fick ta mig ett snack med Jepson i The Ark:

"Jag har faktiskt ingen aning vem Jeppson ar, ar jag gammal da? Jag har ju faktiskt fyllt 19 nu, sa aldern borjar ta ut sin ratt! Men det var ju frackt att han pratade med er, for om jag fattar det ratt ar han rockstjarna."

Roligt tycker jag. Men så är det ju min syster också. Och skitlängesen.

Gnäll.

Mitt jobb är bra på många sätt. Men det finns nackdelar. Exempelvis mindre, ehum, fräscha besökare. Som på grund av oväsendet i fabriken måste stå på enbart 5 centimeters avstånd från mig när de ställer sina frågor. Som jag måste svara på. Och det är ju inte deras fel. Vissa dofter/odörer kommer bara inte helt överens med ens luktsinne. Men. Ibland. Så blir det lite jobbigt. Helt enkelt. Inte så mycket att göra åt. Bara till att acceptera. Men. Som sagt. Lite jobbigt. Ibland.

Read it and weep.

Under hela vårterminen skissade jag på en sammanfattning av min Halmstadtid till bloggen. Jag hade i princip bestämt att den dag då jag flyttade därifrån så skulle sammanfattningen vara skriven. Som ett avslut. Eller kanske bara som just en sammanfattning. Men nu, 6 veckor efter min flytt, inser jag att den ju inte alls blev skriven. Varför? Jag vet inte. Det var kanske för nära inpå. Jag behövde kanske lite distans. Med tanke på att jag har tillbringat var och varannan helg sedan dess på besök i Halmstad så har jag nog inte fått någon distans nu heller. Men en liten översikt kan jag kanske ge mig på. Och det får nog bli i punktform.

Nedan följer således min 4 år långa Halmstadvistelse. I urval. Så klart. Mitt urval.

Under mina fyra år upplevde jag:

- 4 års studier på Högskolan i Halmstad. Varav det fjärde och sista var det överlägset bästa. Studiemässigt. Varför valde jag inte bara MKV direkt?

- Halmstad studentkårs uppgång och fall. Världens bästa ställe under mina första år i Halmstad. Efter det gick det neråt. Till en början långsamt. Men till slut alldeles för akut i en brant nerförsbacke.

- Hela min DJ-karriär. Mitt bästa fritidsintresse någonsin.

- 3 lägenheter. Från en stor tvåa till en välplanerad lagom stor etta till en oplanerad minietta. Den oplanerade miniettan var min favorit. För den kändes som min alldeles alldeles egna.

- 2 förhållanden. Därmed också 2 avslut. Som gjorde ont. Men det gör inte så mycket.

- Bekantskapen med de bästa vänner jag någonsin haft och någonsin kommer att ha. SOM jag saknar dem.

Sen kan det också vara så att jag under de här fyra åren blev relativt vuxen. Och kanske att jag hittade mig själv. Och blev Elin. Men. Det tar vi en annan gång.

Ja, det hände så mycket mer i Halmstad. Som jag ärligt talat inte minns så tydligt för tillfället. Men det går ju att fylla på. Efterhand som jag kommer på och minns. Ovan har ni åtminstone det viktigaste.

Och ja, jag vet att jag flyttade ifrån Halmstad förra sommaren också. Och att det absolut inte finns någon garanti att jag faktiskt har flyttat därifrån på riktigt den här gången. Men det känns som det. Mycket mer än sist. Vi får se. Det är allt jag kan säga.

”Vi får se” är för övrigt den fras jag tänker och yttrar mest nuförtiden. Förutom ”Vissa människor är dumma i huvudet” vill säga. Talande?

Tema: Tollarp.

I brist på annan sysselsättning tog jag mig en promenad genom min födelseort. Mycket fanns det att se. Nostalgin flödade. Nedan följer min kväll i bilder:Det här är jag.

Det här är mitt hus.

Tollarps vackraste vy.

Sporthallen. Nog sagt om den.

Mellanstadiets spännande labyrint.

Badet som vandaliseras år efter år.

Högstadiet. Det är skönt att bli äldre.

Och så undertecknads gamla fritids.

Här tillbringade jag de första 19 åren av mitt liv. Nu, 5 år senare, inleder jag mitt 24 år här. När solen skiner är här faktiskt ganska fint.

Scary shit.

Jag sitter ensam hemma och tittar på Morden i Midsomer. Frågan är hur länge jag står pall. Jag är nämligen en mes om ni inte har förstått det. En rädd liten mes. I ett stort, tomt hus. Jobbigt värre.

Och så ett tredje

Och idag konstaterar jag att det nog är hög tid för en promenad. Att bo hemma hos ett föräldrapar som har semester innebär ibland att det finns bakelser att äta när man kommer hem. Att dessutom arbeta på en arbetsplats där maten är relativt gratis, god och dessutom avslutas med efterrätt var och varannan dag innebär att viss extramotion krävs. Så det är dags nu. Detta innebär att någon av mina läsare kanske kommer att få ett samtal av mig strax. För det är ju så tråkigt att gå ensam.

Rapport

Än så länge har jag hållit mitt ord. 5 minuters prat om jobbet var allt som hanns med när jag kommit hem. Sen blev det annat.

Så långt, så gott. Med andra ord.