Koppar rakt av. Rakt över disk.

- Elin, vet du vad jag tycker? Jag tycker att vi borde göra en Jay-Z.
- Vaddå Elin? Menar du att vi som dj-pensionärer borde plocka ner och damma av våra gamla karriärer?
- Ja, Elin, det är precis vad jag menar.
- Men Elin, då gör vi så.


Alltså.
Morfars.
Ikväll.
På Facebook

Uppmärksamma: vissa verkar tro att vi är ett band. Vi är inget band. Vi är två vanliga tjejer som råkar få välja musiken ikväll. Och ja, vi spelar hela kvällen. Och nej, det hände inget speciellt på Morfars. Vi har bara hajpat upp kvällen lite bara för att vi får välja musik. Hela kvällen.


Tjoho!

(Serv har skrivit denna text. Jag bara koppar. Utan hennes tillstånd. Men jag är ju i allra högsta grad inblandad så jag tar mig friheten.)

Nostalgikär.

På gymnasiet var Dennis Lyxzén en av de finaste män jag kände till. Jag vet inte vad det var. Håret kanske. Eller tatueringarna. Eller kanske bara hans åsikter (som jag gärna ville dela men var för lat för att engagera mig i). Så när han utsågs till Sveriges sexigaste man av Elle 2004 kändes det som världens självklarhet. Sedan dess har jag lite glömt bort honom. Jag trodde faktiskt att jag hade gått vidare. Till nya jaktmarker(?). Men så ikväll. På Hype. Så var han kvällens gäst. Och jag ba: jaha. Där är han. Blond. Med stora röda polisonger. Hur kunde jag glömma? Jag vet inte. Men välkommen tillbaka Dennis. För all del!

Ikväll ska jag till Lina.

Exakt HUR tänkte jag där?

Imorgon infaller veckans enda föreläsningsfria dag. Jag är alltså ledig. Lämpligt nog har jag då bokat in tvätt-tid klockan 06.00. Exakt HUR tänkte JAG då? Dumt. Så otroligt dumt. Men det får jag ta. För tvätta bör man. Annars luktar man.

Ibland tar man visst i.

Jag kände att det var på gång redan en kvart efter att jag lagt upp det senaste inlägget. Och nu när jag kommit hem från min föreläsning kan jag definitivt konstatera: ja jag överdrev lite där. Så farligt är Facebook faktiskt inte. Så nu ska jag sluta blogga om det. För allas vår skull. Inte bara er, utan min också.

Tävlingen är alltså off.

FB igen.

Jag har haft ett par bra veckor med Facebook nu. Inte för att jag har undvikit det, utan för att jag har gått in där utan att jag har blivit arg någon gång. Det har varit ganska trevligt faktiskt. Men idag, i morse, när jag gick upp tidigt för att sätta mig och skriva lite. Då slog det till igen. Tröttheten. På Facebook. Jag loggade in, kollade news feeden och kände bara: nej. Jag blir så trött. Det är så mycket information. Jag vill inte veta allt det här. Jag har så många facebook-vänner som jag knappt ens känner. Och några som jag verkligen inte känner. Och några som jag inte orkar känna. Och jag känner inte att jag behöver titta på deras bilder, eller se deras wall-to-walls, eller veta deras tillfälliga status. Jag behöver inte veta att någon har haft "världens myshelg med älsklingen" eller att någon annan är trött på hösten. Jag vet. Jag fyller i allt sånt själv också. Jag lägger upp bilder och skriver om hur mycket jag gillar Skåne. Men jag blir trött på mig själv också ibland. Egentligen borde jag bara rensa upp. Behålla mina närmsta vänner och dela med mig av mina bilder till dom. För det är ju ändå bara dom som bilderna berör. Ingen annan.

Så jag tycker att vi vänder på det. Det handlar inte om att ha flest vänner på Facebook längre, utan tvärtom. Den som bara har en vän vinner. Nej! Den som raderar sin Facebook vinner. För den människan är en lycklig människa.

Klara, färdiga... gå.

Dagens helg i punktform.

Min Skånehelg har varit fin. Och nu är jag tillbaka i Halland. Regniga, stormiga Halland. Visst, det regnade och stormade lika mycket i Malmö idag. Men ändå. Det är ändå värre här. För Halland är ju inte Skåne. I alla fall. Helgen. Jag har träffat min familj. Hela min stora familj. Helena, Berth och Anna. Jag gillar min familj. Vi har trevligt tillsammans. För att inte bli långrandig ger jag er min helg i punktform istället. Det uppskattas nog.

