Jag vet. Man ska inte vara avundsjuk. Man ska inte jämföra sig med andra. Gräset är inte alltid grönare någon annanstans. Och jag gör inte det heller (så ofta) för jag har det ganska bra just nu. Allt är stabilt liksom (förutom det lilla faktum att jag inte har någon aning om hur min ganska nära framtid ser ut). Jag har skola att gå till, vänner som roar mig, ett hem jag trivs i och är faktiskt allmänt nöjd. Men OM jag skulle avundas någon så är det (håll i hatten) Whitney Port. The City-människan som jag fjortisbloggade om för en vecka sedan.
Ibland kan jag liksom inte undvika att känna att livet hade varit så mycket lättare om man hade världens längsta ben (istället för mina pygméstumpar), jobbade hos Diane von Furstenberg, bodde i New York och hade en sprillans ny musikerpojkvän med skägg. Tänk om man hade kunnat gå klädd i DvF, Balmain, Nina Ricci unt so weiter (nej just det, jag kan inte tyska) dagarna i ända. Hade inte allt varit perfekt då?
Antagligen inte, för det hade ju ganska automatiskt inneburit att jag varit tvungen att lämna allt jag har här som gör mig glad. Om inte allt som gör mig glad här skulle flytta med mig vill säga. Men ändå. Det skadar ju inte att avundas ibland. I små doser. Då och då. Inte så länge som man samtidigt är medveten om allt fint man faktiskt har i alla fall. Och det är jag nog faktiskt. För jag är faktiskt jättenöjd.
Hade jag haft en egen MTV-dokusåpa hade Whit-Whit säkert varit avundsjuk på mig. Hon hade säkert gärna sluppit sina giraffben som alldeles säkert trasslar in sig i allt och alla. Och hon hade alldeles säkert velat slappna av i H&M-kläder varje dag och slippa pressen från societéen att klä sig i ömtåliga, opraktiska plagg. Och helt klart hade hon ju velat vara singel i en stad som Halmstad. My my. So many boys, so little time(?).
Men. Nu är det som det är. Jag lever mitt liv och Whitney lever sitt. Hon får nöja sig med det helt enkelt. Så är det bara. Stackarn.
Nu ska jag gå ett varv runt Nissan och sedan köpa hårband på Åhlens. Något Whitney aldrig kommer att få uppleva.
Ibland kan jag liksom inte undvika att känna att livet hade varit så mycket lättare om man hade världens längsta ben (istället för mina pygméstumpar), jobbade hos Diane von Furstenberg, bodde i New York och hade en sprillans ny musikerpojkvän med skägg. Tänk om man hade kunnat gå klädd i DvF, Balmain, Nina Ricci unt so weiter (nej just det, jag kan inte tyska) dagarna i ända. Hade inte allt varit perfekt då?
Antagligen inte, för det hade ju ganska automatiskt inneburit att jag varit tvungen att lämna allt jag har här som gör mig glad. Om inte allt som gör mig glad här skulle flytta med mig vill säga. Men ändå. Det skadar ju inte att avundas ibland. I små doser. Då och då. Inte så länge som man samtidigt är medveten om allt fint man faktiskt har i alla fall. Och det är jag nog faktiskt. För jag är faktiskt jättenöjd.
Hade jag haft en egen MTV-dokusåpa hade Whit-Whit säkert varit avundsjuk på mig. Hon hade säkert gärna sluppit sina giraffben som alldeles säkert trasslar in sig i allt och alla. Och hon hade alldeles säkert velat slappna av i H&M-kläder varje dag och slippa pressen från societéen att klä sig i ömtåliga, opraktiska plagg. Och helt klart hade hon ju velat vara singel i en stad som Halmstad. My my. So many boys, so little time(?).
Men. Nu är det som det är. Jag lever mitt liv och Whitney lever sitt. Hon får nöja sig med det helt enkelt. Så är det bara. Stackarn.
Nu ska jag gå ett varv runt Nissan och sedan köpa hårband på Åhlens. Något Whitney aldrig kommer att få uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar