Jag har blivit mjuk. Så himla mjuk. Och nej, jag talar inte metaforiskt. Jag har inte blivit mjuk i sinnet. Det har jag väl alltid varit. Jag har blivit mjuk, boktstavligt talat. Jag petar på min mage och känner bara: mjukt. Alldeles för mjukt. Märk väl: mjuk. Och jag trivs inte riktigt. Eller rättare sagt, jag har trivts alldeles för mycket. Så mycket att jag har blivit mjuk. Det är inget fel på att vara mjuk. Jag är gärna mjuk. Men jag tror att jag ska dra gränsen nu. Det får helt enkelt bli mitt nyårslöfte. Att jag ska bli lite mindre mjuk. Lite mer lagom mjuk. Och lite hårdare. Lite friskare. Lite svettigare.
Fick ett fint mms från Sandra igår. Hon hade gjort en härlig observation. En av Wikipedias utvalda artiklar för dagen var den här om Sveriges vackraste kyrka. Nämligen Västra vrams. Bilden låg/ligger på wikis förstasida. Och det känns ganska stort faktiskt.
För er som är okunniga så ligger Västra vrams kyrka precis vid Tollarp.
Jag känner igen mig en hel del idag i det här inlägget som Andrea har skrivit. För er som inte pallar klicka så handlar det om saker man gör istället för att plugga. Själv har jag knappt något att plugga på nu för tiden. Utöver jobbet har jag en skoluppgift som ska lämnas in varannan vecka. En text sammanfattande de två gångna veckorna. Sitter jag bara på jobbet och skriver ihop det så går det på 20 minuter. Max. Men sitter jag hemma... Då. Ja då. Då tar det tid. Jag har suttit med dokumentet uppe sedan kl 8 morse. Och ändå är bladet tomt. Det är ingen svår uppgift. Absolut inte. Jag ska bara skriva ihop vad jag har gjort de senaste två veckorna. Utan vidare språkkrav. Det kan i princip vara hur kasst som helst. Bara det lämnas in. Ändå. Tar det. Sån. Tid.
Det bästa med min blivande lägenhet är att den är halvt möblerad. Inte optimalt i längden, men för tillfället känns det som världens bästa lösning. Jag slipper köpa nya, dyra möbler för att sedan släpa dem 5 trappor upp utan hiss. Dessutom möjliggör det en mängd andra, mycket roligare inköp. Såsom nya leksaksrobotar, färgglada kuddar, kläder och inträden till Debaser. Nedan följer därför ett antal saker jag vill ha.
Ikväll tillbringar jag kvällen alldeles ensam i systers lägenhet. Näsan lyser röd som Rudolfs på grund av förkylningen som verkar vara här för att stanna. Men jag trivs ganska bra ändå. Det är skönt att vara ensam ibland. Jag roar mig med att titta på skräp-tv, snyta mig, ta knäckande bilder med webkameran (jag har varit snyggare och mitt hår har definitivt varit renare än ikväll) och längta efter min nya lägenhet. Som jag längtar.
Såg för övrigt trailern för nästa avsnitt av Pernillas jul på tv4+. Och jag känner mig glad och stolt över att heta Sjögren, inte Wahlgren. Palla den släkten alltså...
En sak som nog inte intressant för någon annan är att Frida Fahrman står väldigt nära mitt jobb i det här inlägget. Kul för mig, men kanske inte så relevant för någon annan.
Jag har haft bloggfönstret uppe i minst en timme nu. Det här är vad jag har åstadkommit.
Äntligen har det blivit dags. Återförening. Jag kommer upp. Sandra kommer ner. Tina välkomnar. Lina likaså. Det kommer att bli en fin helg. Dans. Morfars. Själv hoppas jag på McDonald's. Min bästa restaurang.
Och så var det klart. Jag är vaccinerad och det känns helrätt. Som Andrea sa: det är nästan egoistiskt att låta bli med tanke på smittospridningen. Så det är minst lika bra för samvetet som för hälsan! Sprutan togs i en gammal nerlagd industrilokal här i byn. Fick sitta och vänta i en kvart efter sticket, i ett rum utan fönster. Fyllt av lokala kändisar från barndomen. Spännande på så många sätt.
En annan sak som är spännande är att Roger i Bonde söker fru bor hemma hos mamma och pappa.
Andrea har utmanat mig. Eller åtminstone frågat om vi inte borde ta tag i våra bloggar. Och jo, det borde vi. Jag gjorde ju ett försök för någon vecka sedan. Och det gick ju sådär. Men nu har hon kommit igång. Rejält. Och jag ligger efter. Ett inlägg om dagen. Det SKA gå. DET ska gå. Det ska GÅ.
Imorgon ska jag vaccineras. I en gammal industrilokal. Spännande. Jag förväntar mig det värsta men kommer säkert undan med en ond arm.
