Alla blir 25. Utom jag.

För 10 dagar sedan fyllde Lina 25. Det är stort. Jag ska inte säga vad det är halvvägs till men det ska firas i alla fall. Men kära Lina. Grattis igen. Jag tillägnar detta vackra inlägg till dig. Lina. Elin älskar dig. (Ja, du vet vad jag menar. Tänk Farmor.)

För övrigt tog jag en risk med bilden. Lina ser inte alls ut sådär. Hon skämtar bara. Egentligen är hon så här snygg.

Kött är gött när det är dött.

Diskussion inför kvällens middag på Pio:
Tina: Åh... Ikväll ska jag nog unna mig vin till middagen!
Elin: Aaah... Ååh... Jag ska unna mig cola! Gud va gott!

Summan av kardemumman: Jag är en tönt som föredrar cola framför vin. Men det bjuder jag på.

På allmän begäran.

Människa, byt tröja. Någon gång.

Men kärlek i luften. Fy.

Jag vet inte om det är någon som har reagerat över att jag har valt att INTE kommentera bröllopet som visades på tv4 i måndags? Det är i alla fall så att jag har tagit ett aktivt beslut att inte göra det. Eftersom jag inte har något positivt att säga. Ingenting alls. Det vill säga om själva bröllopet. Gifta får dom gärna vara. Det är jättebra att dom har funnit varandra och känner kärlek. Även om dom bara har känt varandra i ett halvår. Trivs dom så. Men själva bröllopet alltså. Nej. Jag ska inte säga något. Jo, jag ska säga en sak. Till alla er som funderar på bröllop. Om ni överväger överlämning av bruden, från fader till make, så snälla: tänk en gång till. Om det är en ritual som ni kan relatera till och förstå: gör det. Det är ju upp till er. Men om ni tycker att det kanske kan vara lite omodernt att kvinnan lämnas över från en förmyndare till en annan så kanske ni ska tänka om. Kvinnor av Sverige, vad hände med självständigheten?

Framtid. Vad döljer du för mig?

Idag har varit en psykbrytardag av klassiskt snitt. Meningar som yttrats:

"Jag kommer aldrig få jobb..."

"Jag hatar skolan."

"JAG VILL INTE VARA HÄR LÄNGRE."

"Fan."

Mind you, jag har inte träffat en enda människa på hela dagen. Meningarna har alltså yttrats helt och hållet i min ensamhet. Alldeles precis såg jag dessutom ett långt inslag på Aktuellt om arbetslösheten bland unga i Sverige. Den är stor. Än så länge är jag ju inte arbetslös. Jag har ju skolan. Men jag vill jobba. Jag vill ha något nytt. Och idag har den viljan och önskan varit extra påtaglig. Men. Imorgon är en annan dag. Så nu går jag och lägger mig istället. Jag väljer bort psykbryten och bestämmer att morgondagen kommer att vara så mycket bättre.

Tjena.

Efterlyses: mitt namn.

Jag har blivit bestulen på min identitet. Det upptäckte jag i morse när jag skulle slänga mina sopor. På vägen till soprummet passerade jag min brevlåda. En i mängden i vägg fylld med brevlådor. En sån där vägg som skonar brevbärarnas knän ni vet. Men det var något som liksom inte stämde. Min brevlåda fanns inte kvar. Eller. Lådan fanns kvar. Men inte namnet. Det var borta. Putsväck. Det enda namnet på väggen som inte fanns kvar. Där är alltså säkert hundra små brevlådor där nere. Och min var den enda som saknade namnskylt. Det förbryllar mig. Det gör det verkligen.

Som jag ser det finns det fyra möjliga anledning. Alla kretsar kring att någon har stulit den. För jag tvivlar på att det är en fastighetsskötare som har tagit ner den för putsning eller liknande. Men det kan ju bara vara jag som har en negativ samhällssyn.

Alt. 1: Någon finner mitt namn oerhört roligt och har därför bestämt sig för att ta med skylten hem. Kanske sitter den på någons toavägg nu där den roar fulla studenter på fest. Troligt? Inte särskilt. Två steg under min brevlåda finns det nämligen en brevlåda som tillhör en E. Hurtig Kokko. Det slår E. Sjögren vilket faktiskt inte är ett roligt namn på något sätt.