I fredags:

• Handlade jag på Willys.
• Åt jag fläskfilé.
• Tittade jag på Idol.
• Och inte så mycket mer. Och det var skönt.

I lördags:

• Travade jag ved och skaffade mig träningsvärk.
  
• Fotograferades jag med självaste Napoleon Dynamite. Eller. Hans avbild. På en vägg.
• Åkte jag till Malmö för att fira pappa på restaurang.
• Åt jag kött på Tempo. Det var gott.
  
• Åt jag Creme Brulee på Tempo. Det var också gott.
• Drack jag en margarita på Hilton. Saltkanten var godast. Som vanligt.
• Sov jag över i Malmö till idag.
  

Idag:

• Har jag ätit latin-amerikansk rättvisemärkt brunch med Anna och Kajsa. Inte en bit kött i sikte. Dock ett flertal övervintrade hippies med bortglömda dreads i nacken. Detta gjorde mig oerhört sugen på allt orättvisemärkt och oekologiskt. Godis. Läsk. Kött. Allt. Särskilt bacon. Jag måste köpa bacon snart.
  
• Hjälpt till att baka en smulpaj som jag inte ens hann smaka. Men det gör inget för jag var jättemätt ändå.
• Åkt tåg till Halmstad. På tåget åt jag godis och lyssnade på musik.
• Kommit hem och pluggat.
  

Såja! Det var väl intressant läsning?

Men roligt. Barcelona. Semester. Mylen. Så många kopplingar.

Man måste tydligen klicka för att se hela.
(Lina, har du lagt upp den här redan? Kan va så va?)

Max Tundra "Will get fooled again"

Elin Sjövin, Elinz, Elin*2. Kärt barn.

Sjö och Serv är för tillfället oerhört förvirrade. Idag har vi varit på businessmeeting på Morfars. Ett oerhört förvirrande businessmeeting. OM det ens var ett businessmeeting. Vi vet inte.

Det första som händer är att en av ägarna visar oss ett trolleritrick. Efter det blir det lite lätt business.

"När var det ni skulle spela?" säger ägare1.
"Eh. Vi vet inte. Får vi spela?" säger vi.
"Jaja. Jag skriver in er här i kalendern. Den 31 oktober? Bra." säger ägare 1.
"Schysst! Sweet!" sa vi.
"Men ni kan väl komma in lite innan och ge oss en lista med lite musik. Så att vi vet vad ni vill spela typ?" säger ägare 1.
"Men självklart!" säger vi.

Sjö och Serv knallar sedan iväg och sätter sig på Hello. Fikar och skriver lång lista med band. Återvänder 1 timmer senare till Morfars och träffar då den andra ägaren. Vi säger Hej och ger honom listan.

"Jaha? Är Timbukta Timbuks bror eller? Där har ni stavat fel." säger ägare 2.
"Jaja. Men det är Timbuks syster. Väldigt alternativ." säger vi med skämsam ton.
"Jaha, nu har jag tittat på listan?" säger ägare 2.
"Ja men du kan kanske ge den till ägare 1? Han ville ha en sån." säger vi oroligt.
"Jaha. OK..." säger ägare 2.
"OK men tack!" säger vi.
"Ni vet att ni blivit blåsta va?" säger ägare 2 med världens lurigaste och retligaste leende.
"Klart vi gör!" säger vi leende med ironi i tonen.

Vi går där ifrån. Och vi förstår ingenting. Självklart är vi inbokade och får spela. Eller? Helt plötsligt förstår jag problemen som min egen kassa ironi kan orsaka. För jag fattar inte. Tänk om han menade allvar? Har vi blivit blåsta på riktigt? Det ska sannerligen bli intressant att se.

Så. Kanske spelar vi på Morfars den 31 oktober. Kanske inte. Gå dit och kolla. Så får ni se.

Dagens vad hände?

Idag höll jag och Tina tal. Precis när vi kom in på vår klatschiga avslutning ringde lärarens telefon. Han svarade. Gör man så? Nej. Särskilt inte när talet dessutom filmas. Dagens lärare. Jag säger då det.

Bekännelse.

Vet ni hur nära det var att jag la in en bild på den skånska flaggan i förra inlägget? Pinsamt nära. Sjukt nära. Det trodde jag inte om mig själv.

Det är nästan så att jag vill lyssna på lite Joddla. Men ändå inte alls.