Det har kommit till min kännedom att det finns människor som läser min blogg. Så det börjar kanske bli dags för en uppdatering. Men för att ingen ska känna sig vilse eller borttappad så börjar jag med en klassiker.(Det här, Anna W, är en mustasch att beundra) (Bild: Linda Åkerberg)
Andrea var i Malmö i helgen. Och det var skitkul. Och som jag saknar henne. Göteborg är för långt bort. I alla fall. Vi åt på på Volym (där Andrea kläckte frågan: Varför heter hamburgaren Volymburgare egentligen?). Vi shoppade. Kanske lite för mycket båda två? Vi dansade. Hemma i lägenheten. Vi stod i kö. Till både Babel och Debaser. Sen gick vi hem för vi kom inte in. Men det gjorde inte så mycket. För vi hade roligt ändå. Alltiallt var det nog världens bästa helg. Och det är ganska trist att den är över.
Jag älskar Malmö. Samtidigt som jag hatar Malmö. För inga av mina kompisar vill bo där. Alla vill bo i Göteborg. Eller Stockholm. Riktigt nesligt är vad det är. Varför vill inte jag bo däruppe i norr, som alla andra?
När jag åkte buss häromdagen kom jag på migsjälv med att sitta och planera min inflyttningsfest. Va? Inflyttningsfest? säger ni. Och ja, jag säger detsamma. För nej, just det. Jag har ju ingen ny lägenhet. Jag tjänar inte ens pengar. Ändå planerar jag min inflyttningsfest. Men jag tänker så här: det gäller att vara ute i god tid så att ALLA mina vänner kan komma ner. För det måste de göra. För annars blir det väl i princip bara jag och min syster. Kanske mamma och pappa också. Inget fel i det. Vi är ganska trevliga allihopa. Men min inflyttningsfest ska ju bli en brakfest. Så jag får nog be systern, att bjuda in sina vänner också. Till min inflyttningsfest. Som beräknas äga rum i augusti 2012. Ja, så får det bli. Det kommer att bli hur kul som helst. Värsta röjet.
Ikväll tänkte jag och Elin ta steget. Vi bestämde oss för att se Twilight. Vi tog i princip steget. Vi hyrde filmjäveln. Vi satte filmen i DVD-spelaren. Och vi tryckte på play. Men nej. Ödet ville något annat. Ödet ville inte att vi skulle se Twilight och hade därför sett till att låta filmen bli rejält uppsliten av tonåringar som tittat på filmen på repeat under det senaste året. Så att allt vi fick var ERROR.
Det är helt enkelt inte meningen. Men det kanske är lika bra. Jag pallar ju ändå inte vampar.
Jo, jag tycker att de två börjar likna varandra. Lite för många knivar. Lite för många injektioner. Och helt plötsligt så blir det inte alls som man hade tänkt sig. Nej. Man råkar visst se äldre ut.
Idag är en sån där dag. En sån där dag som liksom bara försvinner. Den börjar, den pågår och den slutar. Och under tiden så händer inte mycket/ingenting. Och jag gillar det. Jag uppskattar ledigheten. Men lika mycket som jag uppskattar ledigheten uppskattar jag det faktum att jag kommer att vara sysselsatt i höst. Hösten som länge har varit ett enda stort frågetecken är nu istället ett enda stort utropstecken. I höst hittar ni mig i Malmö under veckodagarna. På praktik på en PR-byrå. Härliga tider. Ja, jag är skitnöjd. Skitnervös och skitnöjd.
Så nu vet ni! Kanske. Kanske! Innebär detta en nypremiär av bloggen. Kanske. Kanske! Kommer jag ha något nytt att skriva om nu.
Jo, idag var jag hos tandläkaren. Igen. Och idag var det på allvar. Jodå, jag tillbringade morgonen med en skalpell i munnen. Härliga tider. Blödde gjorde det. När dom skar bort lite av mitt tandkött. Förhoppningarna är höga nu. Inget mer ont. Efter att det här såret har läkt igen vill säga. Sen får det banne mig räcka. Men ni vet. No pain. No gain. Idag behövde jag exempelvis bara jobba halvdag. Skönt det. Där vann jag nåt.
Det blev ingen antibiotika. Det blev lite slipning av en tand och hela besöket var över på 5 minuter. Det hela kostade mig 700 kronor. Härlig timlön. Jag borde ha blivit tandläkare.
Och ja, jag har fortfarande lika ont. Plus ett antal svullna körtlar i hals och öra som inte direkt gör det bättre. Men nu gnäller jag faktiskt bara.
En sån här ligger och trycker på högersidan av min käke. Och jag gnäller och gnäller och gnäller. I morse när jag vaknade grät jag en skvätt av smärta. Jävlahelvetesskit (förlåt pappa). Värst är ändå att visdomstanden på något sätt har framkallat en inflammation i högermandeln också. Och jag vet inte vilket som gör ondast. Som vanligt, vid krämpa, har jag googlat. Och det bör man ju inte göra. För nu är jag helt övertygad om att tanden måste dras ut. Och att det kommer knaka som fasen i skallen. Och att dom kommer att göra det direkt imorgonbitti när jag smyger in på på Tandvårdshuset 07.20. Och att det kommer kosta feta pengar.
Självklart förstår jag också att tanden inte kommer att dras ut imorgon. Förmodligen får jag bara någon sorts antibiotika. Ändå har jag bilden av att jag imorgon kommer att hålla i 6 ganska kassa visningar med högerkinden fullproppad av blodiga bomullstussar. Och med saliv rinnandes längs hakan. Charmigt.
Läste precis ett gammalt mail från min syster. Och då menar jag gammalt som i 9 år gammalt. Från sommaren hon tillbringade i USA. Sommaren då jag fyllde femton och jobbade på Tivolirock för första gången. Så här skrev hon till mig efter rocken då jag även fick ta mig ett snack med Jepson i The Ark:
"Jag har faktiskt ingen aning vem Jeppson ar, ar jag gammal da? Jag har ju faktiskt fyllt 19 nu, sa aldern borjar ta ut sin ratt! Men det var ju frackt att han pratade med er, for om jag fattar det ratt ar han rockstjarna."
Roligt tycker jag. Men så är det ju min syster också. Och skitlängesen.
Mitt jobb är bra på många sätt. Men det finns nackdelar. Exempelvis mindre, ehum, fräscha besökare. Som på grund av oväsendet i fabriken måste stå på enbart 5 centimeters avstånd från mig när de ställer sina frågor. Som jag måste svara på. Och det är ju inte deras fel. Vissa dofter/odörer kommer bara inte helt överens med ens luktsinne. Men. Ibland. Så blir det lite jobbigt. Helt enkelt. Inte så mycket att göra åt. Bara till att acceptera. Men. Som sagt. Lite jobbigt. Ibland.
Under hela vårterminen skissade jag på en sammanfattning av min Halmstadtid till bloggen. Jag hade i princip bestämt att den dag då jag flyttade därifrån så skulle sammanfattningen vara skriven. Som ett avslut. Eller kanske bara som just en sammanfattning. Men nu, 6 veckor efter min flytt, inser jag att den ju inte alls blev skriven. Varför? Jag vet inte. Det var kanske för nära inpå. Jag behövde kanske lite distans. Med tanke på att jag har tillbringat var och varannan helg sedan dess på besök i Halmstad så har jag nog inte fått någon distans nu heller. Men en liten översikt kan jag kanske ge mig på. Och det får nog bli i punktform.
Nedan följer således min 4 år långa Halmstadvistelse. I urval. Så klart. Mitt urval.
Under mina fyra år upplevde jag:
-4 års studier på Högskolan i Halmstad. Varav det fjärde och sista var det överlägset bästa. Studiemässigt. Varför valde jag inte bara MKV direkt?
-Halmstad studentkårs uppgång och fall. Världens bästa ställe under mina första år i Halmstad. Efter det gick det neråt. Till en början långsamt. Men till slut alldeles för akut i en brant nerförsbacke.
-Hela min DJ-karriär. Mitt bästa fritidsintresse någonsin.
-3 lägenheter. Från en stor tvåa till en välplanerad lagom stor etta till en oplanerad minietta. Den oplanerade miniettan var min favorit. För den kändes som min alldeles alldeles egna.
-2 förhållanden. Därmed också 2 avslut. Som gjorde ont. Men det gör inte så mycket.
-Bekantskapen med de bästa vänner jag någonsin haft och någonsin kommer att ha. SOM jag saknar dem.
Sen kan det också vara så att jag under de här fyra åren blev relativt vuxen. Och kanske att jag hittade mig själv. Och blev Elin. Men. Det tar vi en annan gång.
Ja, det hände så mycket mer i Halmstad. Som jag ärligt talat inte minns så tydligt för tillfället. Men det går ju att fylla på. Efterhand som jag kommer på och minns. Ovan har ni åtminstone det viktigaste.
Och ja, jag vet att jag flyttade ifrån Halmstad förra sommaren också. Och att det absolut inte finns någon garanti att jag faktiskt har flyttat därifrån på riktigt den här gången. Men det känns som det. Mycket mer än sist. Vi får se. Det är allt jag kan säga.
”Vi får se” är för övrigt den fras jag tänker och yttrar mest nuförtiden. Förutom ”Vissa människor är dumma i huvudet” vill säga. Talande?
I brist på annan sysselsättning tog jag mig en promenad genom min födelseort. Mycket fanns det att se. Nostalgin flödade. Nedan följer min kväll i bilder:Det här är jag.
Det här är mitt hus.
Tollarps vackraste vy.
Sporthallen. Nog sagt om den.
Mellanstadiets spännande labyrint.
Badet som vandaliseras år efter år.
Högstadiet. Det är skönt att bli äldre.
Och så undertecknads gamla fritids.
Här tillbringade jag de första 19 åren av mitt liv. Nu, 5 år senare, inleder jag mitt 24 år här. När solen skiner är här faktiskt ganska fint.
Jag sitter ensam hemma och tittar på Morden i Midsomer. Frågan är hur länge jag står pall. Jag är nämligen en mes om ni inte har förstått det. En rädd liten mes. I ett stort, tomt hus. Jobbigt värre.
Och idag konstaterar jag att det nog är hög tid för en promenad. Att bo hemma hos ett föräldrapar som har semester innebär ibland att det finns bakelser att äta när man kommer hem. Att dessutom arbeta på en arbetsplats där maten är relativt gratis, god och dessutom avslutas med efterrätt var och varannan dag innebär att viss extramotion krävs. Så det är dags nu. Detta innebär att någon av mina läsare kanske kommer att få ett samtal av mig strax. För det är ju så tråkigt att gå ensam.
Jag vill bara tillägga att det även finns trevliga pensionärer och turister. Idag kom det en kombinerad sådan till mig. Han kramade om mig när vi var klara med rundturen. Det hade kunnat vara obehagligt. Men det var faktiskt mest rart.
Det blir inte så många intressanta observationer i vardagen nu för tiden. De få jag gör är ytterst begränsade till min arbetsplats och kan enkelt sammanfattas i dessa få meningar: "Vissa turister är dumma i huvudet", "Vissa pensionärer är dumma i huvudet" och "Helg är ju skönt". Antagligen beror detta på att mina veckor mest kretsar kring jobbet. Jag pratar om det på jobbet och jag fortsätter prata om det när jag kommer hem efter jobbet. Jag borde kanske sluta med det. Prata om det alltså. För hur kul är det egentligen att prata om det man egentligen tycker är lite tråkigt men ändå gör 7 timmar om dygnet? Nej, jag tror det får bli ändring där. Hädanefter ska jag försöka begränsa jobbpratet till 5 minuter precis när jag har kommit hem. Sen får det räcka. För visst ska väl livet handla om mer än bara Elin Sjugrens jobb? Jo, jag tror faktiskt det.
Därför kom Lina till Kristianstad i helgen. Och det var underbart. Bästa sättet att uppleva Kristianstadsdagarna är med människor som inte kommer härifrån. Människor som ser på fenomenet med helt nya ögon. Vi hängde på Stora torg, vi såg Simon Norrsveden, vi badade i havet, vi stekte, vi såg Henok Achido och vi dansade på T-baren. Sammanfattningsvis så hade vi en rolig helg ihop och det var det bästa. Och nu när hon har åkt inser jag än mer hur mycket jag saknar alla som jag känner norr om Skåne.
Det finns ett projekt som jag gillar. In a cabin with heter det. Ett holländskt projekt som samlar artister som aldrig tidigare arbetat ihop förr i en stuga i något vackert land så att de kan få skapa musik ihop. Hittills har det resulterat i ett antal fullängdsskivor av en mängd olika artister. Inte särskilt specifikt, jag vet. Men palla kolla upp antal. I alla fall. Skivorna kan man ladda ner alldeles gratis och lagligt och det mesta låter faktiskt mycket trevligt. Den senaste spelades in av en massa holländare på det här hotellet i Amsterdam. Lloyd Hotel. Och där har jag bott en gång för 3 år sedan. Trevligt ställe. Med märkliga toaletter. Med frostade glasväggar. Lite väl offentligt för min smak. Men men. Skivan är bra i alla fall och heter We'll make it right. Klicka på bilden och ladda ner den om ni vill.
Jag borde. Jag måste. Jag ska. Sluta titta på resor. För hörrni, om vi ska helt uppriktiga, så kommer det ju inte bli något med det i sommar för mig. Och det är ju egentligen helt okej. Jag var för fasen i Barcelona för bara ett år sedan. Och det är inte som att det här året har varit något utöver det vanliga. Det har inte slitit på mig mer än något annat år. Egentligen har det ju mest varit ett ganska bra år. Så nej. Det får vänta. Till dess att jag verkligen behöver en paus. För nu har jag ju ärligt talat inte direkt något att pausa från. Nej. vi sparar det här till nästa sommar. Då! Då kommer jag ha ett jobb. Som ger mig lön. Och betald semester. Och då ska jag övertala någon, vem som helst, att följa med mig på en trevlig charter. En helt vanlig solsemester. Och då ska jag sola och bada och bo på hotell och dricka drinkar och gå på restaurang. Den 10 juli 2010 känns som ett bra datum. Nedräkningen börjar idag. Till höger. --->
Idag gick jag till Friskis för första gången på alldeles för länge. Det har varit en trevlig tid utan fysisk ansträngning, men nu var det alltså dags igen. Kul pass. Särskilt när den (Lorentz och M. Sakarias - Mayhem) här satte igång. Då tänkte jag på Andrea och så tog jag i lite extra. Fest. Vi får lyssna på den på midsommar Auuhndreeeyyiia.
Idag tappade jag min mobiltelefon i marken. Som så många gånger förr. Skillnaden idag var den att telefonen gick sönder och att jag nu måste köpa en ny. Det ingick ju inte alls i mina planer för min närmsta framtid. Men gjort är gjort och tappat är tappat. Och nu är problemet bara att hitta en bra telefon att ersätta den gamla med. En telefon som inte kostar skjortan men som ändå är trevlig och fin och funktionsduglig. Imorgon är det jag som letar runt i alla telebutiker i Halmstad. Är det någon som har något bra tips så är det bara till att smsa. Den funktionen funkar tydligen fortfarande. Vilket är tur. För annars hade jag varit ganska rejält avskuren från omvärlden.
Nu förstår jag ingenting. Det har visst visat sig att mitt Spotify inte alls gick och dog av ett virus. För nu provade jag precis att installera det igen. Och det funkade ju galant. Märkligt. Mycket märkligt. Vågar jag använda det nu eller kommer det onda viruset nu att sprida sig till resten av datorns organ? Vi får väl tebba och röja och hoppas på det bästa.
Idag var jag och storhandlade på Maxi. Flertalet gånger kom jag på mig själv med att prata tyst med migsjälv. Ibland knappt hörbart. Utan mer som små viskningar eller mimningar: ska jag köpa den här kycklingen? Ivars eller Kronfågel? Har jag råd med en ost eller ska jag hoppa över det? Nej, men lite Varma koppen kan ju vara bra att ha hemma. Hela eller krossade linfrön? Godis? Nej Elin... Inget godis.
Är jag den enda som gör detta eller är vi fler? Skulle kännas fint att veta.
Det är mycket som avslutas nu. Idag gjorde jag med allra största säkerhet mitt sista på Kåren. Det räcker nu. Jag känner mig ganska klar med det. Även om mitt engagemang kanske inte har varit det största. Engagemanget avslutades i alla fall med en storstädning. Och ett rejält jäkla fall. Bokstavligt talat så drattade jag på ändan. Såpa och vatten = halt. Det gjorde ont. Klok som jag är fångade jag dock upp fallet med min handled. Smart! Härlig avslutning. Nej. Ingen mer kår för min del. Det är över nu.
Imorgon har jag en fruktansvärt ledig dag. Och det ska bli fjorton grader och moln. Högsommarvärme, vart tog du vägen? Jag vill till playan.
Det har varit lite fest, lite picknick och lite stughäng och bad. Och så har Sandra flyttat. Ja, och så har jag ju varit med i tidningen. http://hallandsposten.se/kultur/1.480947
Något fruktansvärt har hänt. Mitt Spotify gick och dog. Det drabbades av ett virus och fick stängas ner. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. För jag har inte lyckats ladda ner det igen. Och det känns svårt. Det är en svår tid. Ingen musik. Ingenting. Jo. Min gamla musik. På iTunes. Men inte all nya musik. All ny, gratis musik. På Spotify. Så vad ska jag nu göra? Vill någon hjälpa mig? Snälla?
Ibland tänker jag att det nog ska bli ganska skönt att flytta härifrån ändå. Ibland tänker jag raka motsatsen. Men den tanken försöker jag slå bort. För egentligen kommer det ju att bli ganska bra. Jag har jobb i sommar. Det är inte alla som har det. Och jag har ett hus att bo i. Med tillhörande trädgård. Och trevliga föräldrar. Och diverse små helgboenden i Halmstad när jag känner för att ta små trippar till bästkusten. Och så småningom kommer jag ju få ett riktigt jobb någonstans också. Och då kommer jag att flytta. Till en jättefin lägenhet som jag alldeles säkert kommer att hitta någonstans. Så det kommer bli bra.
Nu har jag hursomhaver bara 4 veckor kvar som Halmstadbo. Fyra förhoppningsvis sprängfyllda veckor. Med aktiviteter var och varannan dag. Och kanske till och med lite jobb. Och det ska ju faktiskt bli ganska kul.
Jag vet inte alls var jag vill komma med det här. Men det kändes bra att skriva. I väntan på min stora Halmstadskrönika som förhoppningsvis kommer att komma. Så småningom. Den ligger för tillfället och gror i mitt huvud. Det har ju hänt en del på fyra år. Tänk. Jag har bott här i hela mitt unga vuxna liv. 20-24. En era. Som kommer till ett slut. Märkligt. Det måste ju sammanfattas på något sätt.
Nu ska jag på avslutning med Motvinden. Middag på Fox&Anchor. Trevligt.
Igår stekte jag i solen på ett folktomt Tylösand. Idag ser det ut som att någon har hällt kokande vatten över mig. Åtminstone fläckvis. Inte någonstans finns det något som liknar en solbränna. Smalben, underarmar och axlar gör ont. Jätteont faktiskt. Idag är det nästan finare väder än igår. Och jag ska sitta i en datorsal och vara produktiv. Hur tråkigt det än låter så är det nog ganska klokt. Det finns en gräns på hur mycket min hud tål. Och den gränsen är sedan länge nådd.
För övrigt eftersöker jag en bild på blodstänkta gatstenar. Till en affisch som ska sättas ihop i eftermiddag. Någon som har en sådan? Hör gärna av er i så fall.
Ja. Jag erkänner. Jag hade fel. Ukraina vann inte. Inte på långa vägar. Helt tydligt är det här inte min grej. Precis som golf verkligen inte är min grej. Jag gav mig på äventyrsgolf på Tylösand igår. Gudars skymning. Det gick illa. Bollsporter överlag brukar gå ganska illa för mig.
Men så mycket det händer i vår stad nuförtiden då. Förra helgen var det postkodslotteriet med sin grannyra på torget. Idag är det fikatävling på torget. Tävling mot ett torg i Växjö. Vilken stad kan fika mest? Eftersom uppslutningen i vår stad var ganska svag så tvivlar jag ju på att det blir en vinst här. Men gratis fika är ju faktiskt sällan fel. Jag drack till och med kaffe. Så nu har jag kaffeandedräkt. Gräsligt faktiskt. En av många anledningar till att jag antagligen aldrig kommer att bli någon flitig kaffedrickare.
Och hörni, ikväll är det Eurovisiondags. Min högst okvalificerade gissning är att Ukraina vinner. Men jag hoppas på Azerbaijan eller Norge. Så nu vet ni. Själv agerar jag värdinna till en schlagerfest ikväll. Välkomna hit. Är schlager inte er kopp te så får ni mer än gärna låna min iPod. På så sätt får ni ta del av det trevliga sällskapet samtidigt som ni får lyssna på musik som är bra på riktigt också. Om man tycker att min musiksamling är det alltså. Men det är den.
Jo, jag tittade på Roomservice idag. Timbuk inredde i en gammal skola i Vittskövle. Vittskövle ligger cirka 1,5 mil från Tollarp. Jag kommer från Tollarp. Självklart var det ett bra avsnitt. Och så klart blev det fint. Det kan inte bli något annat i Skåne. Överdrift? Inte då. Skåne är himmelen.
Vad gör jag i Halmstad egentligen? Nej just det. Runt midsommar smäller det. Då sätter Sjögren återigen fötterna i den skånska myllan. För gott? Vem vet.
Dags att börja hypa, tid att sluta deppa. Jobbar jag bara lite på det så går jag en alldeles lysande framtid till mötes.
Varje måndag klockan 21 bänkar jag mig framför tv:n. Då tittar jag på Spårlöst och gråter och ler om vartannat. Jag älskar fanimej Spårlöst. Det trodde jag inte om mig själv. Att sådär sitta och vältra sig i andras missöden och sorgliga uppväxter. Som jag tycker illa om sånt egentligen. Men inte på måndagar. Då är det det bästa som finns.
Idag handlade programmet om syskon. Syskon är också det bästa som finns. Så himla fint.
Igår blev jag lite upprörd när jag hängde en stund på Hemmakväll vid Norreport. Jag blev upprörd för att jag såg den här hyllan. Den stökigaste hyllan i videobutikernas historia. "Favorit"-hyllan på Hemmakväll. Det var inte att den VAR stökig som störde mig. Nej. Det var det faktum att det var ett planerat stök. Lite så där löst och ledigt stökigt skulle det vara. Som att personalen själva plockat ut alla sina favoriter och bara slängt in dom där. För lite personlig touch. Lite mänsklig värme. Ja, men god idé. Men när resten av butiken ser ut som ett enda stort och sterilt badrum så faller den idén ganska hårt. I en trevlig liten ombonad videobutik så hade det kanske funkat. Men inte där. En fruktansvärt jobbig hylla med filmer huller om buller. Där det inte finns någon logik. Där man inte hittar något man letar efter. Fel. Fel. Fel. När allt ännat är organiserat och rent och sterilt.
Idag kände jag visst för att baka. Schackrutor. Världens tråkigaste kaka tror jag bestämt. Torr och ful. Men. Gjort är gjort och nu har något att bjuda på när jag får oväntat besök. Pulverkaffe och torra kakor. Ja, ni förstår ju. Besök helst inte mig oväntat. Ringer ni innan så kanske jag hinner springa ner till Östras och köpa bakelser istället.
Igår köpte jag godis på Hemmakväll för trettiotvå kronor. När jag gick och la mig slängde jag bestämt och beslutet hälften i soporna. För ärligt talat så tål jag ju inte skräpet. Efter två bitar (som så småningom blir 22) är jag redan illamående och uppblåst och ångestfylld. Ändå ångrar jag mig gruvligt idag. För jag vet ju precis vad som ligger där i soporna. Bland matrester och annat. Dumle. Nötkräm. Zoo-klubba. Häxvrål. Nappar. Med mera. MED MERA. Fy farao vad jobbigt att ha det så nära. Men ändå så långt bort. För det inser ju till och med jag att det inte går att äta.