Alt. 2: Någon är hemligt extremt jättekär i mig och vill ha allt som har med mig att göra. Kanske sitter skylten på ett altare i någon av de andra lägenheterna i huset? Kanske borde jag vara rädd? Troligt? Vem vet. Varför inte? Jag är ju faktiskt sjukligt snygg. Och trevlig. Glöm inte trevlig.

Alt. 3: Någon var full i lördags och kände för att busa till det. På ett ganska lamt sätt. Och tog därför ett random namn bland brevlådorna. Inte mycket till bus, men ganska troligt.

Alt. 4: Jag har blivit vräkt utan att ha blivit meddelad. Fastighetsskötarna har varit ovanligt snabba i vändningarna och redan tagit bort mitt namn. Nästa hyresgäst flyttar in imorgon. Nej. Den tror jag faktiskt inte alls på. Jag är en mycket skötsam person.

Förmodligen (FÖRMODLIGEN) är det alternativ 3 som är vårt rätt svar. Men vet aldrig. De andra alternativen är ju i ärlighetens namn mycket mera spännande. Oavsett vad så saknar jag mitt namn. Min identitet. För nu lär jag inte få någon post. Nu vet brevbäraren inte längre vilken låda som tillhör E. Sjögren. Så har ni några tips? Har ni sett något? I så fall vill jag gärna att ni kontaktar mig. Hittelön utlovas. Ni får en femma. Minst. Om ni hittar min namnskylt. Alternativet att jag bara skriver en ny eller ber HFAB om en ny känns förvisso mer troligt. Men jag ger det en dag.

Snälla hjälp en identitetslös student. Utan mitt namn är jag ingenting. Utan E. Sjögren kanske Brenda Walsh helt tar över. Och hur trevlig hon än må vara så är hon bara mitt alter ego. Hon är ingenting utan E. Sjögren.

Är det här jag?

Eller det här?
Jag vet knappt längre.

Fyrverkerier och orkidéer.

Min telefons bakgrundsbild skiftar beroende på årstid och högtid. Idag visar den kinesiskt nyår. Med fyrverkerier och orkidéer. Det gör mig glad. Om jag är lättroad? Ja, ganska. Men det är okej. Bättre det än motsatsen i alla fall.

Om att smyga.

Lina och jag smög oss till Göteborg igår för att gå på fest. Överraskningsfest närmare bestämt. För Andrea 25. Det gräts, det kramades, det darrades (Lina fick hålla champagneglaset med båda händerna. Jag med.). Hemligheter gör mig fruktansvärt nervös. Igår fanns det dock ingen anledning. För hur kunde Andrea bli annat än glad? Nej det gick ju bara inte. Hon blev glad, vi blev glada, alla blev glada. Det var förfest hos My som hade planerat festen tillsammans med Viktoria. Vin, grönsaker, chips. Och sen Nef. Och McDonalds. Och sen taxi och sömn runt femsnåret. Underbart.

En sak som jag faktiskt inte alls förstår.

Hur kan det komma sig att jag är den enda jag känner (i Halmstad) som ännu inte sett Fredrik Ljungberg IRL? Jag förstår det verkligen inte. Jag förstår det faktiskt inte alls. Jag håller alltid ett öga öppet för kändisar. Vem vet liksom när de kan trilla in. Men Freddie? Nej nej. Han trillar aldrig in. I alla fall inte där jag befinner mig.

Bengt Johansson har jag sett. Tomas Petersson också. Och ett par gamla GT-medlemmar. Men aldrig Fredrik Ljungberg. Inte Per Gessle heller för den delen. Det är rent ut sagt för jäkligt.

Snart ger jag upp och flyttar härifrån. Men Freddie och Pelle G: Ni får våren på er. Har jag inte sett er innan sommaren så vet jag inte vad jag gör. Herregud nej.

En speciell man.

Idag var det en man på Friskis som höll sin mobiltelefon i handen under hela passet. Det tyckte jag var ganska speciellt.

Alla bara lämnar.

I höstas lämnade Andrea och Mylen Halmstad. Imorgon lämnar Elin Servin staden. Det börjar bli lite tomt. Det måste ju sägas. Som tur är har jag några raringar kvar. Men ändå. Det är jobbigt när folk lämnar.

I alla fall. För att ge Elin ett riktigt avsked tänker jag bjuda henne på en helkväll i sann Sjövin-anda. Det vill säga Beverly Hills 90210 på datorn och Marabou Frukt & Mandel. Härliga tider. Minns jag rätt så är vi de enda under 50 i hela Sverige som faktiskt gillar F&M. Nu återstår bara att se om det blir några tårar eller om vi kan hålla oss sansade. Jag lovar inget i alla fall.

Ingen mer Sjövin på flera månader. Herrejesus.

Tänk om...

Jag vet. Man ska inte vara avundsjuk. Man ska inte jämföra sig med andra. Gräset är inte alltid grönare någon annanstans. Och jag gör inte det heller (så ofta) för jag har det ganska bra just nu. Allt är stabilt liksom (förutom det lilla faktum att jag inte har någon aning om hur min ganska nära framtid ser ut). Jag har skola att gå till, vänner som roar mig, ett hem jag trivs i och är faktiskt allmänt nöjd. Men OM jag skulle avundas någon så är det (håll i hatten) Whitney Port. The City-människan som jag fjortisbloggade om för en vecka sedan.

Ibland kan jag liksom inte undvika att känna att livet hade varit så mycket lättare om man hade världens längsta ben (istället för mina pygméstumpar), jobbade hos Diane von Furstenberg, bodde i New York och hade en sprillans ny musikerpojkvän med skägg. Tänk om man hade kunnat gå klädd i DvF, Balmain, Nina Ricci unt so weiter (nej just det, jag kan inte tyska) dagarna i ända. Hade inte allt varit perfekt då?

Antagligen inte, för det hade ju ganska automatiskt inneburit att jag varit tvungen att lämna allt jag har här som gör mig glad. Om inte allt som gör mig glad här skulle flytta med mig vill säga. Men ändå. Det skadar ju inte att avundas ibland. I små doser. Då och då. Inte så länge som man samtidigt är medveten om allt fint man faktiskt har i alla fall. Och det är jag nog faktiskt. För jag är faktiskt jättenöjd.

Hade jag haft en egen MTV-dokusåpa hade Whit-Whit säkert varit avundsjuk på mig. Hon hade säkert gärna sluppit sina giraffben som alldeles säkert trasslar in sig i allt och alla. Och hon hade alldeles säkert velat slappna av i H&M-kläder varje dag och slippa pressen från societéen att klä sig i ömtåliga, opraktiska plagg. Och helt klart hade hon ju velat vara singel i en stad som Halmstad. My my. So many boys, so little time(?).

Men. Nu är det som det är. Jag lever mitt liv och Whitney lever sitt. Hon får nöja sig med det helt enkelt. Så är det bara. Stackarn.

Nu ska jag gå ett varv runt Nissan och sedan köpa hårband på Åhlens. Något Whitney aldrig kommer att få uppleva.

Dagens sanning.

"Jag heter Elin. Ibland diskar jag. Ibland inte. Ibland bloggar jag. Ibland inte. Så är det."

Ja så är det. Och det har varit extra tydligt den gångna veckan. Det är så det funkar helt enkelt. Ibland finns det inget blogglämpligt att skriva om. Och då är jag hellre tyst.

Men, för att inte tråka ut er helt och hållet bjuder jag ändå på lite festbilder. Igår var det nyårsafton. Visste ni inte det? Det var det i alla fall på Hemmansvägen. Så här såg det ut:Den där sista bilden kräver kanske en förklaring. Någon, Lina?, sa till mig: "Elin Elin ta kort på tv:n så att det ser ut som att vi var på p3 Guld." Så jag gjorde det. Så här i efterhand kan jag ju konstatera att det inte ser ut ett dugg som att vi var på gala igår.

Svettis

Det kan ju låta oerhört duktigt och ambitiöst att gå på friskispass tre dagar i rad. Men det är det inte. Inte om man heter Elin Sjögren. För heter man Elin Sjögren så är tre sådana pass lika med max ett och ett halvt. För halva tiden vilar jag. Jag har försökt inbilla mig att jag har varit duktig, men nej. Jag är ju knappt ens trött. En plan måste till. Två pass i veckan. Med minst en dags mellanrum. Så att jag pallar ta ut mig ordentligt på varje pass. Det låter som en ypperlig plan tycker jag. Nu ska jag bara se till att hålla mig till den också. Vi får väl se hur det blir med den saken.

För övrigt tycker jag egentligen att man borde ta tillvara på det andra ordet i F&S mer. Svettis. Svett representerar stället så mycket bättre. Mitt svett, ditt svett, allas svett. På golvet, på kroppen, i luften. Överallt. Svett.