Jag längtar lite hem. Hem till södern. Det känns som att det var längesen nu. Längesedan jag satte fötterna i den skånska myllan. På den skånska slätten. Jag tycker så mycket om Skåne. Men ibland undrar jag lite över min lokalpatriotism. Är den kanske lite osund? Eller åtminstone lite skev? Trots att jag är uppvuxen i Tollarp är det Österlen jag ser när jag tänker på Skåne. Kust. Hav. Tollarp är inte Österlen. Inte alls. Tollarp är en vanlig liten ort som man åker igenom, men inte mer. Man stannar inte där. Man tittar inte på vyerna. Kanske tänker man "Tollarp... Tollarparn? Han som var på TV? På 70-talet (I stand corrected)?". Om man är medelålders vill säga. Är man inte medelålders så tänker man nog inte mycket alls när man åker igenom byn. Nej, jag vet inte vad min patriotism beror på. Men det är väl kanske mest för att det är hemma. Hemma på riktigt. För hur nära Halmstad än ligger Skåne så är det inte riktigt hemma. Skåne är hemma. Tollarp är hemma. Där behöver jag inte bry mig. Där behöver jag inte tänka. Och det är skönt ibland. Bilden jag har av Österlen som Skåne är nog bara ett sätt att romantisera det hela. Trots att det egentligen inte behövs. För Tollarp duger ju precis som det är.

Det är nog tur att jag åker hem i helgen.

Då ska jag träffa min mamma, min pappa och min syster. Och äta på restaurang. I Malmö.

Jag längtar faktiskt jättemycket nu.

Saker som händer.

Ibland blir det lite annorlunda än man tänkt sig. Ikväll, efter en himla trevlig inflyttningsfest hos Tina och Andreas och en trevlig utgång på Morfars, blev det efterfest hos mig, Elin Sjögren, med Mikael, Johan och Svante. Två nya klasskompisar och en gammal dj-veteran. Det var märkligt. Johan diskade min disk och de två andra gick igenom min mindre imponerande skivsamling. Speciellt minst sagt. Men men. Nu har dom gått och jag har tre nya vänner på facebook. Nu ska jag sova. Guten nacht.

Jag hänvisar till namne.

Är för uppspelt för att blogga. Läs här istället.

Tyska.

Klockan 7 i morse vaknade jag till av att jag hade Welle:Erdballs "Monoton und minimal" i huvudet. Det var faktiskt himla märkligt. Jag undrar jag vad jag kan ha drömt om.

Dagsform:

Skallabank och chokladsug.

Så är det bara.

Men det går nog över om sisådär 3 timmar när jag ska till FF-Fortet där kak- och kebabröj står på schemat. Kanske lite Wii också? Eller?

Nu ska jag gå ut med mina sopor och sedan gå vidare till Stadsgalleriet och hälsa på Vina-med-Tina (Tack Lina för att du påminde mig om det smeknamnet.). Det borde fler göra. Gå och kolla på den där konstiga pappersutställningen. De där papperskronorna som hänger i taket ser ut som allt annat än papper. Eller nej. Inte allt annat. Närmare bestämt ser det ut som avloppshår. Med glitter i. Fy för.

Vi ses, peeps!

Jag tycker att Robert Svensson är ganska bra.

Jag inspirerar mig själv.

Föregående inlägg inspirerar mig till att ta tag i jobbsökandet. På riktigt. Efter 4,5 år är jag lite lätt trött på studentekonomin. Nu är det dags att bli rik på riktigt. Jag tror att jag ska bli chef. Det känns faktiskt helt rätt.

Budgetering och annat privatekonomiskt.

Det blir lite för mycket gnäll här ibland. För ibland är man ju gnällig. Det är vi alla. Men det kan bli lite tröttsamt. Därför tänkte jag vända en gnällsak till en brasak! Min ekonomi! Månadens budget är ganska spräckt. MEN jag har kommit på varför! Jag har funderat och oroat mig över om det kan ha berott på min egen vårdslöshet med pengar. MEN det gör det ju INTE! För jag är faktiskt inte vårdslös med pengar. Jag oroar mig bara för att vara det. Nej, istället är det så, har jag insett, att jag helt enkelt inte har lika mycket pengar att röra mig med den här terminen. Jag har bara glömt bort att anpassa mig efter det. Högre hyra utan bostadsbidrag sätter sina spår. Och det har jag helt enkelt inte tänkt på. Lägg därtill 500 kronor lägre inkomst just den här månaden så har vi lösningen på problemet. Det är alltså "inte" mitt "fel". Det är helt enkelt bara så det är den här terminen. Nu ska jag bara lägga upp en lite bättre budget så kommer jag att vara fett med rik nästa månad.

Tänk vad kul det kan vara att vända på steken! Turn that frown upside down!

Ja, jag är en duktig flicka!

Ansiktet i boken. Hela tiden.

Jag är för tillfället fruktansvärt trött på Facebook. Fruktansvärt! Det säger jag er. Trots detta kollar jag skiten 5-10 gånger om dagen. Sjukt är vad det är. För egentligen lever jag ju mitt liv i verkligheten. Därför händer det ingenting på FB! Så varför går jag in? Kan någon förklara detta? Kan denna någon också förklara hur man vänjer sig av FB? För jag vill inte mer. Men jag vill ändå ha den kvar. Hur slänger man kakan och har den kvar? För vem vet. Där kanske händer något jättekul en vacker dag. Antagligen inte. Men man ska aldrig säga aldrig.

Exakt HUR tänkte dom där?

Jag läser en hel del modebloggar och allt som oftast tänker jag: "Tänk om jag hade kunna klä mig sådär." eller "Åh. Fint. Om jag bara hade 50 000 extra i månaden. Då hade jag också varit så snygg.". Men nu börjar jag faktiskt undra. Är modebloggarna smått sjuka i huvudet? Många plagg som egentligen är ganska fula kan jag acceptera. För många modebloggare har en förmåga att göra det fula fint. Fulfint. Eller fulsnyggt som det ju kanske heter. Men hur i helskotta tänker de när de väljer att bära den ärmlösa kavajen? Nej. Det är bortom mitt förstånd. Det är det verkligen. För INGEN kan få den att bli snygg. Eller fulsnygg. Inte ens någon som är förbenat snygg redan innan. Bara för att 90-tal råkar vara inne igen betyder inte det att man måste återvinna ALLA plagg från det årtiondet. Nej! Väst: OK! Men ärmlös kavaj: NEJ!

Jaha. Det var mitt inlägg i modedebatten. Även om jag verkar principfast så kan jag övertalas. Visa mig en snygg ärmlös kavaj så kan jag erkänna att jag har fel. Men fram till dess står jag fast vid min ståndpunkt. Även om jag just nu börjar få lite lätt dåligt samvete och oroas så smått över att någon i min omgivning kanske äger just ett sådant här plagg. (Förlåt i så fall. Ni bär säkert upp det med bravur.)

Pälsvästen kan ni f.ö. ignorera. Den hängde bara med bilden.

Något jag borde gjort för längelängesedan.

Jag läste precis ett kort litet blogginlägg om disk och slogs helt plötsligt av lite dåligt samvete. Min blogg heter Dagens Disk. Och jag har inte bloggat om min disk sedan 28 april, och då var det inte ens jag som behövde diska disken. Men det blir så ibland. Lite fel. Man glömmer bort sitt ursprung och helt plötsligt är allt helt annorlunda än man egentligen hade tänkt och planerat. Och så har det blivit med bloggen. Jag vet inte om det är något negativt egentligen. För ärligt talat, hur bra var den där idén jag fick för 10 månader sedan egentligen? Vem pallar titta på någon annas disk varje dag i ett år på riktigt? Ingen. Men ibland måste man ändå minnas, glädjas och gå vidare. Så här har ni. Dagens Disk.

Vem sa att Elin inte sportar?

Ikväll ska jag bränna kalorier. Oh ja. Biljard. Jag kommer att bli så fit!

Vad hände?

Jag ska äta nudlar till lunch. En extrem kombination av lathet och pankhet. Jag gillar det inte. Nej, ändring måste ske. Ja, herrejesus.

Lika som bär.

Jag har på senare tid (ikväll) fått höra att jag är lik Liv Tyler. Har även för mig att Vittoria har jämfört mig med densamme någon gång för en herrans tid sedan. Jag är inte helt beredd att hålla med. Men jag gör det ändå för självkänslans skull. Dessutom har en tjej i min klass idag sagt till mig att jag är snygg. Eller rättare sagt sa hon till sitt blivande ragg att jag var snygg. Det var en märklig situation. Men i alla fall. Det är inte bra det här. Hybrisvarning.

OK, bilderna ovan är kanske inte världens bästa. Men så är inte liknelsen heller världens bästa. Folk blir lurade av luggen. Låt er inte luras. Under luggen tittar bara lilla jag fram, och jag ser ju egentligen mest ut som en blandning av Andreas Mattsson och Gustav Vasa. Det vet man ju.

Så, då var jag nere på jorden igen. Återigen räddad från den hemska sjukan som heter hybris. I dodged the bullet once again.

Frustration.

En tävlande i postkodmiljonären fick precis frågan om vilket ord som stod för japansk animerad film. Först ville hon svara Digimon. Eftersom det var ett av svarsalternativen. Men så bangade hon och valde 50/50 istället. Kvar blev alternativen anime och sashimi. Hon svarade sashimi. Och det var ju fel. Jag menar inte att det är fel att inte känna till anime. Inte alls. Det är nog många som inte vet vad det är. Det är bara så frustrerande att sitta hemma och skrika det rätta svaret. Och veta att människorna i tv:n inte hör.

Så är det. Ny cyklar jag till en stuga på Östra Stranden och dricker lite öl.

En till.

Att läsa sin gamla blogg kan vara ganska kul faktiskt. Tydligen har jag haft det ganska roligt i mina dagar. I den bloggen publicerade jag ibland msn-konversationer. Eller det var nog Lina som brukade göra det mest, men jag inspirerades. Här har vi en, från längelängesedan:

Linalajnen says:

mmm. Elin jag gillar snälla mänskor. Inte dom som är snäsiga o otrevliga. O typ halva kåren är snäsig o otrevlig

Elin says:

ja men det är nåt med kåren som gör en odräglig när man är full. det sitter i väggarna.

Linalajnen says:

tydligen. Förbannat ställe

Elin says:

shit vilken tur att jag har min cp-scarf (oh no you didn't!) på mig nu. samlar upp yoghurten.

Linalajnen says:

hahaha oh yes you diiid

Colorado Springs all over again.

Good golly miss Molly! Dr Quinn har börjat sändas på dansk tv2 igen. Mina trogna läsare minns kanske en period i min förra blogg då jag sammanfattade dagens avsnitt av serien? Det var lyckat. Tyvärr pallar jag inte väcka det projektet till liv igen. Men jag bjuder på en gammal goding.

"Dagens Dr. quinn

Idag kände Brian sig lite utanför eftersom Micaela och Sully fått en egen unge, och själv är han ju bara adopterad. Så han hoppade på ett tåg och ramlade av det. Det gjorde ont. Men han gjorde det bara för att visa hur mycket han älskade Micaela. Sen blev han jättearg på Sully och sa: you're not my paah!!! Men sen blev dom vänner igen och Sully sa: I'm your paah. Och så kramades dom."

TV

Trailern till Bonde söker fru är hysteriskt rolig.

Potentiell bondfru: Ja, jag gillar utländsk film. Jag gillar japansk film.
Bonde: Jahaa, mina favoriter är ju Stefan & Krister...
Potentiell bondfru: Jaja.

Update: Jag har upptäckt att citeringen inte är direkt ordagrann. Men andemeningen är densamma. Jag ber så mycket om ursäkt.

Läget?

Jo men allt känns ganska bra just nu. Livet flyter på. Skolan går bra (jag fick kommentaren "Mycket suveränt" om mitt Christiania-tal). Kåren känns ganska kul igen (i lagom dos). Och så vidare. Och så vidare. Men jag har lite saknad i hjärtat. Mylen, Andrea och Anna: kan ni inte bara strunta i jobb, skola, resor och flytta tillbaka till Halmstad? Åtminstone i ett par månader. Eller tills jag flyttar härifrån. Då kan ni flytta med mig vart jag än hamnar också. Och då följer Lina och Tina med också. OK. Ska vi säga så då?

Saker som händer.

Idag ramlade jag huvudstupa ur sängen när jag satt och tittade på tv. Jag skulle bara sträcka mig efter fjärrkontrollen. Nu har jag blåmärken på lår och arm. Ibland blir jag trött på att sakna kontroll över mina rörelser.

Hissen som gud (reparatörerna/städerskorna) glömde.

Wheeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhh. Aaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiihhhh. Ouuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiiiiiiii. Yyyyyyyyyyyyyhh. Ungefär så låter min hiss när det blåser. Vilket det gör så gott som alltid i Halmstad. Dessutom hittar man de här utdragna handavtrycken på dörrarna. Det är i princip bara blodspåren ut ur hissen som saknas. När jag hittar dem så flyttar jag. Fy.

Ibland undrar man.

Igår la jag mig i en diskussion om Metallica. Varför gjorde jag det? Jag vet väl inget om Metallica? Jag har väl inga åsikter om Metallica? Nej, inte vad jag vet. Ibland gör man märkliga saker helt enkelt. Man ska hålla sig till det man känner till. Annars gör man ju bara bort sig.

Gårkvällen i citat

"Men hej! Vi går i samma klass!" "Eh.. ja det gör vi.."

"Heej Tiina! Tina! Eller? Elin?Elin!"

"Eelin Elin, Trottoarernas drottning! Jag trodde inte du var en sån som går ut!?"

"Har du köpt nån ost på sistone då?"

"Du måste vara 84:a! 82:a!?"

"HEJ!" Svar: "...?"

Citat ryckta från gårkvällen. Inte roliga för någon annan egentligen. Men för mig och Sandra är det hysteriskt roligt. Det var en bra kväll igår. Rolig förfest med kanelbullar och vin med Lina, Jan, Katja, Ross och Sandra. Sen La Cocoaracha(!) för öl, toabesök och lite eurodiscodans. Och så avslutning på Morfars. Så klart. Där alla ovanstående citat är hämtade från.

Ytligheter. Ignorera om ni ogillar ytligheter.

Enligt min uppfostran har man inte svarta strumpbyxor till ljus "sommar"klänning. Men nu har jag ett dilemma. Jag skulle gärna vilja använda en klänning jag har. Nämligen min midsommarklänning som jag hade på bröllopet jag närvarade vid i somras. Och jag tycker kanske att den ser helt OK ut med heltäckande svarta strumpbyxor. Men jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme. För det är sannerligen inte alltid att lita på. Skulle ni kunna hjälpa mig? Och ni får vara brutalt ärliga. Nej, inte brutalt. Det räcker med ett nej om det är fult. Vilket jag tippar på att ni kommer att tycka. Men det är ju bara jag. Klänningen är puderrosabeige.Som ni ser är min lägenhet och jag lite röriga för tillfället. Det blir så ibland. Lite snurrigt.

Oj.

Jag har precis insett att jag vet hur man gör lätta retuscheringar i photoshop. Det är farligt. För man vill ju vara ärlig i sina bilder. Visa sig från sin rätta sida. Men det är ju så lätt. Att bleka några tänder, rosa några kinder, ta bort lite mörka ringar under ögonen och så vidare och så vidare. Ja jävlar. Farligt säger jag.Sandra ser så snygg ut på riktigt. Jag däremot, efter en dag på gekås, har inte riktigt så rosiga kinder eller vita hörntänder.

Fler vinnare

Andrea får ett pris också. Eftersom hon gissade rätt på vem jag inte gillar i Idol. Mycket bra jobbat. Hon får ett plommonstop.

Tävlingen där alla vann. Även dom som hade fel.

Eftersom min tävling inte fick så många deltagare väljer jag att ge alla pris. Det är ju inte mer än rättvist egentligen. Ställer man upp så ska man ju belönas. Alla ni andra: här ser ni vad ni hade kunnat vinna. Just det. Nästa gång räknar jag med ert deltagande. För övrigt var rätt svar Idol-Jesper. Inte så mycket för hans röst. För den har jag knappt hört. Nej, här är det andra egenskaper som avgör. Nämligen namn och Idola-likhet.

Lina vann stort med sitt svar: "Jesper. För att han heter Jesper. Punkt". Bra jobbat Lina! Du förtjänar hela 3 stjärnor! Du är en stjärna. Det ser man ju på dig.

Elin kom på en hedervärd(?) andraplats med sitt svar:"Blond! Den blonde!! Jag säger "den blonde lille killen"!" Det hade ju kunnat vara så rätt. Om hon bara hade menat rätt blondin. Tyvärr gjorde hon inte det. Därför blir det ingen guldstjärna till henne. Hon får dock en lila enhörning. För jag vet att hon uppskattar sådana.

Adam kommer på plats 3 (av 3) för jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vem han menar. "jag gissar att du gillar den 16-årige jagärkanskenästaidolola-typen???". Jesper är ju inte 16, men han är väldigt lik Idola. Minus för vagt svar där. Nu vet jag förvisso inte om det är rätt Adam jag belönar. Men är det det så vinner han Tegan&Sara. Och dom kan han både ha och behålla. Alldeles för sig själv.

Så. Det var den tävlingen. Förstår ni nu varför ni BÖR ställa upp? Finfina priser. Och ingen går hem tomhänt. Jag har idéer till priser till många av mina läsare. Dom jag känner personligen vill säga. Till er andra kan jag säkert photoshopa ihop något snyggt också.