Jag vill ju inte chocka er kära vänner (det är inte bra för hjärtat) men vet ni vad jag gjorde i lördags? Jo serni, jag spelade golf. Golf. På golfbana (Eller sån där pay and play eller vad det heter. Så nära riktigt man kan komma utan att vara golfspelare). Om det gick bra? Vad tror ni? Öh nej. Jag kom självklart sist. Och det jag gjorde liknade nog mer krocket än golf. Men roligt likväl. Dock undrar jag lite över golfbanans standard. Jättefint var där. Verkligen. Mitt ute på landet. Men allvarligt talat. Vilken golfbana låter spelarna spela med bar överkropp? Och seriöst, en 60-årig kvinna i leopardmönstrat raffset och jeans bakom disken? Ayayay.
Jo, jag har nog lite bensin i blodet ändå. I fredags hängde jag i ett raggargarage med pappa när han köpte en Silverpil, efter det drog jag upp till Folkparken (ensam! på eget bevåg!) och tittade på bilarna som samlats för att köra kortege genom Halmstad. Jag gick runt där bland raggare, folköl och fula tatueringar och trivdes ganska bra faktiskt. Och så i natt hängde jag (mycket lätt, jag rörde faktiskt knappt vid den) ett bra tag vid den här Amazonen och babblade på om navkapslar och vita däcksidor. Kul tyckte jag, Sandra var kanske inte riktigt lika road.
Sammanfattningsvis: jag gillar bilar. Mer än jag ibland vill erkänna.
I vanlig ordning firades sötaste kusinen Hannas födelsedag på Valborg. Det dracks champagne, det åts crostini och det gicks på restaurang. 18 år. Stora tjejen nu ju. Bästa presenten måste nog ändå ha varit när Bengt Dahlqvist (jodå, the one and only, Daniel från Skilda världar) sjöng "ja må hon leva" för henne. Nu var ju Hanna lite för ung för att ha koll på vem den blonderade mannen i Evisu-skjorta var. Men jag och hennes andra kusin (dvs min syster) njöt i fulla drag.
Varför bor Sofi Fahrman numera i New York? Det har jag (och min syster) undrat sedan hon flyttade dit. Hon håller fortfarande i Sofis mode. En svensk tidning. Med redaktion i Sverige. Fast med chefredaktören (eller vad hennes roll nu är) i New York? Det här är enligt mig mycket märkligt. Jag förstår faktiskt inte alls. Men antagligen finns det en logisk förklaring. Så, snälla. Du som vet. Berätta för mig. Jag är mest bara nyfiken. Hon får jättegärna vara där. Jag fattar bara inte. Aftonbladet måste ha ett jäkla förtroende för henne. Helt enkelt.
Idag gjorde jag slut med Halmstad. Tror jag. Jag sa upp min lägenhet. Jag tror (TROR) att jag är färdig med staden nu. Staden som varit min i 4 år nu. Det känns lite vemodigt minst sagt. Men också ganska rätt. Tror jag. Jag vet faktiskt inte alls riktigt vad som händer efter sommaren. Jag vet knappt vad som händer i sommar heller för den delen. Spännande. Blir det Stockholm? Malmö? Tollarp? Eller får jag kanske ta och leta upp en ny lägenhet i Halmstad? Falkenberg? Nej, jag vet då rakt inte vad som händer. Ja, det är alltså hög tid att ta tag i det här nu. Framtiden. Nu har jag liksom inget val. Från och med den sista juli är jag hemlös. Och jag känner kanske inte riktigt att det är ett trevligt alternativ. Det är alltså inget jag planerar att förbli.
Hörrni alla. Håll tummarna för mig. Hittar ni ett jobb som skriker EEEEEELIIIIN SJJÖÖÖÖÖGREEEN så tveka inte. Ring mig!
När jag kom hem idag efter min mastodontdag möttes jag av det här meddelandet. Jag gillar det. Är det någon som vill ge sig till känna? Jag har ingen aning vem det kan vara. Mitt liv är minst sagt spännande.