OMG OMG OMG!!! THE CITY! BÄSTA SERIEN EVER

Ni får ursäkta tonårsspråket men jag är glad. Jag är helt fast. Jag tackar gudarna (på MTV) för att de gav Whitney Port från The Hills en alldeles egen serie. För The City är underbar. Som jag har längtat, och nu har jag äntligen funnit. Det var minsann på tiden. Jag har gått utan fasta tv-rutiner (eh, internet-tv?) ett bra tag nu men nu tror jag äntligen att jag har kommit till rätta igen. The City och Californication. Min vår är räddad. Minst sagt. Whitney är ju underbar! Hank Moody är mindre underbar. Men ändå så oemotståndlig.

Herregud. Jag höll på att glömma Bevvan. Jag har ju Beverly Hills 90210 också. Herregud det är nästan så att jag skäms.

Elin Sjögren och låttexter.

Vi går liksom inte ihop. Jag och låttexter. Jag vet inte om det är att jag inte hör eller om jag bara inte lyssnar. Oftare än sällan sjunger jag i alla fall fel. Alldeles precis insåg jag att Markus Krunegård INTE sjunger "Hela världens lungor samlade i mig" utan "Hela världens hunger samlad i mig". Jag har faktiskt undrat. Men det här känns ju ärligt talat mycket mer logiskt.

Hunger+Vampyrer=Sant.

Lungor+Vampyrer=frågetecken.

Det tog minsann ett tag.

Men kulturlördag!

Igårkväll 17.30 stegade jag in på Malmö Opera för att se den här mannen spela Jesus. Men. Tji fick jag och min familj. För Ola var sjuk. Och Jesus spelades av Niklas Säwström. Ibland blir det liksom inte alls riktigt som man har tänkt sig. För vi ville verkligen se Ola. Vi visste att Säwström hade vissa datum inplanerade som Jesus. Men INTE 10 januari. Well. Ola fick väl vinterkräk. Eller något. Och svek.

Det var alltså med den besvikelsen vi äntrade salongen. Tur då att Niklas Säwström var så bra att han mildrade slaget. Aningen. Han var verkligen duktig. Falsett utan dess like och rösten osade 70-tal långväga. Det kan inte vara lätt att ersätta någon som Ola Salo i en rockopera som alla ser för Ola Salos skull. För Ola är ju Ola. Och så är det bara. Däför är besvikelsen fortfarande ganska stor. Det är lite som att jag fortfarande inte har sett föreställningen på riktigt än.

Men det har jag ju. Och den var bra. På riktigt. Bara inte alls som jag förväntat.

Dagens höjdpunkt:

Samtal med:
Spelande av: (la) couronne hos Tina.

Inköp av: rengöringsmedel på Maxi.

Lagom spännande dag. På riktigt alltså. Ingen ironi alls. Jag har haft det trevligt.

Inte ens en kör med guldmasker räddar.

OK. Nej, jag ska inte liveblogga. Även om många säkert uppskattade den där Idol-kvällen för några månader sedan. Men jag måste bara lägga in en liten kommentar om grammisgalan. Och mer specifikt om Takida. Jag har sagt det för och jag säger det igen. Har man inget snällt att säga så ska man ingenting säga alls.

Därför.

...

Förlåt. Det här kommer jag att skämmas över om en halvtimme. Mitt dåliga samvete har inga gränser.

Ibland funderar jag.

Ikväll funderar jag på att gå i pension. Funkar det när man är 23 tror ni? För nu är jag trött på utbildning. Och ärligt talat verkar det oerhört läskigt att börja jobba. Ja. Pension får det bli.

Sweet!

Babysteps people.

Efter en lång frånvaro är det nu hög tid för undertecknad att ta tag i allt, det vill säga bloggen, igen. Men jag startar långsamt. För just nu känns det som att jag, i och med mat, ledighet och annat, har tappat allt som har med bloggande att göra. Så jag tar det lugnt. Ett inlägg i taget. Jag har stora planer på en årskrönika men eftersom jag tvivlar starkt på att den kommer att bli skriven är det nog lika bra att ni fråga mig personligen, när ni träffar mig, om hur Elin Sjögrens 2008 var.

Men nu smygstartar jag i alla fall året med att berätta att jag är sjuk. Eller. Sjuk. Jag är förkyld. Och enligt min egen, högst okvalificerade, bedömning har jag feber. Ömsom svett, ömsom förfrysning. Men jag är i alla fall tillbaka på västkusten. Och det känns bra. Så jag klagar inte.

Så. Jag är på bloggbanan igen. Tjena!