Vilken dag. Jag säger bara, vilken dag. Sicken bra start. Möte med Länsmuseet som antog de flesta av våra idéer till projektet. Världens mest effektiva dag i datorsalen. Samtal med Anton Abele (eller ja, det var Sandra som skötte det). Och sen var tanken att cykla hem för att möta upp Lina och Johanna för picknick i parken. Jomenvisst, nej så blev det kanske inte riktigt. Efter denna effektiva pluggdag upptäcktes det när jag kom hem att allt vi skrivit idag inte alls hade sparats. Icke sa nicke. Borta. På grund av en miss av mig. Jaha. Det var bara för mig att cykla tillbaka till datorsalen och skriva om allt. Fick ett psykbryt när jag ringde Lina för att ställa in picknicken. Härligt. Men en sak lärde jag mig i alla fall (förutom spara, save, spara). Nämligen att man blir sjukligt effektiv när man har panik. Efter lite mer än en timme i datorsalen var allt vi presterat under dagen färdigt och omskrivet. Så jag hann med lite picknick ändå. En glass i den försvinnande solen. Och nu är jag hemma. Och det var dagen som gick. Upp och ner. Ner och upp.
I helgen samlas ett helt gäng av mina vänner i Stockholm för att fira Svalls födelsedag. Jag är ju då inte en av dom. Jag är inte alls avundsjuk. Inte ett dugg. Stockholm är ju ändå inget att ha. Nej, fy. Vad har Stockholm som inte Halmstad har? Nej, just det.
Nej, istället för att resa till Stockholm ska jag hänga på Tylösand. Och så ska jag på hemmafest i en stor villa. En stor villa med grill och jacuzzi. Det ni, mina Stockholmsvänner. Det ska inte ni.Det här missar ni.
Hej, jag vill så himla gärna åka på charter. Flyga flygplan. Bo på hotell. Sola/bada. Gärna i Grekland. Finns det någon som kan tänka sig att åka med? Gärna den 28 mars. 1 juni funkar också. Snälla?
I helgen sa en person till mig att jag ser ut som en tjej med en plan. Roligt. Men jag vet inte jag. En plan? Min plan känns ganska diffus just nu. Jag svarade: "tja, min plan är ju att flytta hem och kanske vara lite arbetslös till hösten." "Nejnej, det där är en reservplan. Du har en annan plan. Det ser jag." svarade personen. Det hade ju varit roligt att höra honom utveckla sitt resonemang. För jag hade väldigt gärna vetat vad exakt min plan är. Men det gjorde han inte. Det är nog dags att jag börjar tänka lite mer på min plan. Det finns några små som gror däruppe. I huvudet. Men ingen klar och tydlig. Min framtid börjar ju liksom till hösten. Hösten är snart här. Det hade varit trevligt att veta vad mitt mål är. Förutom att tjäna pengar. Och gifta mig med någon snygg så klart.
I fredags var jag på samlarmarknad i Glimåkra. Det vill säga en marknad för samlare. Med mängder av gamla fina saker som säljs till överpris. Eller snarare till rätt pris. Till det pris de egentligen är värda. Men som känns lite saftigt när man är van vid att fynda på loppmarknad. Därför blev det inte heller så mycket fyndat. Bara den här klockan för 50 kronor. Jättefin och jättebra med datumvisare och alarm. Mycket trevlig bredvid mina andra klockor (klockorna har tydligen ersatt jordglobarna). Det finns bara en nackdel med klockan. En enda nackdel som dock känns ganska överhängande. Den tickar högt som fasiken och jag kan inte sova med den i samma rum. Och tyvärr har jag ju bara ett rum (den passar inte riktigt inne på toa) så därför har jag de senaste nätterna varit tvungen att vira in den i mitt sängöverkast varje gång jag har gått och lagt mig. Optimalt? Nej. Därför väntar jag bara på att den ska stanna nu så att jag kan strunta i att dra upp den igen (som sagt, den är aningen äldre). Sen får den sälla sig till skaran icke-fungerande klockor i min fönsterkarm. Det vill säga alla övriga klockor i min fönsterkarm.
För övrigt ljög jag nu. Jag fyndade inte alls bara klockan. Jag köpte ju faktiskt godisremmar också. Gott var det.
Lina åkte till New York över påsken. Det stora äpplet. Hilton, China town, Manhattan, Frihetsgudinnan, Williamsburg med mera med mera. Och där hade hon det fint och bra i en vecka! Som jag saknade henne. Ett flertal sms (om James McAvoy!) gick förlorade när jag gång på gång kom på: just det. Hon är ju inte hemma... Men nu är hon det! Hemma med besked! Och present! Jag hade ju självklart lämnat en beställning. I sann Elin-anda bestod den enbart av godis. En liten lista. Några småpåsar hade jag väl tänkt bara. Något billigt på ett apotek eller någon liten supermarket. Men nejnej, Lina skrällade och gav mig en lyxig liten söt låda med egenhändigt plockat och personligt valt godis. Bland annat en piña colada-twizzler som sedan länge är uppäten. Med detta kom även ett läppbalsam med smak av födelsedagskakssmet. Nu kan jag alltså bära med mig godissmaken var jag än går. Utan att ens ha godis med mig. Härliga tider.
Lina är BÄST. Och nu är hon åter i Halmstad. Och ikväll har vi sett Hellboy 2. Och den var kass. Men vad gör det när man har världens färggladaste godis i en liten låda framför sig. Egentligen?
